Stora Fallet

Falken flög högt över skogen. Då och då gjorde den en kort dykning, som för att försäkra sig om att den fortfarande var kapabel att slå till. Falkens ögon registrerade alla rörelser på marken, men då skogsmöss och småfåglar var väl medvetna om det höll de sig undan.

Tolakowœ Montanokœ hade satt sig ner i gräset för att vila, och betraktade nyfiket falkens jakt, högt uppe i skyn. Han flåsade i värmen, men njöt då detta var det första sommardagen efter en kall och hård vintrer. Brevid sig hade han slängt vedyxan, och han drog sig till minnes att han ännu inte hade funnit någon ek som skulle duga åt far. Tolakowœ suckade högt samtidigt som han plockade fram en bit bröd ut låderpåsen vid bältet. Under tiden han tuggade på det välsmakande brödet, som far bytt till sig från en bonde i grannklanen Mafuu, känt för sina mästerliga bagare, följde han falken med blicken. Det var allmänt känt att det var just en falk som visat de första nybyggarna till Khelataar, den stora ön mitt i Havet, så fågeln var något av ett heligt djur. Efter en stund dök falken och försvann bakom trädtopparna.

Tolakowœ hade till slut hittat en lagom stor ek och konstaterat att den var tillräckligt frisk och stark för att kunna hålla fast ett segel på Kanowas fiskebåt. Tolakowœs far var båtbyggare och hade för länge sedan avläggt mästarprov. Han sysselsatte sig med att bygga små enmastiga fiskebåtar, kanske 13 fot långa, och kanoter. Det hände också att han fick laga sprickor och segel åt fiskarna i byn, eller som i detta fall tillverka nya delar, då gubben Kanowas mast spruckit i en storm för tre dagar sedan. Tolakowœ kunde inte påstå att han gillade att arbeta som lärling åt sin far, han var en petig man som lade stor vikt på detaljer. Det var också slitsamt, men det brydde inte Tolakowœ speciellt mycket, han var en stor och stark yngling. Det var kanske också därför han hade andra planer än att ta över som båtbyggare efter sin far. Bykrigaren hade ända sedan han varit en liten barnrumpa berömt honom för hans styrka och uthållighet. På senare tid hade Tolakowœ även visat sig ha god hand med svärdet och fött mången lovord vid de frivilliga övningarna. På vägen tillbaka till byn, släpandes på den tunga eken, drömde han än en gång hur det skulle vara att leva ett liv som vakt åt en rik köpman, eller att rädda vackra jungfruar som blivit kidnappade av hemska skogstroll…

 

Adoli, dotter av Weamilœn, satt på trappen utanför sitt hus och skalade rovor till kvällsvarden. Då och då sprang några lekande barn förbi och drog upp ett moln av damm från den torra vägen, som la sig som en dimma över gårdesplanen. Var gång svarade Adoli med att skrika förbannelser efter dem, som dock förlorade sin auktoritet då varannat ord avbröts av en hostning. Det var just efter en av dessa vevor som Tolakowœ kom in i byn, släpandes på en trädstam av något slag. Han slängde endast en snabb blick åt hennes håll, men det räckte för att hennes kinder skulle blossa upp och bli röda likt övermogna tomater. Snabbt men något klumpigt satte hon sig ner och låtsades helt upptagen av sitt arbete, och efter en stund lyfte hon försiktigt hakan och konstaterade att faran var över. Något trumpet bar hon in skålen med nu skalade rovor och gav den till mor, som hade fullt upp med att ha ihäl flugor och steka plättar samtidigt.

Adoli var medveten att hon var född med bra utseende, och flera av byns pojkar var inte sena med att påpeka detta. Hon visste att hon kunde få tillbringa en kväll på höskullen med vem som helst av dem när helst hon ville, men det vara bara det att hon inte fann någon av dem intressant. En och annan såg riktigt bra ut och om hon ville kunde hon se till att knyta bekanskap med någon av de förstfödda sönerna, och på sätt säkra sitt levebröd för resten av livet. Men hennes mage knöt sig vid blotta tanken på ett liv med en av dem, hon hade många gånger lovat sig själv att springa till skogs om far tvingade henne.

Och så var det ju Tolakowœ, eller Tol som hans vänner kallade honom. Utåt sett var han som alla andra, och på köpet inte speciellt vacker med sitt fyrkantiga ansikte och grova anletsdrag. Hans slitna svarta hår var ordnat i tjocka flätor av koskit och i näsan bar han tre ringar i brons. Adolis flickvänner brukade skämta om hans otrevliga sätt och klumpiga rörelser, och hon försökte helhjärtat skratta med. Men hon lyckades aldrig riktigt bra. Bara tanken på att få dra handen genom Tols hår, eller att få smeka hans kind, eller att bara få hålla om honom fick det att skälva i hela hennes kropp. Hon älskade hans sätt, hans kroppshållning, hans muskulösa armar men mest av allt beundrade hon hans inåtvändhet. Alla andra pojkarna i byn var framåt, stolliga och vilda, men Tol var för det mesta tyst och lugn, fundersam och stilla. Hon var helt fascinerad, nästan besatt av att gissa vad han tänkte på när han satt och stirrade ut i vad som synes tomma intet. Uppslukad av dessa för Adoli så vanliga dagdrömmar gick hon ut och satte sig på bakgården, i skuggan från den nu stekande solen, och ritade hjärtan i sanden med fingret.

 

Tol fingrade på eggen och kände hur spänningen inombords snabbt ökade tills han nästan skakade av iver att få svar på sin fråga.

”Ja visst, det är precis vad vi skall göra”, sa Brewo till slut med ett leende på läpparna.

”Men…men” flämtade Tol och mötte Brewos roade blick.

”Det är ingen fara, och om jag känner dig rätt kommer du klara dig bra”

Trots att det var ett helt galet och dessutom mycket farligt företag fick Tol hålla emot för att inte skrika av lycka. Att ta sig över Stora Fallet hade så vitt han visste ingen i hans ålder fått göra, och nu ville Brewo, byns krigare, att de tillsammans skulle klättra över, vid skymningen!

Tol stod med svärdet i handen och sög på sin blödande tumme och kunde inte minnas en stund i sitt liv då han varit så betagen av spänning och iver. Det var mitt i en övning där Tol tränade sig att hålla svärdet rätt som Brewo helt plötsligt rakt ut avslöjat sina planer för sin elev. Tol hade blivit så överraskad att han nästan tappat svärdet, och i ett deserat försök att återfå balansen genom att klumpigt stadga svärdet med andra handen skar han sig i tummen. När han sedan insåg vidden av det hans tränare sagt blev han förstummad och det var först efter en stunds tystnad han bett om att få det hela bekräftat, som om han drömt allt ihop.

”Jo… men…, skallduföljamedockså-eller?” slängde Tol ur sig och han var tvungen att repetera frågan en gång till innan Brewo förstod vad han menade.

”Ja, jag har varit över där ett par gånger förut, men det var ett bra tag sedan. Jag har länge gått och funderat på om du skulle klara det och nu har jag bestämt mig. Vill du inte följa med så gör jag det själv, men jag troro inte du tackar nej”

Det var den längsta mening Tol hört Brewo säga någonsin, men det var inte det han hade i tankarna för tillfället. Efter att ha accepterat utmaningen och förstummad av stolthet och glädje börjat gå hemåt kom han på sig själv med att åter igen låta tankarna snudda vid Adoli. Denna vackra flicka hade han älskat så länge han kunde minnas, men den senare tiden hade han försökt glömma henne. Trots att Tol hade det svårt med flickor hade han flera gånger försökt få ögonkontakt med Adoli, som dock varje gång argsint vänt bort huvudet. Var gång smärtade det honom som om tusen klingor av det vassaste stål skar honom i magen, och nätterna därefter sov han oftast inte mycket. Idag var den senaste gången detta hade hänt, och när han drog sig det till minnes dämpades hans glädje. Med ens började han grubbla och sörja, och kvällens stora händelse var som bortglömd. I surmulet sinneslag gick han med benen släpandes efter sig hemåt.

 

Adoli hade bestämt sig. Nu äntligen skulle hon sätta ett stopp för detta eviga smygande och smusslande. Hon skulle öppna sitt hjärta för Tol, och det snart! Antagligen skulle hon få sina farhågot bessanade, hon vågade inte drömma något annat, men det skulle hursomhelst göra slut på ovissheten. Han tycker inte om mig, han vet nog knappast att jag existerar, men jag står inte ut mera, tänkte hon medan hon gick av och av i den lilla gläntan i skogen. Nu är tiden inne, jag må bli hjärtkrossad och sorgsen som i graven men någon gång måste jag ändå få se sanningen. Med beslutsamma steg gick hon tillbaka mot byn.

 

Tol hade tänkt att säga att han blivit hastigt sjuk och inte kunde komma med i kväll, men hade sedan ändrat sig då han visste att det var nu eller aldrig. Dock var hans sinne fortfarande mörkt och tyngt av Adolis vackra bild på näthinnan. Hennes mörka, lockiga hår tillsammans med de gröna, klara ögonen var så underbara att han grät. Även om han någon gång blev den främsta bland krigare och reste ön runt skulla han aldrig finna hennes like, men dessvärre skulle han bli tvugnen att lämna henne.

”Varför är jag så dum som tror att jag någonsin kommer få henne?, snyftade han för sig själv där han satt i sitt rum som han delade med sina syskon. ”Jag, en klumpig och tarvlig båtbyggarson utan vare sig utseende eller folkvett. Hur kan jag ha låtit mig luras så länge, hur kunde mitt hopp ha spelat mig sådana spratt?

När hans far kom in och upplyste honom om att Brewo stod och väntade utanför hade han hört dem stå och prata utanför huset en längre stund. Han far med stolthet i rösten verkade mycket nöjd med att hans son skulle få ta sig över Stora Fallet i så unga år. ”Han kan nog bli någor trots allt” och så vidare. Brewo var likt alltid annars fåordig och verkade mest besvärad av att de inte kunde ge sig av med detsamma. Tol torkade snabbt tårarna ut ögonen, satte på sig sina sandaler och skyndade ut. Brewo tillät sig ett leende, kanske mest för att de äntligen skulle komma iväg, och tog Tols far i handen.

”Vi kommer tillbaka före morgonen, och ni behöver inte oroa er för er son. Han kommer klara sig utan problem” försäkrade Brewo. Tol hade redan börjat gå ut ur byn.

Efter att ha kommit ner till floden och där snabbt svalkat sig i det kyliga vattnet (dagen var fortfarande varm) tog Brewo fram ett krus vin ur ryggsäcken och bjöd Tol. Det var ett gott vin, ganska starkt med en besk eftersmak (troligen från Ghelinpaa) och genast kände sig Tol på litet bättre humör. Där de gick vid flodstranden sparkade Tol stenar ner i vattnet och studerade hur aborrarna skingrades likt flugor för vinden. Brewo sade inte mycket men det var bara skönt, vad han helst vill just nu var att få lugnt och ro omkring sig.

Efter att ha gått i maklig takt längs floden i kanske en halvtimme beodrade Brewo halt och satte sig ner för att vila på en mossig sten. Vinet var sedan länge slut men Brewo misströstade icke, ur säcken plockade han fram ytterligare ett krus, denna gång innehållande friskt cider. Tol förklarade att han behövde lätta på blåsan och gick iväg en bit in bland träden. När han var klar och vände sig om höll han på att svimma. Där, bara kanske tio steg bort stod Adoli. Hon var klädd i en vacker sommarklänning, och revorna och de smutsiga kanterna var osynliga för hans ögon. Hennes hår fladdrade lätt i den svaga brisen och ända här borta kända han hennes doft av kvinnlighet. Hon bar på en liten korg med ett skynke över, som hon höll fast vid som om det varit hennes själ hon lagt däri, och att hon skulle dö om den slapp ut. Först nu märkte Tol att hon var lika skärrad som han, men snart drog han slutsatsen att hon måste tro att han var ett skogstroll.

”Ehhh,….hej…..”, lyckades Adoli få fram och hennes kinder hettade nu om möjligt ännu mer.

Tol fick bara fram en grymtning till svar, och paniken inombords ville att han skulle lägga benen på ryggen och snabbast möjligt ge sig av härifrån. Dock var det en röst i hans huvud, om än en svag sådan, som oupphörligen sade att han skulle stanna kvar.

Adoli hade nu lyckats samla sig lite efter chocken och räddade åter situationen genom att bryta tystnaden.

”Vad eh…, vad gör du här ute i skogen Tol?”. Hon tog ett par blygsamma steg närmare Tol och försökte med all kraft kämpa emot rodnaden.

”Jo…jag….jag”, var allt Tol kunde klämma fram innan han till sin förskräckelse såg hur Adoli ytterligare minskade avståndet mellan dem.

”Tol!”, skrek Adoli med skärrad röst samtidigt som hon tog ett par sista kliv fram till sin älskade och slängde sig i hans armar. Tol stod som förstenad, och trots att hans hjärta knappt slog ett slag på vad som kändes som en evighet lyckades han för en stund skärpa sig så pass att han återgälldade Adolis kram. Hennes nätta ansikte var begravt mot hans bröst och han kände nu hur underbart hennes hår doftade. Han la sitt huvud tätt emot hennes och kände hur tårarna rullade ner för hans kinder, och hela hans väldiga kropp skälvde av en blandning av kärlek, lycka och åtrå. Som för att ta igen de missade slagen slog hans hjärta likt en galopperande häst och för en sekund trodde han att han skulle svimma. När hon tittade upp och deras blickar möttes förstod Tol att de två skulle älska varandra tills döden skiljde dem åt, och med en öm hand torkade han bort hennes tårar.

 

Falken flög högt över skogen. Dess vingar klöv luften likt en vass kajak klyver vattnet i floden, och utan att flytta ögonen från marken visste den att solen snart skulle försvinna bakom bergen i söder. Den friska kvällsbrisen blåste starkare häruppe, högt över trädtopparna, och falken skulle snart bege sig hemmåt. Den gjorde plötsligt en snäv sväng och flög nu i en annan riktining, och inom kort dök den och försvann ner bland träden.