Artikeln behandlar ett område ofta försummat i konstruerandet av äventyr. En inledning till ett äventyr skall okonstlat och finurligt nästla in karaktärerna i de intriger som utgör handlingen. Avsaknaden av en intressant och genomtänkt inledning kan medföra en illusorisk känsla genom hela äventyret.

Syfte med artikeln är dels att uppmärksamma konstruktörer på äventyrets till synes oansenliga men betydelsefulla prolog och samtidigt inspirera till att större vikt ägnas denna fortsättningsvis.

Artikeln innehåller ett antal kanske annorlunda men användbara uppslag, vars mål är att rubba invanda tankemönster och bidraga till nytänkande och kreativitet. Förslagen presenteras i en systemlös fantasymiljö och på ett sätt som gör det enkelt att anpassa dem till de allra flesta äventyrstyper och spelvärldar.

Följande inledningar gör dock inte anspråk på att vara fylliga äventyrsuppslag. De har avslutats öppna med många lösa trådar att spinna vidare på, allt för att uppslagen skall kunna formas efter behag eller fungera som stoff till fristående äventyr.

Myntets baksida

”Jag förstår”, sa Goltrik som var gruppens talesman. ”Du vill att jag och mina vänner söker upp den här figuren… äh… den här… äh…” Hela situationen var slentrianmässig, på gränsen till pinsam. Nej, den var pinsam. Absolut, helt bestämt, verkligen pinsam.

”Drabzut”, inflikade köpmannen medan han stillsamt fingrade på sina ovärderliga ringar och tittade förstrött på de vedervärdigt klädda männen. ”Han heter Drabzut och -”

”Ja, jag vet. Jag vet att han heter Brapsut”, sa Goltrik irriterat. ”Du vill att vi hittar Bratsup eller något liknande… och får honom att tala om för oss, var vi kan få tag i statyn han stal från dig, eller hur?” Goltrik vände sig förnöjt mot sina vänner som alla såg ut att sova stående trots hans lysande sammanfattning.

”Inte helt korrekt” svarade köpmannen vars namn Goltrik för länge sedan hade glömt.

”Jag vill att ni finner någon annan som är kompetent nog att hitta min staty.”

”VA!”, utropade hela gruppen yrvaket och nästan samtidigt.

”Har ni förstått eller ska jag ta det en gång till?”, suckade köpmannen uppgivet.

Låt karaktärerna på något sätt vara de som måste anlita dugligt folk för en specifik och viktig uppgift. De bör konfronteras med de problem som en uppdragsgivare dagligen brottas med – att finna en grupp lättlurade, kunniga, pålitliga och avdragsgilla äventyrare.

Till Er tjänst

”Hrrm, herr Camdor?”, fick Goltrik fram med darrande stämma. Han knackade den väldige mannen lätt på axeln.

Camdor som suttit djupt försjunken över en välkänd skummande dryck, snurrade blixtsnabbt runt och stötte spetsen av sin svärdsklinga mot Goltriks hals, fortfarande med sejdeln i andra handen och utan att ens spilla en droppe.

Goltrik såg sig stirra in i ett par vildsinta isblå ögon (nu aningen rödsprängda) längs ett ytterst vasst och alldeles säkert magiskt runsvärd. Han började tycka allt mindre om rollen som gruppens talesman. ”Ute på… (hick)… heden i morgon. Vid gry…gryningen”, svamlade Camdor samtidigt som han försökte fokusera blicken på denne unge man som aldrig tycktes stå helt stilla. ”Nej förreschten”, hans ögonbryn pressades samman vilket indikerade att han tänkte, ”låt oss schäga… (hick)… en timme efter gryningen. Jag är… äh… väldigt morgontrött.” ”Nu förstår jag inte riktigt…”, började Goltrik och hoppades vid Gudarna att Camdors svärdsarm var stadigare än hans tal (för att inte tala om hans blick). ”Det var ju du schom utmanade mig”, väste Camdor medan han bet sig i läppen i ett tappert försök att tygla tungan. ”Nej, nej”, sa Goltrik lättad efter att han fått grepp om situationen, ”vi tänkte bara att det var underligt att Camdor den Väldige satt alldeles ensam och vi – ” ”Vi?”, sa Camdor och såg verkligen undrande ut. Han måste bestämt sluta dricka den här sorten tänkte han och kastade ett ont öga på det blåskimrande skummet. ”Åh, förlåt”, sa Goltrik och pekade mot ett bord med flinande ynglingar i den bortre delen av den dunkla lokalen. ”Nähä, vad vill ni då?” Camdor uppbringade alla sina krafter för att hänga med i samtalet. ”Jo, vi undrade om det liksom… fanns något vi kunde stå till tjänst med?”, tvekade Goltrik.

Camdor himlade med ögonen, log brett och nickade sakta innan han tömde sejdeln i ett svep.

Karaktärerna kommer, kanske ofrivilligt, i kontakt med en fullfjädrad hjälte (om denne sedan kan flyga är en helt annan historia). Genom tur (högst sannolikt), skicklighet (mindre troligt) eller gudomlig inblandning (vem vet) får de slå följe med denne ryktbara personlighet och uppleva ett par oförglömliga ögonblick i dennes närvaro. Glöm dock inte att uppgifterna är strikt reglerade mellan inbördes parter, vilket hjälten är den förste att påpeka.

Vart tog alla vägen?

”Var kommer statyn ifrån, sa du?”, frågade hantverkaren utan att ta ögonen ifrån föremålet.

”Äh… Tralcia, tror jag”, ljög Goltrik. ”Utmärkt handarbete. En raritet, sådant arbete görs inte nu för tiden.” Han mindes deras lilla missöde med att anlita någon att hitta köpmannens staty, så äh…

”Hmm… och hur kom ni över den?”, fortsatte hantverkaren rutinmässigt utan att titta upp.

”Jo, äh… vi införskaffade den i hamnen.”, sa Goltrik långsamt medan en svettdroppe bröt fram vid hårfästet och rann utmed tinningen.

”På en auktion”, inflikade Qilph med en orolig blick mot Goltrik.

”Just det”, sa Goltrik och drog en suck av lättnad. Tänk att hans vänner verkligen besatte förmågan att hjälpa till emellanåt. ”På en auktion. Så var det. Just precis, exakt så var det vi äh… införskaffade statyn.”

”Då så, vad vill ni ha för den?”, sa hantverkaren och lyfte blicken.

”Va… äh… jo vi hade tänkt oss äh…” Siffror snurrade slumpmässigt i huvudet på Goltrik.

”Vad är det där?”, frågade hantverkaren och såg för första gången närvarande ut.

”Vad då?”, sa Goltrik när han väcktes ur en intrikat beräkning.

”Det där du har på handen. Vad är det?”, han pekade försiktigt och lutade sig diskret framåt.

”Åh, det där! Det är ingenting. Ingenting alls”, svarade han och drog undan handen.

”Det var svart och liksom buktade utåt…”, hantverkaren hade ett sökande uttryck i ansiktet som när man försöker komma ihåg något viktigt och som man alldeles säkert borde komma ihåg.

”Nej, nej… inte alls. Det är bara ett blåmärke”, försökte Goltrik. ”Det är inte alls -”

”PESTEN!!!”, vrålade hantverkaren förskräckt och rusade vilt in bland de bakre regionerna i huset. Långt borta kunde man höra dova ljud liknande de som när en dörr slängs igen, reglas, barrikeras och får sina springor tätade med fjolårets vinterkläder.

”Goltrik, innan de där bö… äh… blev så stora och mörka, kliade de då möjligen?”, frågade Qilph. Han kunde omöjligt veta eftersom det tog timmars övertygande (efter en vecka i jordkällaren förstås) innan han och de andra hade släppt ut Goltrik.

”Ja, hur så?”

En eller ett par karaktärer vaknar en dag upp med ett fåtal, oförklarliga fläckar på kroppen. De smittar inte (i alla fall inte regelbundet), de blir varken fler eller större (men har en tendens att alltid göra sig synliga) och orsakar bäraren endast inledningsvis tillfällig klåda. De är dock oerhört besvärliga att bli av med (fråga vilken häxa som helst). Nöten som ständigt måste knäckas är att övertyga sin omgivning om fläckarnas ofarliga natur.

Andekraftigt sökande

Det böljande landskapet med utspridda skogsdungar sträckte ut sig mot den ljusblå horisonten och fullkomligt badade i den varma eftermiddagssolen. Goltrik betraktade omnejden uppifrån krönet av en trädbevuxen höjd. Sittandes i skuggan, med ryggen mot ett knotigt kastanjeträd, var han i färd med att fatta ett betydelsefullt beslut. Han harklade sig ljudligt.

”Lyssnar ni eller måste jag skrika?” Han talade inte med de mossiga rötterna (riktigt så galen skulle han inte bli förrän… nej vänta nu, det hör inte hit), utan med de dåsande drumlarna inne bland träden, vars öden sammanflätats med hans i något oförklarligt syfte.

”Nu när vi äntligen blivit av med de där konstiga fläckarna och -”

”Inte jag”, mumlade Qilph surt.

”Börja inte nu igen”, suckade Goltrik.

”Det är lätt för dig att säga. Du behöver inte längre -”

”Ja, ja, det räcker. Vad jag försökte säga tidigare var att vi nog är i behov av någon form av omväxling. Gamla hjulspår, ni vet.”

De vanligtvis trögtänkta och sällsynt lata odågorna på andra sidan trädet ryckte till. Förra gången Goltrik hade föreslagit ”lite omväxling” hade de plötsligt befunnit sig omgivna av gigantiska mängder vatten tillsammans med ovanligt mycket kedjor och åror. Om man lyssnade mycket noga i den svaga brisen kunde man höra försiktigt smygande fotsteg på väg nedför den motsatta sluttningen.

”Så jag tänkte -”

”Det var verkligen något nytt!”, hördes från andra sidan trädet.

”Jo alltså, att vi kanske skulle -”

”Det menar du inte?”, sa samma röst.

”Sluta nu, annars så – ”

”Vad då, tråkar du mig till döds?”, sa rösten.

”Jag ger upp.”, suckade Goltrik och ruvade ansiktet i händerna.

Därför missade han hur en skugga lösgjorde sig från lövverket högt ovanför hans huvud, svepte elegant under de lägsta grenarna, gjorde en perfekt sväng över gräset och landade på en sten alldeles i närheten. Korpen vek ihop vingarna, rättade till några bångstyriga fjädrar, lutade huvudet på sned och betraktade nyfiket Goltrik.

Karaktärerna råkar skaffa sig en efterhängsen följeslagare i en bortkommen spiritus familiaris. Varelsen är helt inriktad på att finna sin forne herre och är övertygad om att karaktärerna är utvalda att vägleda den hem (vilket kan kräva en eller annan form av övertalning). Kom ihåg att en spiritus familiaris är nära knuten till sin mästares sinne (vilket medfört att varelsen lagt sig till med en unik personlighet) och underliga ting kan inträffa när detta band försvagas.

Evig gengäld

Kvällsluften var klar och kylig. Den gyllene solnedgången satte de tunna molnen i brand och lindade landskapet i mjuka dova färger. Hösten var i annalkande.

Efter att ha blivit fullständigt missförstådd som talesman (och en smula galen på kuppen) överlämnade Goltrik förtroendet att leda gruppen till Antil, som utsågs genom att han var den enda som sov vid omröstningen. Om Antils ledaregenskaper kunde sägas att han var snäll och tyckte om att bada.

Sällskapet hade varit på vandrande fot sedan middagstid, då de åtnjutit en utsökt måltid bestående av grillad korp (magiker kan ibland vara mycket svåra att hitta) och körsbärsvin. Ödet hade fört dem till en mindre muromgärdad stad belägen i flack dalgång. Antil hade flitigt utnyttjat rätten att tala å gruppens vägnar (med allt och alla som orkat lyssna) och såg nu ännu ett tillfälle att göra sig till åtlöje. När de närmade sig stadsporten vek Antil plötsligt av och gick bort till stupstocken.

”Hej”, sa Antil till den pråligt klädde mannen.

”Var hälsad främling”, svarade mannen svagt och försökte lyfta huvudet.

”Fin kväll, va?”

”Jo, jag antar det. Jag har liksom lite svårt att -”

”Är det där dina?”, frågade Antil och pekade på bråtet vid mannens fötter. Ett tränat öga kunde svagt urskilja resterna ifrån en handfull musikinstrument.

”Jodå”, mumlade mannen, ”jag är Rodestiun, mästerskald och hovmusiker -”

”Heter du verkligen så där?”

”Va, nej naturligtvis inte. Det är ett taget namn men -”

”Så vem har du tagit det ifrån, då?”

En kort tystnad följde och Rodestiun skulle just förklara men Antil hann före.

”Och här står du och samlar inspiration, eller nåt?”

”Inte riktigt” Det började gå upp för Rodestiun vem han hade att göra med. ”Hertigar har väldigt svårt för självironi, förstår du. Så mycket för konstnärlig frihet”, sa han och viftade uppgivet med händerna. ”Säg, du verkar rätt hygglig, du skulle inte kunna hjälpa mig härifrån.”

”Visst”, sa Antil och började undersöka låset.

”Nej, inte nu. Stadsvakterna står ju där borta”, Rodestiun nickade med huvudet så gott han kunde. ”Vänta tills ikväll.”

”Men vänta nu lite grann”, sa Antil förbryllat, ”ska inte du erbjuda mig någon form av belöning?”

”Jag erbjuder dig den vackraste gåvan utav dem alla. Du skall förevigas och för alltid bli ihågkommen som den… ”, han tvekade ett ögonblick, ”den godhjärtade hjälte du är. Jag skall tillägna dig ett epos som världen aldrig tidigare skådat.”

”Jag, odödlig, tänka sig. Då ses vi ikväll, då. Gå ingenstans.”

En bard ber om hjälp och vädjar till karaktärernas ädla hjärtan. Deras barmhärtiga gärning återgäldas i form av ett diktverk som för evigt (vilket inte alls är särskilt länge och definitivt kortare än man tror) skall bära deras namn. Med uppsåt att samla stoff till kvädet och för att hylla karaktärerna slår barden följe med sällskapet. För att krydda skildringen (och för att slippa att hitta på allting själv) uppmanar han till heroiska (läs dumdristiga) stordåd.

Efterord

Det viktigaste med en inledning är att den väcker en stark känsla hos karaktärerna (inte hos spelarna men tänk även på dem). Om denna sedan är nyfikenhet, irritation, ilska eller vad som helst har mindre betydelse om inledningen är välskriven. Nyckeln till en framgångsrik inledning är ofta att få karaktärerna att känna sig delaktiga i händelseförloppet och det är väl värt mödan att försöka hitta en originell infallsvinkel för variationens skull. Inledningens syfte är ju trots allt att motivera karaktärerna till att engagera sig i äventyrets intriger.