Gråsvart

När Johan rullade ut ur hissen och in i den kalla korridoren blev han skrämd av hur mörkt det var. Källaren var höljd i ett kompakt och ogenomträngligt mörker och Johan började omedelbart tveka. Det kanske inte var rätt att ta sig ner hit. Han kanske borde vända om nu innan han åkte vilse. Men han tog tag i sin rädsla och tvingade den till underkastelse. Medvetet sköt han sig framåt längs de tysta och öde korridorerna. Johan slängde korta blickar åt sidorna, såg övergivna förrådsutrymmen och stängda och låsta ståldörrar. När han slutligen nådde fram till det som han förmodade vara det gemensamma cykelförrådet kunde det inte vara långt kvar, trodde han. Johan stannade upp och letade febrilt i minnet. Han hade varit liten; kanske tre, fyra år. Hans mormor hade bott i just det här huset och han hade ofta kört omkring nere i källarkorridorerna. Det var före hans föräldrar dött, det var innan han fått en egen lägenhet och, Johan såg sig omkring, innan Gråsvart hade kastat sin svarta skugga över hans liv.

Johan bestämde sig för att det måste vara den vänstra gången, men han hann bara ta ett krafttag innan han med all kraft bromsade upp rullstolen och kippade efter andan. Han hade hört steg i korridoren framför honom, det var han säker på. Snabbt vände han rullstolen och sköt sig tillbaka samma väg han kommit.

”Vem där?” Rösten ekade mellan källarens väggar.

Johan stelnade till och väntade. Hjärtat bultade med en oerhörd kraft och han var rädd att tinningarna skulle sprängas. Frågan upprepades och nu kunde Johan till sin lättnad höra att det var en ung kvinnoröst. Han pustade ut och vände tillbaka. Väl inne i cykelförrådet såg han en gestalt stå och lysa med en glappande ficklampa. Mycket riktigt var det en kvinna, och även fast Johan inte visste hur gammal han själv var kunde han gissa att de var i ungefär samma ålder. Om hon inte var lite yngre. Kvinnan lyste på Johan som presenterade sig. Han såg att hon var klädd i ett blåställ och blev informerad om att hon var hissreparatör. Hon gick närmare och tog Johan i hand. Efteråt följde en pinsam tystnad då han generat tittade ner i marken och nervöst kliade sig på ena armbågen.

Johan var inte van vid människor. Förutom hembiträdet som kom och hälsade på varje vecka för att städa och handla träffade han aldrig någon. Visserligen såg han mycket människor, på TV men framförallt genom sitt fönster, men han behövde aldrig stå öga mot öga mot någon. Johan kände att det var mycket obehagligt och önskade sig tillbaka till lägenheten.

Gråsvart hade han glömt för en kort stund och det skrapande ljud Johan plötsligt hörde från någonstans bakom honom fick honom att nästan svimma av skräck. Som av en oförklarlig reflex lade han armarna om hissreparatörens midja. Hon tog förvånat ett steg bakåt och Johan gled ur rullstolen. Denna rullade sakta ut i mörkret. Ficklampan gled ur kvinnans hand och föll med ett krasch i betonggolvet och slocknade. Det blev tyst och mycket, mycket mörkt.

Johan snyftade och höll krampaktigt fast vid den unga kvinnan. Hon var hans enda räddning, utan henne skulle han aldrig komma levande från detta hus. Han försökte få henne att förstå att han var tvungen att ha sin rullstol, men hans ord förvrängdes i hans hals av gråten och hans snyftningar var allt som hördes. Tårarna rann nerför Johans kinder. Återigen försökte han få något sagt, och nu lyckades han bättre. Men till sin förvåning stod kvinna bara kvar, som förstenad. Han torkade sina blodssprängda ögon mot kvinnans arbetskläder och kisade upp mot henne. Johan såg hur hon stirrade ut i tomheten, ut i mörkret som omgav dem båda. Hon verkade kämpa för att kontrollera sig själv, hennes käkar var sammanbitna och hennes kindmuskler vibrerade av ansträngning. En tår rann ner för hennes ansikte och föll på Johans läpp. Till sin stora förvåning smakade det blod. Han skakade på huvudet som för att väcka sig själv till liv och tittade sedan upp mot hissreparatören igen. Hon vaggade nu sitt huvud fram och tillbaka och tårar av blod föll från hennes haka och kinder ner på Johan som förstod att något var galet. Han släppte taget om kvinnan men märkte att han ändå hängde kvar. Hon höll honom fast. Plötsligt blev hon stilla och lugn. Kvinnan lyckades tydligen få kontrollen över sig själv och tittade ner på Johan. Hennes sorgsna ögon var dock kalla och beslutsamma. När hon öppnade munnen för att tala blottade hon sina vita huggtänder. Johan svimmade med en sista tanke i huvudet: Gråsvart var inte ensam.