Recensioner av Runan #23

Här hittar du recensioner av Runan #23 från andra tidningar.

Recension av Daniel Hedengren från Drakens Tand

Runan 23 – tema Mutant

Rollspelet Mutant har kultstatus. Det menar i alla fall Niklas Hallgren i sin ledare, där han berättar hur djärva de är som satsar på ett nummer med temat ”Mutant”. Visst är det väl kaxigt, men jag håller inte riktigt med om att Mutant är det rollspel som de höjer till skyarna, och inte heller att risken är så stor att ha ett temanummer om tidigare nämnda spel. Men det är egentligen ovesäntligt, dock kände jag att jag måste kommentera det.

Nummer 23 innehåller två äventyr, varav ett – ”Snabba stålar” – skall ha, enligt redaktören själv, fått ganska hård kritik. På sätt och vis förstår jag det – Didi Öhrnstedt med flera moralfjantar skulle älska det! – men samtidigt så håller jag absolut med Niklas när han i ledaren i nummer 24 påpekar att rollspel inte är realism. Äventyret (som är främst till Mutant 2) tar 9 av Runans 40 sidor (inklusive omslag), och består främst i spelledarpersonerna och deras bakgrunder. Det kräver en del av spelledaren vad gäller förberedelser, men när jag spelade det (utan Mutants regler, med ett universiellt system) gick det bra. Äventyret är – som man även varnat för – våldsamt, och kretsar kring en hyper-kriminell typ som utnyttjar en porrstjärna och elefantinspirerade mutant, hans manager och några andra karaktärer. Beskrivningarna är okej och bilderna hjälper till, även om kvalitén på dem kanske inte är över gränsen ”funktionsdugliga”.

”Älskade spion” är ett utpräglat Mutant 2-äventyr som kretsar kring två agenter. Jag tänker inte säga så mycket mer om det, utan bara kommentera att det här äventyret kräver ännu mer av spelledaren, men samtidigt är betydligt mer flexibelt och enligt min mening även klasserna bättre än ”Snabba stålar”. ”Älskade spion” kan man dock påverka som man vill – vill du ha det våldsamt, gör det våldsamt! Jaja, helt okej i alla fall.

För att summera resten av Runan nummer 23 så fluktar Sven Folkesson på några nya svenska rollspel, nämligen Gondica, Western (återutgivning) och Gemini. Uppföljaren på artikeln kommer i numret därpå, med thrillerspelet Parabellum. Slutligen finner vi en lajvrapport från ”Högting”, samt en artikel av Pontus Löf om ”Offlajv”. Den senare är ypperlig. Pontus borde kanske kontakta Grunthen…?

Så betyget då? Tja, det är inte så lätt att sätta då jag inte är alltför fäst vid Mutant och Mutant 2 överhuvud taget. Dock tycker jag att det är ett välgjort nummer som Mutant-spelare bör kika nämre på. Själv ger jag det väl godkänd minus, och det faktiskt med tvekan. Men som sagt, jag är ingen Mutant-spelare…

En slutkommentar

Betygen är satta, recensionerna är skrivna – vad är kvar? Kan han inte sluta nu? Nej, jag har faktiskt en sak kvar att kommentera och det rör äventyren Runan publicerar. Deras upplägg är så att man beskriver intrigen i korta drag (spelledaren måste utveckla) och sedna går man in på spelledarpersonerna. Detta upplägg balanserar man sedan med antingen mer på intrigen och mindre på spelledarpersonerna, eller tvärtom. Slutligen skall jag kanske nämna att man oftast har fasta rollpersoner i äventyret, vilket omöjliggör eller markant försvårar möjligheten att spela med egna karaktärer.

Är detta system bra?

Där har vi frågan jag tänkte kommentera här. För personligen tycker jag att det inte är något underbart sätt i längden. Man publicerade ”Ett fall för…” i Runan 20, vilket var ett nutidsdrama med färdiga roller och hela baletten. Äventyret ”Snabba stålar” har samma upplägg, om än betydligt våldsammare i sig. Jag måste säga att man då och då kan ha detta system, men på det stora hela tycker jag bättre om det traditionella upplägget med en väl utvecklad intrig som spelas med egna rollpersoner och litet mindre bearbetade spelledarpersoner. Det blir på så sätt enklare att anpassa äventyret till spelarna. Sedan kan man ju diskutera frågan om färdiga roller, men jag anser att det är trevlig avkoppling litet då och då.

En fråga till: Är detta kritik mot Runan?

Njae, inte riktigt. Jag tycker att äventyren är okej i sin utformning, ibland bättre, ibland litet sämre. På det stora hela tycker jag dock att det är bra. Men – och det finns alltid ett ”men” – jag skulle vilja se litet större variation på såväl upplägg som äventyr. Kanske skulle man luska upp någon utomstående att skriva ett äventyr då och då, eller varför inte göra äventyren längre? Det är en avvägning som Runan måste göra.

Jag hävdar inte att det är katastrof om Runan inte gör någon förändring, men jag hoppas de åtminstone reflekterar litet över mina tankar, och förstås är välkomna att höra av sig. Ni gör ett bra jobb, men det kan bli bättre…!