Illustration av Mats Andersson

Så har det äntligen hänt. Stockon IV har gått av stapeln i ett regntungt januari-Stockholm. Under 1998s första skälvande dagar samlades drygt 350 skumma individer i en enorm och uråldrig byggnad i Stockholm för att totalt ge sig hän åt sina primitiva drifter såsom att kasta tärningar, sitta uppe hela nätterna och slänga i sig så många Gorbys som möjligt. Självklart pågick visst rollspelande plus en och annan brädspelsturnering också…

Jag, Mats Andersson, officiell Runan-Press, fann mig själv på tåget in mot Stockholm vid ettiden på lördagen den 3:e januari, ensam. På grund av olika anledningar hade nämligen hela min spelgrupp, ”the Specks”, hoppat av några veckor innan konventet (må små rosa demoner slita deras kött). Jag lät mig inte avskräckas av detta utan packade mina väskor och gav mig av. Det skulle tyvärr inte bli så mycket rollspelande (om jag nu inte lyckades hitta några trevliga personer på konventet som kunde förbarma sig över mig), men jag misströstade inte. Det fanns ju alltid SM i Warhammer! Eftersom jag haft vissa framgångar i andra turneringar förra året tänkte jag pröva lyckan bland de riktigt stora pojkarna. Jag hade också ett uppdrag från de högre makterna, som en trogen Orcs n´ Goblins general ville jag sprida ordet om ”Squig Olympics, the fast and furious squigger game”. Med grenar som squig hunting, kast med liten squig och klassikern squig hopping var jag säker på en storhit!

I övrigt visste jag inte vad jag skulle tro om konvent efter allt jag hört. Rykten om virriga arrangörer som inte visste något, bekräftelser som uteblev och en oroande brist på deltagare gjorde konventets framgång osäker. Det var inte särskilt kul när jag kontaktade arrangörerna några veckor innan konventet och de meddelade att de bara hade fått in cirka 150 föranmälningar. Självklart lovade de att det skulle rulla in några till, trots att jag ringde kring den 15 december, efter senaste anmälningsdag…

Insläpp

När jag anlände till platsen för konventet, Östra reals gymnasium, möttes jag av ett enormt bygge som tornade upp sig i andra änden av en tom och öde gård. I sann Stockholmsanda föll ett lätt regn över mig, överallt på marken låg gamla utbrända fyrverkeripjäser, ölburkar och cigarettpaket som vittnade om nyårsfirandet bara tre dagar tidigare. Inne i byggnaden möttes jag av en fruktansvärt välutrustad reception. Genast flög tre personer i konstiga gröna tröjor på mig och skrek: ”Är du föranmäld? Är du föranmäld?!” Försiktigt svarade jag jakande på deras fråga. Då stack de en bit papper i handen på mig och beordrade mig att fylla i en hel massa uppgifter innan jag fick komma in. Bl a en ruta där det stod: ”Skriv vad du tänker göra på konventet”. Personligen brukar jag inte planera mina konvent så där in i minsta detalj och jag hade ju redan förklarat vilka arrangemang jag skulle deltaga på i min föranmälan. Så i brist på annat skriva jag helt sonika att jag inte tänkt sova någonting, inte tänkt ägna en minut åt personlig hygien och i allmänhet leva på litervis kaffe och Cola.

Något som slog mig var den enorma mängd tekniska mokkajänger som de ansvariga på konventet hade tillgång till. I receptionen fann jag två feta datorer uppsmällda, kompletta med kvittoutskrivare (!) och allt. Varför vet jag inte, men jag kan ana att det var för att insläppet skulle flyta smidigare. De maffiga datorerna, som självklart var utrustade med allehanda spel, gjorde att det enda man fick ut av receptionisterna var någonting om att Quake inte alls var beroendeframkallande. Jag tvekar.

Det verkade också finnas något slags intrikat hierarkisystem vilket byggde på vilken färg man hade på tröjan. De små och obetydliga medarbetarna hade gröna tröjor, de ganska viktiga hade blå och de som var så mäktiga så att de till och med fick gå omkring med en häftig walkie-talkie hade hårda, svarta tröjor. Själv hade jag röd tröja på mig, vilket fick flera av arrangörerna att fnysa föraktfullt. Jag förstår fortfarande inte varför.

Arrangörerna var i övrigt mycket trevliga och pigga (förutom de som satt i receptionen, som var mer åt det drogade och apatiska hållet), de hade god koll på allt och hade, som nämnts ovan, häftiga walkie-talkies som de använde med enorm effektivitet.

Illustration av Mats Andersson

Uppsnappat samtal mellan svarttröja och receptionen via walkie-talkie:

Svarttröja:

”Vet ni att vi har de här grejerna på [trummar på kommunikationsutrustningen]? Kom”

Receptionen:

”Öhhhhh… Näää… Hurså? Kom”

Vilse?

När jag svamlat runt ett tag i byggnaden hittade jag äntligen till figursspelskorridoren. Det var nämligen en mycket bussig person i receptionen (ja, han hade grön tröja på sig) som informerade mig om att Warhammer turneringen befann sig längst upp, på femte våningen eller något sånt. Så jag pinnade iväg uppför alla dessa enorma trappor, och gissa vad jag fann längst upp? Just det, ingenting. Tillbaka i receptionen uppmärksammade jag att någon trevlig person satt upp lappar som visade rätt väg. Väl framme insåg jag att det skulle bli en ganska tuff turnering, det var många anmälda och de flesta hade snygga arméer och alla verkade mycket erfarna. Jag insåg också att jag svettades som en gris efter all trappmotion, men min konventsanda trogen vägrade jag uppsöka hygienisk hjälp. Efter några samtal med människorna i lokalen fann jag att flera av mina motståndare var både erfarna och klipska. Några av dem hade vunnit konventsturneringar förut och jag antar att jag såg ut som lammkött i deras ögon. För de kunde ju inte se mina otroliga potential och det kan jag inte klandra dem för. Det såg ut att bli ett mycket intressant SM i Warhammer.

Dåliga SM

Jag måste dock kritisera Stockon lite för deras s k svenska mästerskap. Det skulle enligt broschyren hållas tre svenska mästerskap: ett i Warhammer Fantasy Battle, ett i Warhammer 40K och ett i Diplomacy. Detta fann jag lite underligt då det inte finns någon officiell organisation för spelen i fråga (jag är ingen inbiten dippy spelare men jag har inte hört talas om någon organisation för dippy i Sverige). Det verkar som om några illvilliga och giriga arrangörer har basunerat ut dessa turneringar som svenska mästerskap bara för att locka flera intet ont anande spelare till konventet. Ty det var bara i broschyren som det nämndes något om SM, på plats var det enligt domarna bara en vanlig konventsturnering!? Till råga på allt fick vinnaren inte ens något bevis på att han var svensk mästare, bara ett presentkort på några hundra riksdaler. Dålig stil Stockon (eller vilka som nu står som ansvariga)! Om ni skall anordna svenska mästerskap i framtiden kan ni väl se till att de verkligen är det!

Bra figurspelsturneringar…

Detta gjorde dock inte turneringarna på något sätt sämre, det visade sig att det var ett hyfsad deltagarantal på kring 25 personer i Warhammer och lite färre i 40K. Bland dessa fann jag några gamla kändisar från tidigare konvents-turneringar, speciellt utmärkte sig mannen med sin utsökta Nightlordsarmé (Chaostrupper i WH40k Red anm.) på 40K sidan (hela turneringen vann han, den busen, som jag för övrigt inte kommer ihåg namnet på). I Warhammer var vi hela fyra Orcs n´ goblinsspelare som alla hade fint målade och sammansatta arméer. Vilket kunde bli lite knepigt då jag hatar att slåss mot andra orcspelare. Tyvärr verkade brädspelen lida av ett smärre manfall, inte särskilt många deltagare infann sig på plats nere i brädspelsrummet, som för övrigt hade lokaliserats precis bredvid cafeterian.

…och en underbar cafeteria…

Och vilken underbar cafeteria det var! I år hade Stockon gjort det smarta draget att hyra in ett gäng trevliga seniorscouter som skulle förse oss lidande spelare med vår nödtorft. Det första som slog mig när jag dristade mig in i denna pirogernas högborg var hur fint sortimentet var. Man kunde få specialmackor med vad helst man ville på för endast en billig slant. Där fanns energidryck i överflöd, kaffe och te likaså, utbudet av läskeblask var beundransvärt, chips i alla dess smaker, ostbågar i stora som små förpackningar och frukter för alla konstiga personer som faktiskt bryr sig om sin personliga hälsa på konvent. Men man hade för den skull inte glömt de gamla klassikerna; Gorbys piroger och Pan Pizza! Tacka gudarna för piroger! Men vi skall inte i vårt euforiska tillstånd förglömma dessa underbara scouter som serverade oss allt vi behagade med ett leende på läpparna. Det var också mycket trevligt att diskutera vår hobby med någon utifrån (det var trevligt att se någon överhuvudtaget som inte suttit instängd på ett konvent de senaste två dygnen) då detta gav nya synvinklar och ett mer distanserat förhållanden till mina aktiviteter. Stockon IVs cafeteria får minst 5 glada scoutflickor av 5 möjliga!

…men någonting var fel!

Dock var det som om något fattades på konventet. Trots att arrangemanget och lokalerna var bra fick jag intrycket att det var lite…tomt. Visst fanns det folk som låg och sov lite här och var i korridorerna, men det var inte sådär fullt som det skall vara på konvent. Man kunde gå omkring i skolan ett bra tag utan att stöta på en enda själ. Kanske berodde det på att lokalen var stor, kanske på att jag satt instängd i Warhammer rummet större delen av konventet eller kanske på att det blygsamma antalet konventsbesökare var 350 stycken. En stor del av dessa, kring hälften enligt säkra källor, var till råga på allt anmälda till bräd/figurspelen eller kortspelen, som satt instängda tillsammans i isolerade kammare överallt i byggnaden. De som man i sin tur såg minst av var faktiskt Magicspelarna som hade en egen lokal där de vägrade släppa in mig då jag inte hade en Magic kortlek med mig (!). Tyvärr hade alltså ganska få rollspelare hittat till konventet. Personligen såg jag knappt ett dussin, varav hälften var ett gäng spelledare som kom in i Epicrummet den sista dagen. Lite tråkigt…

Vampire i källaren

Däremot måste jag ge en eloge till de insnöade rollspelarna som satt nere i källaren i ett pannrum och spelade ett väldigt djupt Vampireäventyr. När jag och en god vän till mig snubblade ner i källaren var det ganska sent, kring halv fem på morgonen, och vi var väldigt trötta. Så när vi satt där i källaren i mörkret och plötsligt fick höra en massa viskande röster som talade om blod och hur gärna de ville slita oss i stycken blev vi lätt skärrade. Men våra barbarhjältar längst inne inuti oss sade att detta var en tid för handling, inte flykt! Så vi smög oss djupare in i en av gångarna, där vi till vårt stora nöje fann fem små tomtar med konstiga sminkade ansikten, smycken och vinglas med oidentifierbar vätska i (koncentrerad jordgubbssaft?). Vi fann detta mycket lustigt då de verkade vara helt inne i sina roller, vilket för oss i detta tillstånd tilltalade vår humor. Till saken hör att deras äventyr inte verkade vara det bästa i världen, i alla fall inte den del vi råkade snappa upp. Hoppas bara jag inte verkar lika sinnesfrånvarande när jag spelar Vampire…

Sova?

Tillbaka i Warhammer rummet morgonen därpå var jag inte i bästa form. Sovmöjligheterna bestod av en gympahall, vilken inte tilltalade mitt sinne för stämningsfull sömn. Bara tanken på att tillbringa natten med ett par dussin snarkande rollspelare som inte direkt luktar hallon var inte så trevlig. Jag vet hur jävligt det kan vara att sova tillsammans med min egen spelgrupp och att då genomlida samma sak, fast i kubik, kändes motbjudande. Så vi fixade en alternativ sovplats, jag och min gode vän Anders. Som tur var visade det sig att Anders minsann var medarrangör på Epicturneringen så vi fick lov av en trevlig person i svart tröja att tillbringa natten i Epicrummet, bland tusentals pytte pytte små gubbar med stora vapen.

Nej!

Illustration av Mats Andersson

Nattens sömn var inte god då varken jag eller mitt sömnsällskap Anders hade med sig någon form av madrass eller liggunderlag. Vi sov helt sonika på hårda skolbänkar: Jätte skönt! Som alltid i stunder av förtvivlan finns det räddning, denna gång i form av den utmärkta filmvisningen på konventet. Jag hade redan när jag anlände uppmärksammat att det utmärka utbudet som Stockon bjöd på och hade en eller två fasta bokningar, bland dem ”Gods Army” och pilotavsnittet av ”Arkiv X”. Natten innan hade jag sett den utomordentliga filmen ”the Killer”. Utmärkt Hongkong action, där skådespelarna var japanska, talet var dubbat till kinesiska och texten var på dålig amerikanska. Dialogerna var lika avancerade som min första textbok på lågstadiet och de känslomässiga svallningarna höga som giraffer. Alla ”bad guys” hade vita mysdräkter på sig så att man skulle se blodet bättre och de två hjältarna en obegränsad arsenal av allehanda vapen! Det fanns också en överraskningsfilm, som enligt rykten skulle vara ”Det femte elementet”. Dessa rykten är dock fortfarande obekräftade då ingen verkar ha haft sinnesnärvaro nog att verkligen titta på filmen…

Bazze, första pristagare i Warhammer Fantasy Battle:

”Tomtekon, jag säger bara, Tomtekon”

Nu frågar ni er säkert hur det gick för mig i turneringen och om Squig Olympics blev en hit eller ej! Jo, det var så här…

Warhammerturneringen

I turneringen imponerade jag med att vinna stort och därmed få maxpoäng i min första match. Tyvärr hade jag varit fånig nog att använda mig av något väldigt cheesy (ostigt; väldigt beige; benvit färg), jag hade en goblinsk standardbärare i min huvudtrupp av hårda orcher. Genom detta sluga drag fick jag alla fördelar av de väldigt mäktiga goblinska flaggorna (som ingen annan är små nördiga gobliner får ha) på min bästa trupp! Väldigt cheesy, men väldigt bra! Jag fick vad jag förtjänade för detta nesliga påfund och domaren bestraffade mig med fem minuspoäng…aj!

Nåväl, jag hade fortfarande en chans att få en någorlunda bra placering i turneringen. Alla skulle spela tre matcher, för vilka man fick mellan 0 och 20 poäng, beroende på hur mycket man vann med / förlorade med. Dessutom var det så fiffigt att man själv fick välja vilka spelare man ville möta, man kunde på så sätt vara lite taktisk. Vissa spelare, som hade rykte om sig att inte vara så duktiga generaler, spelade således klart alla sina matcher på dag ett då de ständigt blev utmanade av snikna personer som ville plocka lätta poäng. Jag var dock inte så feg. Jag hade nämligen kommit fram till att det fanns vissa spelare som hade vunnit två matcher med maxpoäng, om dessa spelare skulle vinna sin sista match också skulle de säkert komma upp i en äckligt hög poängsumma. Detta tänkte jag sätta stopp för, så jag utmanade helt enkelt en av favoriterna, Jens. Han hade höga poäng i såväl arméval som armésammansättning, dessutom är han trevlig så han skulle nog få några bonuspoäng för fairplay. Om jag skulle besegra honom skulle jag ha en mindre konkurrent att oroa mig för, tänkte jag (hehehe…). Matchen slutade med vinst för mig, men ingen stor vinst tyvärr. Jag fick inte maxpoäng, som jag så väl behövde och började tvivla på att jag skulle komma till prispallen. Till råga på allt fanns det ingen kvar att spela min sista match mot, alla andra med bra poäng hade redan sett till att spela färdigt. Så jag fick möta en dvärgspelare…vilket inte var min favoritmotståndare då dvärgar nästan aldrig flyr från Orcs eftersom de hatar dem så innerligt. Jag vann dock matchen, men bara med två poäng, vilket gav mig en slutpoäng på 48 av 60 från matcherna. Oh, bugger…

Illustration av Mats Andersson

Jag slutade på fjärde plats i turneringen, vilket i och för sig är en ganska bra placering med tanke på att jag bara spelat Warhammer Fantasy i drygt ett år. Men det kunde ha gått bättre, trots allt är jag ju totalt överlägsen alla andra Warhammerspelare när det gäller intelligens, strategiskt tänkande och alla andra för spelet relevanta egenskaper.

Squig Olympics

Men jag är inte missnöjd, ty mitt Squig Olympics blev mycket uppskattat av de som var dumdristiga nog att delta. Det blev allt som allt tre heats i squig hoppa racing, men det var också allt. Jag försökte locka folk till de övriga grenarna, men förgäves. Jag slet med mina reklamlappar till dess att mina fingrar blödde, men ingen hörsammade min desperata bedjan om fler glada spelare. Men jag är inte den som låter mig deprimeras av såna ovidkommande missöden, nej jag fortsatte glatt med squig hoppa turneringen. I konventets slut kunde vi summera att vi hade haft totalt sett 19 deltagande squighoppers, varav endast 12 överlevde (kill). Total sett omkom också 31 små publikmedlemmar (kill, kill, KILL), vilket var sorgligt, men detta är en del av sportens charm.

God klass på rollspelen

Jag har i efterhand fått höra av de som deltog i konventets rollspelsturneringar att det som vanligt var hög klass på såväl scenarion som spelledare. Bland annat hade ett hysteriskt roligt Chronopiaäventyr gått av stapeln (som inte utspelade sig i Chronopia utan vilken fantasyvärld som helst), ett mycket bra Kult och ett intressant Floden sover (fri form). Verkar som om alla äventyren hade hög kvalitet och bra spelledare, men jag kan tyvärr inte säga så mycket om det, jag spelade som sagt inte rollspel på Stockon. Förutom dessa lyckade tillställningar erbjöds två lajv under konventet, en Vampirelajv och en lajv i Changeling. Enligt utsagor hade vampyrlajvet varit lyckat och alla hade gått in i sina roller med en enorm inlevelse. I slutsekvensen av lajvet visade det sig dock att de s k vampyrerna egentligen bara var lajvare som drabbats av en psykos. Aj, vad det kändes för de där riktigt hängivna vampyrerna, men oj, vad vi andra hade kul. Jag hörde ingenting om Changelinglajvet, men bara konceptet att lajva som älvor i en förtrollad version av januari-Stockholm lät väldigt konstigt. Hoppas alla som deltog hade trevligt.

Summa summarum

Nu börjar jag närma mig slutet av rapporten från detta så omtalade konvent. Slutligen vill jag bara förmedla några gyllene ord om vad jag egentligen tyckte. Arrangemanget som helhet var bra, de hade organiserat allt fint, trots vissa svårigheter att hitta dit man skulle. Receptionen, som var tänkt att fungera som kommandocentral, fungerade inte lika bra, med lite tur kunde man få ut några få vettiga meningar ur personalen, men det var också allt. Cafeterian var likt från himlen sänd, ty jag drömmer än idag om de trollskt vackra mackorna de serverade (och de trollskt vackra scoutflickorna…). Lokalen var härlig, med en lite gammal och mörk känsla över sig, men kanske i största laget för så få deltagare. Men det var just det som konventet faller på, deltagarantalet. Om det skulle varit lite fler besökare skulle det hela blivit mycket roligare. Många blev nog avskräckta av förra årets konvent, som var i det sämsta laget, och Stockon har inte direkt världens bästa PR-avdelning. Visst, broschyrerna är snygga, men man kunde ha gjort mer. Jag hoppas bara att vi blir fler besökare nästa år, för jag är nästan säker på att arrangemangen inte tappar sin kvalité. För det är faktiskt ett faktum att Stockon har ett mycket brett utbud, hög kvalité och dessutom bra lokaler, allt vi måste göra för att få ett av Sveriges bästa konvent är att fylla dem!

Vi syns på Stockon V!