Recension av ”De övergivnas armé”

Omslag till De övergivnas armé

Jag har läst De övergivnas armé, en bok om rollspel av Didi Örnstedt och Björn Sjöstedt. Den är utgiven av Norstedts förlag 1997.

Jag är glad över att jag har läst boken och ännu gladare över att jag inte kunde läsa den för ca fem år sedan. Ju mer erfarenhet av rollspel man har, desto mindre oroad blir man av boken. Att oroa är nämligen syftet med boken. Mest av allt skall vi oroa oss för en armé av övergivna barn som har tillskansat sig kunskaper om ledarskap, gruppdynamik, manipulation och militanta scenarier genom rollspel.

Boken är uppdelad i olika delar som belyser rollspel som metod och hobby, ledarskap och gruppsamarbete, landet Annorlunda världar och varelser, faktakunskaper i rollspel, religiositet och ockultism, ont och gott är samma sak, levande rollspel, rollspelhobbyns aktörer- idealism och profit, våld som konst och nöje, påverkan och personlighetsföändring samt slutligen de övergivnas armé.

Som läsare får man intryck av att få en gedigen inblick i rollspelens innehåll och rollspelarnas värld. Författarna varvar sin egen text med citat av t ex rollspelare och avslutar med sina egna slutsatser. Urvalet är naturligtvis subjektivt och just därför blev jag förvånad första gången jag läste ett citat som inte stämde överens med författarnas åsikter. Men efter att ha läst deras slutsats så förstod jag att det inte är meningen att man skall tro på någon som är positiv till rollspel. Ett exempel på hur författarna ifrågasätter trovärdigheten är följande citat angående faktakunskaper i rollspelen.

Avslutningsvis vill jag bara säga att allt som jag skrivit bara är till för rollspelande och dylikt och man skall inte försöka sig på någonting liknande i verkligheten. För er som sysslar med paintball och olika sorters lajvarrangemang kan jag dock stå till tjänst med mer information om lämpliga ”markörer”, försåt etc. sign. Lindström, Gryningen. (s.48)

Författarnas slutsats/åsikter:

Man kan undra varför återvinningen av dessa specialkunskaper så noggrant presenteras i ord och bild om inte avsikten är att man skall kunna använda sig av dem i verkligheten. (s.49)

En röd tråd som författarna håller genom hela boken är en jämförelse med nazism. Man får som läsare intryck av att de flesta rollspel bygger på nazistiska tankegångar och att steget mellan en rollspelare och en nazist inte är långt.

Under tiden som jag läser boken så bygger jag också upp en rad motargument. Jag tycker att många av författarnas slutsatser är överdrivna. Men författarna har inte glömt bort föräldrarna. Jag läser några av mina motargument i kapitlet påverkan och personlighetsförändring.

Så gott som undantagslöst beskriver rollspelare sin hobby som kreativ. Föräldrar och lärare som sett sina ungdomar utvecklas i retorik, engelska, skriftlig framställning, teckning och historia uttrycker samma uppskattning för den utveckling som hobbyn bidragit till. (s. 195)

Därefter följer författarnas slutsatser:

Man kan också fråga sig vilka andra sidor av personligheten som kreativiteten bidrar till att utveckla. Kreativitet i sig är inte något värdebestämt ord. Fredsförhandlaren har sin syn på vad kreativa lösningar kan vara, medan rånarligan använder sitt kreativa tänkande i planläggning av förestående dåd.

Var kom rånarligan in i bilden? Jo, den sista delen av boken ägnas åt de våldsbrott som författarna påstår har sitt ursprung i rollspel. Jag tycker att det är olyckligt att man ägnar så stort intresse för det. Det är en del av vår svenska befolkning som blir straffade för våldsbrott. Jag tycker inte att det är konstigt att några av dem har spelat rollspel eftersom det är den största organiserade ungdomsrörelsen. De flesta rollspelarna, liksom de flesta svenskar, är inte mördare eller rånare!

Sverok (Sveriges roll- och konfliktspelsförbund) är för tillfället det största ungdomsförbundet. Författarna beskriver det som en penningtörstande organisation med militant uppbyggnad och intressen i spelbranchen. De ifrågasätter varför det behövs statligt stöd för att bedriva ”sällskapsspel”. Min tanke är att om min son valt att spela hockey eller handboll så hade han fått statligt ungdomsstöd. Nu har han valt att spela rollspel i stället, liksom ca 200 000 andra och varför skulle de inte ha rätt till statligt ungdomsstöd?

Boken är mycket skickligt gjord. Jag kan inte påstå att författarna har fel, men jag delar inte deras åsikter och jag blir inte oroad. Författarna pekar på att vi som föräldrar måste vara uppmärksamma på personlighetsförändringar. Exempel på det är rollspel som enda intresse, grubblerier, utföra självskärning eller anta en militant framtoning. Jag anser att alla föräldrar måste vara observanta på personlighetsförändringar. Identitetskriser drabbar inte bara rollspelare.

Oavsett om våra barn/ungdomar spelar rollspel, hockey eller är med i scouterna så måste vi föräldrar skaffa oss en insikt i vad de håller på med. Då kan vi stötta dem. Vi föräldrar skall naturligtvis stå för våra åsikter, men vi får inte tro att vi kan översätta vår barndom till våra barns. De lever i sin nutid och vi har ibland lite svårt att förstå och acceptera detta multimediasamhälle.

Angående rollspel så tog vi avstånd från Killer, som är en avart av rollspel och direkt otrevlig för utomstående som inte valt att deltaga.

Didi Örnstedt och Björn Sjöstedt avslutar sin bok med:

En av de viktigaste uppgifterna för den äldre generationen måste vara att överbrygga ensamhetens och generationsmotsättningarnas klyfta för att återskapa det betydelsefulla samtalet mellan barn och vuxna.
– Vänd dem inte ryggen. (s. 224)

Jag håller äntligen med författarna!