Gråsvart

När Johan rullade in i sitt sovrum visste han inte att det var för sista gången han gjorde det. Han sköt upp dörren och tittade in i det som vanligt lummiga rummet, med gardinerna fördragna och lampan som endast spred ett svagt, svagt ljus. Mitt emot honom såg han sig själv i spegeln när han drog sig och rullstolen över tröskeln och in på sovrummets gröna heltäckningsmatta. Johan skulle egentligen bara leta efter en penna att skriva med eftersom den förra tagit slut på bläck, men när han såg röran på sängen bestämde han sig för att städa upp lite.

Det tog mer tid än han hade trott. När han slutligen lade upp den sista boken på hyllan ovanför sängen klättrade han tillbaka ner i rullstolen och tittade sig själv återigen i spegeln. Han frös till is. Han visste att han stängt dörren. Nu var den öppen. Men det var inte det som fick honom att bli förlamad av rädsla. Det var Gråsvart. Han stod i dörröppningen.

Johan hade alltid föreställt sig att han genast skulle falla död till marken om Gråsvart skulle komma till honom i hans lägenhet. Det gjorde han inte, men det var inte långt därifrån. Johan blundade en kort sekund, lät mörkret omsluta hans sinne och tänkte på hans mamma och pappa. När han tittade i spegeln igen var Gråsvart borta. Men Johan visste, han kände, att den ondes själ var kvar, att han fanns någonstans i Johans lilla lägenhet. Panikartat sköt han sig ut ur sovrummet, in i vardagsrummet. När han kom ut på det hala pakettgolvet hade han en sådan kraft att rullstolen gled och snurrade rakt in i det stora fönster där Johan alltid satt och begrundade livet vid Viktoriaplan. Han slog i huvudet i rutan och ramlade ner på golvet. Fönstret vibrerade i protest och Johan gav upp ett förtvivlat stön när hans stol rullade iväg i riktning mot hallen. Med svetten rinnandes i pannan kröp han efter sin rullstol och sin enda räddning: dörren ut till friheten.