Skäggiga alver och gröna orcher – hur man spelar ett mystiskt väsen på lajv

Det börjar skymma, elden sprakar lite vemodigt och då och då flyger en knastrande gnista genom luften. Det luktar eld, rök och skog. Det ser ut att bli kallt, himlen är alldeles klar och stjärnorna kastar sitt iskalla, vita ljus mot den mörka skogen och mot ängen där de fyra männen nu flyttat närmare elden och dragit sina mantlar tätare omkring sig. Då knäcks en gren i skogen, männen rycker till och stirrar oroligt ut i mörkret… och snart får de syn på en samling ljuspunkter. Det är svagt röda springor, det är ögon…
Orcherna trampar rakt ut i gläntan ut på den lilla ängen; alla sagor om hur rädda dessa varelser skulle vara för eld visar sig vara just det – sagor. En av männen famlar efter sitt svärd, men plötsligt borrar sig en svartflädrad pil igenom bröstet på honom, med ett gurglande ljud faller han till marken. De tre återstående männen sträcker försiktigt upp sina darrande händer i luften, som för att visa att de inte har några vapen. En av de större orcherna gör ett utfall mot dem vilket får dem att resa på sig och i ett kalabalikartat kaos lämna gläntan, elden och sina ägodelar bakom sig för att fumla ut i skogen. Den lilla skaran mörkervarelser sätter sig runt elden och värmer sina knotiga, svarta fingrar. En av dem, en lite mindre varelse, börjar rota i en säck som en av männen lämnat efter sig.
– Wow, kolla de har ju för fan jägarkorv!
– Ey, fan det är jag som är durub. Hit med den!
– Du, jag är off nu din jävla looser, jag hittade den, den är min…

Houston, we’ve got a problem….

Hmm, ja, hur skall man egentligen bära sig åt för att spela något så speciellt som ett mystiskt sagoväsen, på ett lajv? Svaret på frågan kan jag ge er redan nu. Det går inte att säga exakt hur man skall bära sig åt. Visst, stereotyperna brukar fungera någorlunda. En fager och smidig älva, en vacker och skygg skogsalv, en diaboliskt ond och blodtörstig mörkeralv, ett dumt men snällt troll, en elak och förvriden orch eller varför inte en snäll, rädd och dum liten vätte? Men så kommer problemen: folk tolkar varelserna och raserna på sitt eget sätt och det blir konflikter då två grupper med orcher träffar på varandra och inte kan säga huruvida den andra gruppen består av svartblod eller inte. Visst är det både bra och roligt att folk tolkar exempelvis rasen orch på olika sätt, men detta är även utan tvekan ett problem som ända sedan det kom till Sveriges lajvscen har drabbat densamma mer eller mindre.

Foto på en orch på snabbköp

Saken är den att ingen kan säga vad som är rätt eller fel. Det finns flera olika beskrivningar av samma varelser i film och litteratur, man kan således inte slå upp något i en speciellt säker källa som beskriver hur just en orch eller hur just en alv är och ser ut. De flesta är överens om att Tolkiens versioner är bra och att just hans syn på dessa varelser är den rätta, men som man då måste förstå, är inte alla överens. Vissa hämtar sin inspiration från Warhammer eller War Craft. Det syns främst i de horder av gröna varelser man kan råka stöta ihop med på många lajv i vårt avlånga land. Detta är enligt mig själv inte den färg en orch har, men då kommer frågan tillbaka, vem är jag att bedöma vad som är rätt och vad som är fel? Dessa varelser har inte funnits på riktigt och ingen kan således säga att det är rätt eller fel att gestalta en grön orch.

De personer som dock kan göra lite för att lösa i alla fall en del av problemet, eller i alla fall konflikten, är Sveriges alla lajvarrangörer. De har fortfarande inte mer kunskap än andra i hur en alv skall se ut och bete sig, men på sina lajv kan de bestämma hur olika sagoväsen skall se ut och uppträda. Några som lägger ner en hel del tid på sin kampanjvärld och beskrivandet av de olika raserna i den är den Blekingebaserade spelföreningen Pegas, vilken också fungerar som ett bra exempel. Då de olika lajvarrangörsgrupperna i Sverige har olika visioner, regler och uppfattningar om hur en viss varelse ”skall” se ut kan lajvarna välja själva. Vill jag spela en grön orch (alternativt riskera träffa en grön orch) så kan jag åka till spelföreningen X:s lajv. Men om jag istället vill spela en svart orch (ja, eller kanske träffa en) så åker jag till spelföreningen Y:s lajv istället. Detta ”system” är bra, det ger lajvare chansen att välja vilka och hurdana sagoväsen de vill kunna träffa, eller om de ens vill riskera att träffa på några överhuvudtaget.

En orch är född

Under den tid jag lajvat har jag även själv hunnit med att spela en del mystiska väsen. Först och främst spelade jag orch, något lajv efter det att jag träffat på orcher själv för första gången. Det verkade vara spännande och tufft att rusa runt med klirrande rustning, gorma på svartiska och skrämma vettet ur folk.

Så jag satte igång att plugga svartiska, det gick väl mer eller mindre bra, men jag lärde mig det hyfsat i alla fall. Jag kunde kommunicera någorlunda med andra svartblod, jag kunde förstå vad mina vänner sa till mig och jag kunde också be andra orcher och vättar att göra saker som att hämta vatten, springa tillbaka och hämta något. Jag övade även in ord och böjningar så att jag skulle kunna gå och kallprata om hur fula granarna var och så vidare. Samtidigt som jag flitigt övade in detta ondskans tungomål hade jag börjat på en dräkt. Jag hade sett hur orcher och annat pack ofta iklädde sig byxor totalt översållade av tygremsor, men jag tog tidigt avstånd från denna typen av klädsel då ingen ras eller folkslag skulle ha iklätt sig plagg som inte var praktiska. Speciellt inte en så krigisk ras som orcherna. Istället fick det blev svarta byxor i grovt tyg som sedan blev överlappade med läderbitar, jag bar en svart tunika och en rustning bestående av det mesta. Plåt, trä, ben, ringbrynja och läder. Den köpte jag under ett konvent av någon som senare skulle visa sig vara en riktigt trevlig människa. Nåja, förutom detta byggde jag mig ett romerskinspirerat plåtharnesk, snyggade till en vikingasköld och köpte mig en hjälmkrossare i latex.

Nu var det bara själva orchen kvar. Grönt var visserligen det klassiska från datorernas och figurspelens värld, men min orch fick bli svart. Han hade en grov näsa, en bred och kraftig haka samt två långa, spetsiga öron. Allt inköpt från Perukmakeriet och Sägen. Nu fattades bara en huvudbonad. Jag hade nog kunnat ha mitt huvud som det är då jag har och även då hade snaggat svart hår, men jag valde trots det att skaffa en mössa, huva eller hatt av något slag. Jag gjorde mig en huva med hål för öronen, men eftersom jag inte såg så mycket i den fick det bli en engelsk knekthjälm istället. Tänder gjorde jag av cernitlera, en kniv, en fil och lite färg. Nu var orchen Zamangath fit for fight! På fötterna bar han för övrigt ett par alltid lika väl fungerande näbbstövlar i läder.

Zamangath röjde i skogen några gånger; med sin lilla grupp har han utstått mycket. Bland annat har de träffat på både skogs- och mörkeralver, arga bybor, jättar och andra svartblod. En gång mötte de en grupp svartblod som hade svårt att förstå vad Zamangath och hans kämpar sade, förmodligen talade de själva en annan form av svartiska, kanske kom de från norr eller öst, men tyvärr… de använde sig av engelskan. Engelska är något av det mest stämningsdödande som finns.

Liten, ettrig och snäll…

Åter till handlingen: efter ett tag upptäckte jag att orchandet inte var speciellt roligt. Jag ville inte slåss, men trots detta ville jag fortfarande ha en rolig och intressant svartblodsroll. Därför skapade jag Prodak. En liten, ettrig och snäll dagalush. Dagalush kan väl närmast översättas till svartnisse eller svartalf. De är hur som helst små, klena, pipiga, ettriga och dumma. Min dagalush är dessutom snäll och otroligt blåögd. Han tror att alla han träffar på är jättesnälla; det har flera gånger hänt att han försökt bli vän med just den lynchmobb som jagar svartpacken i den mörka natten.

Prodak hänger ibland på orchklaner och lyckas ofta bli god vän med trollen eller trollet i ovan nämnda klaner. Vilket är väldigt bra om man är liten, klen och dessutom obeväpnad. Prodak har dock även en dagalushväninna. Hennes namn är Lavozag och de två har varit ute på en del äventyr. Det slutar oftast med att de blir uppjagade i skogen eller att de får gömma sig bakom de lite större svartbloden när pilarna börjar regna.

Konsten att spela svartblod eller sagoväsen överhuvudtaget sitter i konflikten som jag nämnde tidigare. Man måste tolka en varelse på sitt eget sätt, därefter bygga upp den efter hand. Lajv efter lajv utvecklas han/hon och den måste vårdas väl. Även om andra tycker att den är helt fel så måste man tro på sig själv, annars blir det en massa omstrukturerande mellan, eller i värsta fall under lajvens gång. Orcher byter exempelvis inte färg från grön till svart på grund av att de föregående natt träffat på en klan med svarthyade orcher. Du måste tro på konflikten, andas konflikten, äta konflikten, du måste bli en del av konflikten. Kort sagt, bry dig inte om vad andra säger.

De enda du behöver följa och respektera är lajvarrangörerna. Säger de att bara svarta orcher får finnas i deras värld, gå inte dit som en grön orch. Säger de att alver inte har skäggväxt i sin lajv (vilken är den allmänna uppfattningen), raka dig innan lajvet och ta med en rakkniv. Om arrangörerna däremot har sagt att visst, våra alver bor i bergen året om, klart de har skäggväxt, och någon annan innan lajvet säger åt dig att så inte är fallet… skit i dem! Det är du i samförstånd med arrangörerna som har rätt.

Jag avslutar denna artikel med en liten intervju med en av mina kamrater. Jag frågade honom lite om hans lajvkaraktär Gucka, som är något slags troll.

En trollhybrids bekännelse

Klockan börjar närma sig 23:00 då jag stöter ihop med min lajvpolare Tony Lindholm på den interaktiva och digitala motorvägen. Jag går rakt på sak och frågar om det är okej att jag frågar lite frågor angående hans ”mystiska väsen-roll” Gucka, och visst är det det…

John: Jaha, hejsan Tony, hur fick du idéen till Gucka?
Tony: Hej, hej. Alltså, jag ville spela något riktigt skrämmande på lajv, som troll, orch eller kanske mörkeraiv. När jag sa till en annan lajvare att jag skulle spela något av dem föreslog hon troll, eftersom jag är alldeles för bred över axlarna för att spela t ex mörkeralv. Jag tyckte det lät okej och började fixa med utrustningen. Trollrollen hade den fördelen också att jag kunde låna en del grejer, som till exempel en trollklubba. Men sen kom jag på att troll ska ju vara långa med, och jag är inte särskilt lång, så jag slog till med att det var en hybrid mellan ett troll och en människa, alltså en varelse med ett trolls styrka och dumhet och en bredaxlad människas storlek. Namnet hittade jag på en hemsida.
John: Ok, hade du några planer för hur Gucka skulle se ut när du tänkt ut honom?
Tony: Lite hade jag tänkt i förväg när jag skulle skaffa dräkten. Jag hade en del päls hemma redan som jag använde och så skaffade jag ett par ganska höga kängor som lade till några välbehövliga centimeter till min längd. När det gäller ansiktet så tänkte jag svart eller grönt rakt av och en näsa, samt svart, långt hår.
John: Okej, att ha delar hemma förenklar ju hela dräktprocessen. Men kostade Guckas outfit dig speciellt mycket pengar eller lyckades du lösa det hela ekonomiskt?
Tony: Mycket ekonomiskt faktiskt. Pälsen hade jag skaffat gratis, kängorna köpte jag billigt på ett överskottslager, klubban och håret lånar jag av en god vän till mig. Det enda som egentligen kostade var näsan och det svarta sminket. Sammanlagt kanske 100 kr.
John: Hoppsan. Då går det alltså att spela en intressant roll med en snål budget. För Gucka är väl en intressant roll antar jag?
Tony: Gucka är mycket rolig att spela. För det första går han hem bland både svartfolk och människor, konstigt nog, och för det andra så är överhuvudtaget troll något av det roligaste att spela på lajv. Att det är stort, mäktigt, skrämmande och har väldigt liten hjärna gör det till en väldigt kul roll att spela.
John: Tja, vi börjar närma oss slutet av denna lilla utfrågning, men en fråga till hinner vi med. Har Gucka utvecklats något under lajvens gång, du har trots allt spelat honom ett antal gånger. Och hur har han i så fall utvecklats?
Tony: Tja du. I början kunde han t ex bara svartiska, men nu för tiden kan han tala någorlunda bra människospråk också, vilket är ganska konstigt eftersom han bara blir dummare och dummare för varje lajv. Men ja, han utvecklas sakta.
John: Man kanske inte kan vänta sig mer av ett troll, eller en trollmänniska. Nåja, tack skall du ha för att jag fick lov att störa dig så här sent på söndagskvällen.
Tony: Ingen orsak.