Fredag

I syfte att spela Diplomacy hade jag anmält mig till UppCon. I syfte att inte betala hade jag också anmält mig som spelledare och städare efter konventet. I syfte att inte driva omkring hungrig mitt i natten gick jag och Jocke Löf till Kebab House i Uppsala två timmar innan första passet startade. Där träffade vi Nicklas Ohlsén som hade tolv timmars permission från sin slutövning. Han hade kommit några minuter innan oss och satt med en enorm portion kebab och pommes frites framför sig. När jag insåg att han fått denna portion för det facila priset av fyrtiofem kronor bestämde jag mig för att beställa samma sak. Vi var lite fundersamma kring om BvK skulle dyka upp, som han sagt, eller om han bara hade stabbat oss och satt hemma och kliade sig i naveln istället. Det var ett tag sedan (någon månad) sedan jag spelat något parti så för att slippa höra på Ohlséns lumpensnack styrde jag snabbt in samtalet på Diplomacy. Jag berättade att jag skulle vilja spela Italien och testa att gå västerut på UppCon.

Efter ett tag (trettiofem minuter) dök plötsligt BvK upp från ingenstans och tappade massor av papper över oss och golvet innan han gick och beställde en hamburgare. Hamburgare på Kebab House! Inte underligt att man misslyckas att förutspå dipdrag av en person som handlar så ologiskt. Vi konstaterade också att även om fint folk kommer sent så kommer adliga personer sist. Efter att ha smörj kråset ett tag gav vi oss av mot UppCon.

Väl framme vid Katedralsskolan stod vi och ryckte ett tag i dörren. Skolan var låst och inga konventsbesökare syntes till. Arrangörer dök dock upp och talade om att ingången var belägen vid en liten sidodörr som inte var helt lätt att upptäcka.

Inne på skolan stod jag och droppade regnvatten över arrangörernas papper tillräckligt länge för att de skulle ge mig en konventsbricka och släppa in mig.

På invigningen bröt förvirring ut då två femåringar äntrade podiet och började pilla med mikrofonen. Hade Leif skaffat nya kobolder till Diplomacyhobbyn, eller vad? Saker och ting redde ut sig då en barnens far dök upp och hotade med att dra in på lördagsgodiset om de inte blev lugna och stilla.

Strax efter invigningen var vi uppe i brädspelssalen och mötte Leif och…inte många andra. Det tog ett tag, men sedan började folk droppa in. Johannes Nesser dök upp som snabbast, men han ville inte spela. Han hade druckit sprit så han skulle hem och städa istället (det kanske är lösningen för att göra städning roligare – alkohol). och det blev till och med två bräden. Lottningen gav mig…Italien. Jag blev genast entusiastisk. Ryssland spelades av Andreas Lytter – Örebros enda diplomacyspelare (”den andre har lagt av”), Jocke blev Tyskland, Olov Winstrand som Österrike, en erfaren Uppsalaspelare som Frankrike och halva Grännas diplomacyhobby hade tagit sig an Turkiet (den andra halvan spelade England). Efter att ha gjort klart för Ryssland att inga anfall skulle ske mot Italien och att jag genast skulle komma till Ö-U:s undsättning om RT-pakten rullade igång så gick jag till PIE, VEN och ION. Jag byggde en flotta NAP och 1903 hade jag tagit MAR, SPA och POR, helt utan tyskens hjälp som slog ihjäl England helt på egen hand. Samtidigt hade turken harvat runt på tre utan att komma någonstans mot Ö-U. Dags att vända. Tysken hade ändå för många flottor för att man skulle komma långt i norr. Jag positionerade en flotta i MAO och stalematade den innan flottor ramlade in i EAS och AEG. I samarbete med Ö-U och R tog jag SMY, CON och GRE. Mare Nostrum! Nu började dock Ö-U och R tycka att jag var väl stark. Samtidigt hade Jocke dödat både britten och fransmannen och växte mycket snabbt.

Slutspelet gav vid handen att jag var i underläge. Jag tog BRE bara för att förlora det lika snabbt. Samtidigt slungades jag ut ur Turkiet och tappade GRE. Jag slutade på sex, Jocke på 14, Andreas på 10 och Olov fick 4. Det roliga var att T,E och F, de länder är svårast att eliminera, alla dog. På det andra brädet vann Leif (hey – what a surprise – med ett 10-centers Turkiet). Andreas var en mycket trevlig bekantskap. Han satt hela tiden och suckade och beklagade sig inför varje drag, oavsett sitt läge och muttrade mystiska kommentarer som ”Mr Sunkläge – det är jag det”. Han tog alltid längst tid på sig att lämna in drag och när han gjorde något elakt satt han och gnuggade händerna och log psykotiskt. I början trodde jag han var helt ny för spelet. Sedan fick jag reda på att han spelat på WDC och blivit åtta.

Efter diplomacyn spelade jag Imperium – ett nytt svensk strategispel som liknade Risk på väldigt många sätt utom på ett: det var sämre. Jag vann det för att de övriga spelarna inte hade nog med pengar för att köpa nya arméer. Ohotad kunde jag uppnå vinstvillkoret att ta två hela kontinenter – Västeuropa och Nordafrika. En liten kuriositet var att spelet hade delat upp Sverige i två områden, men Jugoslavien var bara ett.

Då vi inte ätit sedan Kebab House föreslog nu Jocke att vi skulle åka till Burger King. Vem skulle kunna motstå ett sådant erbjudande på fastande mage? Efter att ha gottat oss i skräpmat åkte jag hem och somnade kring tre på morgonen.

Lördag

Väckarklockan ringde alldeles för tidigt och jag var alldeles för trött. Jag mer eller mindre ramlade ur sängen, letade en stund febrilt efter klockan innan jag kom ihåg att jag flyttat den precis innan jag somnade. När jag fått tyst på helvetesmaskinen ringde jag till Jocke. Det var helt omöjligt att få ett vettigt ord ur honom, han hade också legat och sovit, så jag åkte över till honom och tillsammans begav vi oss tillbaka till konventet. Morgonpassets lottning gav mig Ryssland. F spelades av Mikael Åkerlund, en erfaren emailspelare men som inte spelat så mycket ftf, Jonny Karlsson från Stockholm var E, Turkiet var kobold och Österrike var en annan en annan emailveteran (jag inser att jag har förvånansvärt dåligt namnminne).

Mitt största misstag i partiet var att spela två-två och inte lita på Ö-U våren 1901. Ö-U ville inte studsa i Galicien, vilket jag inte trodde på och gick dit i alla fall. Österrike trodde det var en stabb och stödde in turken i RUM första året samtidigt som England konvojerade till NWY. Jag gick till FIN för att bygga F STP (nc), men blev studsad i SWE och konstaterade att jag inte fått något bygge 1901. Oops!

Jag insåg att turken inte hade några planer på att samarbeta med mig, så jag satsade allt på att vinna tillbaka Ö-U:s förtroende. Problemet var att Ita stabbat honom och tagit TRI 1901. E & F var dessutom vänner och formade en stark EF-pakt som de inte hade någon plan på att bryta. Det kändes som precis allt var emot mig. Det enda som fattades var tyska infanterister i Silesia.

ÖU och T paktade hårt mot mig och ITA samtidigt som E tog både SWE och STP (det senare med en arme). I söder lyckades jag dock hålla turken från SEV och höll sålunda katastrofen borta med ett nödrop. När jag frågade ÖU om han trodde det var bra att samarbeta med Turkiet svarade han dystert: det här partiet är kört för mig i alla fall, jag kan lika gärna låta Turkiet tjäna centers. Hellre han än Italien. Då blev jag rädd och gav honom konstant olika förslag hur Turkiet skulle angripas.

Till slut bröt ÖU pakten med Turkiet. Samtidigt stod det klart att EF var en vaniljpakt som skulle hålla partiet ut (den hade allt inklusive falska attacker mot varandra, bytande av supplycenters, brittiska flottor som 1907 gick genom MAO till NAF (!!) istället för till det helt tomma Iberien). Hellre än att EF skulle vinna partiet bestämde jag mig för att ÖU skulle vinna. Jag bestämde mig definitivt för det när engelsmannen började skratta åt mig för att han hade många fler centers. Jag stödde allt ÖU gjorde, gav honom turkiska centers och krävde inga själv. Sista året kunde jag tagit två av honom, men då engelsmannen gick genom MAO näst sista året utan att röra några franska centers, struntade jag i det. ÖU slutade på 12, F 9 och E 8. Jag fick tre och T dog. På bräde två var Leif Italien och han vann på 14-15 eller något sådant. Jocke var ÖU och berättade hur det hade känts att ha Leif som Italien. Jag var inte avundsjuk.

Eftermiddagens pass fick vare sig Jocke eller jag plats på så vi gick omkring på UppCon och insågatt vi hamnat på ÖdeKon. Man hade cirka tvåhundra betalande. Jag tror vi såg på sin höjd sjuttio av dessa under konventet. Till slut började vi spela ett spel som hette Air Baron. Det var mycket trevligt och hade en av de snyggaste spelplaner jag sett. Det var ett ekonomiskt spel som handlade om att kontrollera flygplatser i USA. Efter det att ägaren kammat hem vinsten började jag och Jocke bli hungriga. Vi köpte Take-Away-pizza för 25 spänn. Till kvällen spelledde jag UppCons Drakar & Demoner-äventyr. Äventyret var en stor klichée så jag gjorde om det till en vild Terry Pratchett-artad komedi. Äventyret var fem sidor långt, men vi hade väldigt kul när vi spelade och höll på i sju och en halv timme.

Klockan tre återvände jag till brädspelssalen där ett nytt parti var igång. Kvällens pass hade slutat med att (guess who) Leif hade vunnit med Tyskland på 13. Han hade uppnått det 1904 och sedan stått i stalemate. Jag fick totalt hjärnsläpp vid synen av det nya brädet och tog över ett England på 1 center 1904 istället för att åka hem och sova. Naturligtvis överlevde jag till råga på allt och fick det tvivelaktiga nöjet att se solen gå upp över Uppsala.

Söndag

Partiet var slut klockan 06.15, då var det ingen mening att åka hem och sova. Klockan 8.30 var all kraft i kroppen slut på grund av all helgens skräpmat och inga pengar hade jag att köpa något i kiosken för. När det sista partiet kom igång var jag glad – som alla vet får Diplomacy alla sinnen i kroppen på helspänn. Tröttheten bara rann av mig när jag lottningen inleddes och jag fick England. Ett land jag aldrig har vunnit med. Andreas Lytter var F, fransmannen från mitt första bräde var Tyskland, Olov Winstrand Ryssland, Jocke var Turkiet, Peter Lund ÖU och en av Gränna-spelarna Italien.

Andreas tyckte hoppade genast på mig om en EF. Jag tyckte det lät utmärkt och gick över till G och föreslog en FEG. Han tyckte att det lät bra också. Utmärkt. Jag gick raka vägen in i skall första året och konvojade mig in i NWY. Fransmannen fick tre (!) byggen men byggde två arméer och F MAR. 02 tog jag SWE och DEN, 03 STP och 04 föll HOL i och med stabben mot F. Tyvärr stödde F tyskens sista enhet. Tyskland hade överlevt. Jag var på nio med E, tysken var på 7. På Balkan var det jämnt. Turkiet var nedslaget till 4 och Ryssland anföll frenetiskt. ÖU och ITA bråkade vartannat år och vartannat år inte. Italienaren verkade inte vara säker på vart han skulle gå och på dipfasen sa han ingenting utan stod bara tyst.

Den sista tyska enheten fällde avgörandet. Hade den dött 1904 hade jag inte fastnat. Nu gjorde jag det och det dröjde till sista året innan jag växte till 11 med SPA och POR. Under tiden hade Peter tröttnat på att bli stabbad av en velig italienare och medvetet lämnat ryggen öppen mot Turkiet. Det blev en logisk följd: Jocke slutade också på 11. Delad seger för mig.

Konventet slutade med seger för Leif. Jocke blev två, Andreas Lytter trea och Peter Lund fyra. Avslutningen blev till en bizarr historia. UppCon hade fått tag i en person som verkade ha varit före detta clown. Han stod stundtals och gläfste som en hund och skrek ut arrangörers och vinnares namn med en skrämmande frenesi. Läskigast blev det när andra runt omkring mig också började gläfsa vilt. Var det en RhadoRana-liknande hjärnparasit mannen led av som nu spreds okontrollerat i rummet? Jag kom från avslutningen med oro i sinne, men jag har inte börjat skälla och gläfsa än. Sammantaget var UppCon trevligt på det sätt som alla konvent där man spelar diplomacy är trevliga. Men jag undrar hur icke-brädspelare uppfattade den totala bristen på människor som konventet verkade lida av. Voff, voff på er.