Del 11
”Om jag så bara hör ett pip ifrån dig så kan du räkna med att din fru kommer få tvätta ur din hjärna ur mattan i morgon. Är det förstått?”
Stanley viskade lugnt och sansat, men det var nog också det som fick Cladbury att inse att inkräktaren menade allvar. Fast det var nog mer tanken på hans egen hjärna på golvet som fick Cladbury att tappa kontrollen över sin blåsa. Stanley log åt den blöta fläcken i advokatens byxor som sakta letade sig neråt golvet, kom med ens på sig och spände återigen ögonen i Cladbury.
”Nu lägger du händerna på huvudet, tar fyra steg in i rummet, vänder på dig och lägger dig ner mitt på golvet. Gör du precis som jag säger kommer jag till och med skona din lilla leksak.”
Stanley pekade med pistolen mot datorn och tog ett par steg bakåt. Cladbury följde skakande Stanleys instruktioner och lade sig vettskrämd tillrätta på den exklusiva österländska mattan.
Du har otur, herr jurist. Du har förbannad otur. Du vet mycket väl vem jag är och tyvärr befinner jag mig nu i en…medelålderskris. Att du fick för dig att gå upp mitt i natten och smeka dig själv eller vad fan folk som du nu sysslar med, var ett stort jävla misstag. Jag skulle bara göra ett litet besök i din dator. Undersöka din koppling…”
”…till Spindeln” fyllde Cladbury i. ”Du vill veta hur i helvete jag fick tag på dig och varför jag ville träffa dig. Rätta mig om jag har fel?”
”Du verkar ha fått luft någonstans ifrån. Eller är det bara vätan mellan benen som väckt dig till liv? Men du har rätt” Stanley satte sig ner på stolen framför datorn och lade det ena benet över det andra. Hela tiden hade han pistolen riktad mot advokaten och hela tiden kämpade han mot en inre kraft som skrek efter hämnd och blod. Den skrek: Pumpa fanskapet full med bly!
”Men ändå så fel. Jag vill också ha lite lugnt och ro, tillgång till en dator och helst av allt en god macka med mycket riktigt smör och en bit hederligt kött. Vi tar det sista först.”
Cladbury tittade oförstående på Stanley och skakade på huvudet. Han insåg plötsligt hur förvirrad och desperat denne herr Stanley måste vara. En viss herr Stanley som Jonathan Cladbury trodde skulle bli hans klient, dessutom en ytterst viktig sådan på grund av kopplingen till Spindeln. ”Eh…ja. Du ska få din macka, det är ingen fara.”
”Ingen fara? Du har väl råd med det finaste, eller hur? Om du bara har konstgjort skit kanske jag ändrar i planerna och sprider ut din hjärna över tapeten ändå. Det är för fan en jävla naturlag; billiga mackor genererar sprängda huvudskålar. Se så, skynda på!”
Efter att Stanley stigit in i köket efter sin gästgivare hände två saker samtidigt som avsevärt förändrade såväl hans egen som den kidnappade advokatens situation. För det första splittrades hela panoramafönstret i köket – det som vette mot vägen – i en svärm av glas. In genom öppningen flög sedan omedelbart efteråt en kropp i svarta kläder, tog mark, rullade ett varv och satte sig i stridsställning med en k-pist riktad rakt mot de högst förvånade männen i köket. För det andra kunde såväl Stanley som Jonathan i ögonvrån uppfatta hur en röd stråle letade sig in genom fönstret, genom glasdammet i rummet. Snabbt och målmedvetet rörde sig pricken över väggarna, över de vita köksskåpen, över den dyrbara diskmaskinen, förbi hyllorna med Quick-Cook micromat, snuddande vid kryddhyllan, för att stanna till i pannan på Stanley, skaka till lite och sedan förbli blickstilla.
Stanleys pistol föll till marken. Han visste inte om han tappat den eller slängt den, men hursomhelst kändes det som om det var något överflödig just nu. ”Hmpff…” var allt han kunde klämma fram.
Cladbury verkade inte ha bestämt sig för hur han skulle reagera, om han skulle bli glad eller ledsen. Han var enbart chockad. Det lilla av färg han hade kvar i ansiktet försvann snabbt, tillsammans med ytterligare en skvätt urin som gjorde sällskap med resten i advokatens 300 Ecus skräddarsydda byxor. Cladbury lyckades inte ens förmå sig själv att andas.
”Ni sköter er ju alldeles utmärkt” Kvinnan bröt tystnaden och ställde sig sakta upp. ”Är ni ensamma i huset?”
Cladbury hade totalt förträngt sin frus existens, nickade och blinkade nervöst. Annars stod de båda männen i rummet helt stilla, rörde inte ens en min.
”Bra.” Kvinnan i svart sträckte ner sin vänstra hand i fickan och drog fram en mindre elektronisk apparat. Stanley kunde skymta en skärm, ett antal knappar och ett par små lampor. Kvinnan hade hela tiden k-pisten och minst ett öga riktat mot honom och husets ägare. Stanley önskade sig långt bort.
”En militär scanner i pocketformat, närmare bestämt en Twilight S45c. Tillverkad i Skandinavien.” Kvinnan tryckte på några knappar och log. ”God dag herr Stanley, mitt namn är Ursula Meadowcraft. Nu är din identitet bekräftad. Ursäkta den något dramatiska entrén, vi ville bara vara på den säkra sidan. Du gör bäst i att följa med oss, nu på momangen; vi väntar fler gäster.” Ursula pekade med k-pisten mot fönstret, ändrade sig och visade sedan Stanley mot dörren. ”Och ni, Mr Cladbury, borde se till att komma så långt bort som möjligt från ert hus. Jag kan inte garantera mina kollegors uppförande.”
Med snabba steg kom Stanley ut i natten tillsammans med Ursula. Tätt efter skyndade Cladbury, fortfarande utan att ha tillägnat sin fru så mycket som en tanke.
”Du och jag Stanley, tar Audin i blå metallic på andra sidan gatan. Vad beträffar er, herr advokat, så har ni fria händer och fötter att ta er vart helst ni önskar.”
Ursula ledsagade Stanley till vektorjeten, bad honom slå sig ner i framsätet och tog själv kontrollen över spakarna. Med ett dovt susande från motorerna lyfte fordonet ett par decimeter från marken och automatiskt omslöts de båda av en säkerhetssele. Bildatorn mumlade på, frågade om destination och bad om att få guida Ursula för den snabbaste vägen dit. Hon stängde med en suck av eländet och fick istället farkosten att med en väldig kraft slungas framåt. Accelerationen var total, väglamporna förvandlades till tunna sträck av ljus och Stanley pressades bakåt i sätet. Han fick en sista glimt av Cladbury där han sprang som jagad av monster längst gatan. Och så en väldig explosion bakom dem, när advokatens villa förvandlades till ett skyhögt eldmoln som kastade splitter över hela kvarteret. Stanley log och borstade förstrött av glasdamm från sin blodiga t-shirt. Utanför gled Staden förbi, staden som aldrig sover.
