Del 9
Stanley stegade bestämt in genom en av bakdörrarna till Fighting Fortress. Det var flera dagar sedan han var här sist och han hade endast följt matchresultaten över nätet. Han visste att kunderna hade sökt honom febrilt, men det var inte därför han begett sig till arenan. Stanley hade en stark aning om vem det var som skuggat honom den senaste tiden och nu skulle han undersöka om han hade rätt. Och i så fall åtgärda problemet.
Efter att ha sovit oroligt ett par timmar i sin lägenhet i Pölen hade Stanley tagit en taxi till en obskyr tunnelbanestation i ett av de skummare kvarteren i östra delen av Staden, Westwater gate. Där hade han träffat en gammal kontakt, den ständigt påtända ”Joker” Jefferson och utan att dra ut på tiden hade de genomfört bytet av 10 000 Ecu mot en modern automatpistol. Joker hade även gett honom två magasin, men tankspridd som han var, laddade med förbjuden och enligt Stanley helt onödig flechette ammunition. Visserligen var inte Stanley någon vapenexpert, men han visste att flechette drog till sig onödig uppmärksamhet från polisen – det hörde till allmänbildningen i Staden. Dock verkade Joker så desperat att Stanley hade avstått från att bråka. Och det som Joker sade var ju helt riktigt; flechette är ett bra val om man verkligen vill blyförgifta någon, eller snarare bokstavligen sprida någons lekamen över den närmaste omgivningen. Stanley hade först då insett att tanken på att göra något sådant inte längre var främmande för honom.
Stanley såg sig omkring bland sina kollegor på läktaren och hejade tankspritt på några välkända ansikten som skyndade förbi i all hast. Men han fann inte den han letade efter. Som jägaren efter sitt byte spanade Stanley ut över folkmassan samtidigt som han med långsamma steg gick runt en av arenorna. Runt honom skrek och hejade upprörda åskådare på sin favoritkämpar som desperat försökte klubba ner varandra med allhända otrevliga tillhyggen som järnrör med spikar eller stora motorsågar. Bookmakers var omgivna av ivriga kunder som satsade sina hårt förvärvade slantar i hopp om att deras odds skulle ge utdelning. En röst i en högtalare förklarade ställningarna och teve-skärmar visade intressant statistik.
Då fick Stanley syn på sitt mål. Dean Edmark satt med ett cocktailglas i ena handen och en fickdator i den andra och slängde då och då en blick mot arenan. Vid samma bord hade tre män i kostym slagit sig ner och satt nu uttryckslösa och studerade den allt blodigare matchen.
Stanley kände hur svetten rann nerför pannan och sved i ögonen. Hjärtat bultade och fingrarna skakade. Han var inte rädd, han var inte tveksam och han var inte heller fundersam. Stanley visste precis vad som väntade och allt som brydde honom just nu var att han inte gjort det här tidigare. Redan igår hade tanken slagit honom att det kanske var Dean Edmark, en rik spelmagnat som var allmänt känd för att ta till okonventionella metoder för att stilla sin makthunger, som jagat honom och satt ett pris på hans huvud. Dean Edmark var ju faktiskt Kim Nielsens halvbror och bäste vän, och nu hade Stanley hoppats på att få svar på sina frågor och ett slut på sitt paranoida helvete. Men ändå kändes något fel.
Stanley tog ett par steg till i riktning mot Edmark. Hans hjärta slog likt en gammal gasturbinmotor och hans hals var snustorr. Ett par steg till. Hans hjärna var raderad på data och hans sinnen helt inriktade på bordet och mannen tio-femton meter framför honom i folkmassan. Stanley tog ytterligare några steg och lade omedvetet handen på pistolen i jackfickan. En Luger LP-10, 9mm automatpistol med flechette ammunition. Han kände det kalla stålet och lade sakta handen runt kolven. Ett par steg till. Edmark verkade uppslukad av något på datorskärmen och ingen annan verkade lägga märke till Stanley. Snart framme. En av de kostymklädda männen vid bordet vände plötsligt på huvudet och mötte Stanleys kalla blick. Stanley stannade upp, kände hur hjärtat bultade med dubbel hastighet och kramade pistolen hårt i fickan. Mannen vid bordet iakttog honom noggrant och drog sakta handen längs bordet mot sig. Han stirrade fortfarande rakt in i Stanleys ögon och ansiktsuttrycket var stenhårt. Stanley kunde se hur mannen ryckte till i mungipan när han stötte till en kaffekopp med handen, men annars rörde han inte en min. Mannen drog fortfarande sakta handen emot sig och först när den var under bordet förstod Stanley att något var på gång…och drog sin Luger och sköt. Och sköt och sköt och sköt och sköt och sköt och sköt.
