Gråsvart

Senaste gången Johan var utanför sin lägenhet var när hans båda föräldrar skulle begravas. Det var länge sedan. Så länge sedan att Johan inte kände igen sig när han rullade ut på de hala plattorna. Till höger gick trappan ner, åtta våningar slingrade den sig innan den nådde marknivån. Och så ytterligare några meter ner till källaren. Johan mådde illa vid tanken på hur långt ner det var. Om Gråsvart hann ut innan Johan han in i hissen – och puttade ner honom nerför trappan – skulle han vara död innan han nådde nästa våning. Pling, sade hissen och dörrarna öppnades.

Johan vågade inte se sig själv i spegeln när han åkte i hissen. Han kände lukten av bromsoljan, av knapparna som väntade på att bli tryckta på och av styrsystemet som bestämde vart hissen skulle stanna. Plötsligt förstod Johan att allt hopp var ute. Gråsvart skulle vänta på honom vid gatuplanet och slå klorna i honom. Han skulle dra ut honom i gränden och dricka hans blod, precis som han gjort på så många andra, så många gånger förut. Och alla gånger bokförda i Johans böcker. Han tryckte helt impulsivt på nödstoppknappen. Hissen krängde till och stannade med ett dovt knak. I huvudet på Johan flög de desperata tankarna som elektriska impulser; fram och tillbaka, fram och tillbaka. Han kunde stanna hissen på, låt säga tredje våningen, men hur skulle han sedan kunna undfly Gråsvarts vrede i trapphuset? Nej, det gick inte. Och det skulle inte heller tjäna något till att ropa på hjälp eller ringa på hos någon granne. Antagligen skulle denne tro att han var tokig och stänga dörren framför näsan på honom. I annat fall skulle han bli insläpps och Gråsvart döda dem allesammans. Han var alltså ensam. Ensam och rädd. Nej, det sista strök han i huvudet och lade till. Stark. Han var stark. Han övertalade sig själv att han var stark. Kämpade mot paniken och tvingade sig själv att minnas allt han skrivit om Gråsvart i sina böcker. Gråsvart var ensam. Han var farlig, men på samma gång svag.

Johan mindes en av de gånger då Gråsvart stått och stirrat upp mot hans lägenhet i timmar, som paralyserad. Denna gång, precis som alla andra, hade Johan legat på golvet med en filt över sig och skakat och gråtit. Den mörka och fruktansvärt plågsamma rädslan hade tagit kontrollen över honom helt och hållet. Men så plötsligt hade Gråsvarts grepp om honom släppt, inte stegvis som annars utan helt tvärt. Han stapplade fram till fönstret och tittade ut. Johan hade sett att det blivit morgon och att solens varma ljus med nöd och näppe trängt igenom nattens mörker. Och då hörde han skriket. Ett fruktansvärt, hjärtskärande skrik som skar genom stadens morgontrötta tystnad. Han visste utan att kunna förklara hur han visste det att det var Gråsvart som skrek. Och att det var ett skrik på hjälp. Ett förlamande dödsskri som fick Johan att förstå att Gråsvart denna morgon hade varit nära att dö. Långt senare förstod han varför.

Hissvajern knakade plötsligt till och Johan vaknade ur sina drömmar med ett tyst skrik. Med ens förstod han att han måste göra något. Och med samma visste han vad. Han tog upp sin speciella nyckel som han alltid hade i fickan och stack in den i låset. Sedan tryckte han på knappen ”K” och kände med viss tillfredsställelse att hissen började röra på sig nedåt.