Krigspsykologi är ett mycket omfattande och brett ämne som lockar till många studier. De trauman såväl civila som soldater upplever i krigshärjade områden är omfattande och den tragik som följer militära konflikter är stor. Ämnet innehåller vitt skilda områden och jag bestämde mig för att skriva om en fråga: soldaternas liv efter kriget.

Frågorna som jag skall försöka besvara, eller i varje fall undersöka närmare är flera. Hur bemöts soldaterna av omvärlden efter kriget och hur påverkar det dem? Hur förändras soldaterna av de hemskheter de upplevt och vad får det för konsekvenser inför omställningen till ett ”normalt” liv i fredstid? Vilken hjälp kan de få, såväl socialt som terapeutiskt, och i vilken utsträckning får de verkligen det?

Arbetet kommer självklart att färgas av det material jag kunnat skrapa fram. Fakta om soldater i t ex Afrika är mycket begränsad och dessutom svår att få tag på, varför jag i flera avseenden koncentrerar mig på svenska FN-soldater. Vidare har jag läst en hel del skönlitteratur som behandlar historiska krig på individplanet, litteratur som absolut ej skall ses som vetenskaplig men som ändock är berättelser av författare med verkliga upplevelser.

Krigets påverkan på soldater

Stress

Krig påverkar soldater, om det finns det inga tvivel. Studier av svenska FN-soldater i Bosnien (Lars Andersson 1994) påvisar att strider kan orsaka akuta stressreaktioner. I små mängder förhöjer visserligen stress prestationsförmågan, vilket kan observeras i såväl krig som fred. Men precis som överbelastade män och kvinnor i yrkeslivet kan få depresioner och dylikt som en följd av långvarig och/eller allvarlig stress påverkas även soldater negativt.

Så kallad negativ stress kan leda till (i följande ordning): trötthet, utmattning, sjukdomar och sammanbrott. Diagrammet nedan illustrerar FN-soldaters nedsatta effektivitet orsakade av stress. Orsakerna är självklart den destruktiva miljö man visas i som soldat. Att ständigt vara utsatt och hotad, att löpa risk för att skadas allvarligt eller till och med dö, att se lidande, skadade och döda människor dagligen är alla faktorer som påverkar soldaterna. Ångest är också det ett allvaligt problem (som jag utförligare beskriver längre ner).

Diagram

Förebyggande åtgärder man annamat i Sverige för FN-soldater är trenne: Utbildning, kamratstöd och professionell hjälp. Utbildningen går ut på att informera soldaterna om vad de kommer att utsättas för, hur människan reagerar och så vidare. Kamratstöd är viktigt och spelar en speciellt stor roll innan eventuell specialisthjälp fås, som utgörs av utbildade psykologer och dylikt. Även sjukvårdspersonal i FN-tjänst på plats tar hand om akt stressade och hjälper till så gott de kan med att milda trauman (se nedan).

Motiverande faktorer som dämpar stress är bland annat att soldaterna har meningsfulla uppgifter, att de har god utbildning och bra utrustning och att de känner att deras arbete ger resultat. Även till synes meningslösa detaljer som enhetliga unifomer och tydliga symboler (exempelvis FN-loggan) har dock positiva, psykologiska effekter på personalen.

Det bör tillägas att förhållandena på FN-uppdrag skiljer sig på flera punkter från de i konventionellt stridande förband. Att som svensk skickas till till exempel Egypten innebär en kulturkrock som kan vara svår att tackla. Man möter också ofta lokalbefolkningens missnöje, man känner sig ej behövd och i vissa fall till och med motarbetad. FN-soldaterna möter död och lidande och känner sig ofta hjälplösa. De tvingas att vara objektiva och i många fall även passiva, de får ej ta ställning för eller emot de stridande parterna och har ingen egentlig motivation förutom att bevara freden. Att bli beskjuten och att inte få besvara elden måste vara mycket frustrerande!

Truama

Som soldat i krig utsätts man oundvikligen för hemska och omskakande händelser, så kallade trauman. Slaktade människor, våldtäkter, eldstrider och bombanfall är bara exempel på ingredienser i den fruktansvärda soppa vi kallar krig.

Symtomen som soldater visar efter trauman varierar kraftigt från individ till individ, en del får många och de uppkommer i olika stark grad. Tom blick, tystlåtenhet och avskärmning från verkligheten är alla tecken på apati. Andra soldater blir oroliga och rastlösa, en del darrar och skakar och andra byter ihop och gråter hejdlöst. Onormala humörsvängningar är vanligt, liksom sovsvårigheter. Exempel på fraser som soldater tar till (ibland repeteras de oavbrutet) efter ett trauma och som verkar vara allmänna över hela världen är: ”Jag står inte ut längre”, ”jag vill härifrån”, ”låt mig vara”, ”nu sticker jag”, ”jag vill hem”, ”jag vill sova”, ”allt är lugnt” eller ”det är ingen fara med mig”. Det är inte heller ovanligt att trauman ger psykosomatiska syndrom.

”Every man has his breaking point” är ett centralt begrepp som betyder att alla soldater i krig har en gräns. När denna gräns passeras bryter människan bakom uniformen ihop. Detta gäller alla, även de hårdaste och tuffaste krigarna. Självklart är inte heller befäl undantagna, studier av svenska FN-befäl tyder till och med på att dessa drabbas värst! Cheferna har ofta mycket högre krav på sig, de skall hålla ihop och visa sig starka. De står ofta lite utanför kamratskapen och får svårare att tala ut om sina känslor och behandla sina trauman.

Generellt sett verkar det vara viktigt för soldaternas framtida mentala hälsa att trauman bearbetas på ett tidigt stadium. Det bör dock påpekas att det mänskliga psyket är flexibelt och dynamiskt. Liksom andra psykiska besvär är det aldrig för sent att ta i tu med plågsamma upplevelser under krig!

Kriser

Liksom omskakande händelser eller skadliga uppväxtmiljöer i fredstid skapar ångest gör så även trauman soldater får under krig. Diagrammet visar på hur man kan dela upp de olika faser som följer en traumatisk händelse.

Diagram

Chockfasen kan vara i allt från ett par sekunder till flera dygn. Återhämtning sker i de flesta fall relativt snabbt, men till dess befinner sig den drabbade i ett allvarligt psykiskt chocktillstånd. Soldaten har en benägenhet att avskärma sig från verkligheten och hämmas i ett specifikt och avikande beteende. Apati, paralysering eller ohämmad gråt är typiska symptom.

Hjälp i detta stadium är omedelbara hygieniska och trygghetshöjande åtgärder. Varm dryck, torra och varma kläder, vila, när- och ömhet och stöd är mycket viktigt för den drabbade, även om denne ofta inte är medveten om det själv. Att tro att man kan komma undan ångesten genom att bita ihop och lämnas ifred är fel! Den chockade skall uppmuntras att tala om händelsen och att visa sina känslor och det är mycket viktigt att han eller hon inte lämnas ensam.

Reaktionsfasen blir värst om känslorna ej fått komma upp till utan i chockfasen. Ofta utvecklar den drabbade s k försvarsmekanismer för att dämpa ångesten. Med Freuds myntade begrepp kan vi urskilja regression, projektion, förnekelse et cetera. Många tar i detta stadium till flaskan, andra drar sig undan från omgivningen medan ytterligare en del sjukligt söker mänsklig kontakt. Utveckling av psykosomatiska sjukdomar förekommer.

Bearbetningsfasen inträder när den drabbade får distans till händelsen och börjar acceptera det som hänt. Förståelsen leder förhoppningsvis till att soldaten försöker återgå till det ”normala” livet samtidigt som försvarsmekanismerna avvecklas. Det är ofta nödvändigt med professionell hjälp för att kunna berarbeta sina problem.

Nyorienteringsfasen innebär att den drabbade går vidare i livet. I fallet med svenska FN-soldater uppger dessa ofta att de känner en ökad förståelse för sig själva, att de är rikare på erfarenheter och att de lättare tacklat problem senare i livet. Det går dock inte att bortse från alla de soldater, främst de som deltagit i långa krigsoperationer, som inte klarar av att själva dämpa ångesten eller aldrig får hjälp utifrån.

I långvariga militära konflikter där soldaterna ej har möjlighet att få stöd riskerar männsikorna att bli psykiska missfoster. Speciellt barn riskerar att råka mycket illa ut. Utan en fast identitet blir barnen ett med kriget på ett mycket chockerande sätt. I dagens Sierra Leone är en stor del av soldaterna barn som tvingats att slåss på endera sidan. De kidnappas från sina hembyar och tvingas begå hemska övergrepp mot sin familj för att på så sätt psykologiskt sudda ut förbindelsen med sitt forna liv. Befälhavarna i arméerna har satt detta i system, barnen får stympa eller döda nära familjemedlemmar och uppmuntras sedan under tjänstgöringen att begå de mest hemska illdåd. Ofta behövs ingen uppmuntran. Johan von Schreeb berättar i en krönika (DN 14/3 -99) hur ett par elvaåriga barnsoldater observerade en gravid kvinna och slog vad med varandra om vilket kön barnet i magen var av. Efter att ha skurit upp magen och skådad fostret kunde de konstatera att det var en flicka.

Många som slåss i krig är ungdomar. I På västfronten intet nytt tas detta problem upp på flera ställen. De unga soldaterna har ingen grund att stå på, de har inget liv att återgå till och blir ett med krigaren. Deras ungdom rövas bort från dem och de åldras mycket snabbt. Paul, huvudpersonen, ser sig själv och sina kamrater som gamla veteraner redan efter något år av strider. De förlorar kontakten med sin bakgrund, med sina forna liv och till slut med sig själva. Deras personligheter raderas ut och ersätts av soldatens arketyp, de förvandlas till primala djur som enbart kan relatera till kriget. Kriget är ju allt, soldaterna kan inget annat och har inget annat. Kriget förstör deras drömmar och kommer alltid att finnas i deras hjärtan.

Erich Remarque skriver: ”Vi är soldater och först i andra hand på ett sällsamt och skyggt vis ännu enskilda människor”. Är man inte enkelspårig och primitiv är chanserna att man klarar dig små. Många anpassar sig, värderar mat och vila över allt annat och undviker att tänka för mycket. Det kanske också är detta som leder till att soldaterna ibland gör helt vansinniga saker, som att under häftig artillerield steka mat över öppen eld, trots att fienden använder sig av röken för att skjuta in sig, eller att helt lugnt sitta och spela kort under tjutande och dödlig stormning.

Debriefing under kriget

Debriefing betyder ungefär återgenomgång och är ett allmänt psykologiskt begrepp som främst används vid krisbearbetning. De behandlingsmetoder som syftar till att hjälpa soldater under och efter krig ingår i denna rubrik.

Behandlingen ha för syfte att a)reducera den stress som uppkommit, b)förebygga långsiktiga negativa effekter av krisen och c)undvika att soldaten och hans omgivning mår dåligt.

Lotten faller först på soldatens närmaste gruppkamrater. Att ta hand om och stötta är viktigt, och det gäller att gripa in så fort som möjligt! I Sverige har man för FN-soldater delat in debriefingen i fyra delar:

  1. Eftersnack i gruppen. Sker spontant eller genom inrådan från befäl, direkt efter händelsen.
  2. Enkel teknisk debriefing. Man går igenom vad som hänt: Varför blev vi beskjutna? Av vilka? Vad gjorde Bernt? Vem såg minan? Et cetera.
  3. Emotionell debriefing. Efter anmärkningsvärt hemska händelser eller efter långa perioder av stress inleds samtal på gruppnivå, ledda av utbildad personal. Man går återigen igenom vad som hänt, men med tonvikt på känslor: Vad hände? Hur uppfattade du händelsen? Vad tänkte du? Vad kände du? Vad har du lärt dig? Et cetera.
  4. Intensiv emotionell debriefing. Denna debriefing genomgår soldater som visat på allvarliga problem och har ingen brotre tidsgräns. Leds av tränad person men om det trots allt inte hjälper kopplas en professionell specialist in på fallet.

Allmänt kan man säga att närhet är A och O. Erfarenheter från Andra världskriget säger att behandlingsresultaten försämras proportionellt med avståndet från fronten till platsen för debriefing. Dock finns det en gräns då drabbade soldater måste få professionell hjälp och resan (läs: tiden) är värd målet.

Hemkomst

Sveriges hemkomstprogram för FN-soldater

I och med hemomsten förändras livet radikalt och drastiskt. Från en osäker tillvaro i krig forslas man under loppet av timmar hem till Sverige och den säkerhet som råder här. Gamla bekanta hemme har svårt att förstå vad man upplevt och ofta har soldaten svårt att förstå Sverige.

Hemkomstprogrammet syftar till att ge ytterligare debriefing, att ge en symbolisk avslutning på FN-uppdraget, att ge soldaterna en mjuk övergång till ett ”nomralt” civilt liv, att ge infomation om hur soldaterna kan reagera på återkomsten och var de kan få hjälp om de så vill.

Allvarlig kritik

Sverige fortsätter att skicka soldater till utlandsstyrkor för internationella fredsfrämjande insatser utan att ta hänsyn till det tillstånd soldaterna kommer hem i. Sverige klassar en krigskada som vilken arbetskada som helst. Detta är bara på det medicinska planet. Visserligen är Sverige oerhört duktiga på att återställa soldaterna rent fysiskt men de psykiska skadorna saknas det förståelse för. I propositionen 1998/99:68 behandlas rehabliteringsprogrammet inom det svenska försvaret. Man vill få bot på den byråkratiska rävsax soldater hamnar i då de återvänder hem. Man vill kunna ge dem individuell hjälp att anpassa sig. Anhöriga så väl som soldaterna själva skall slippa slåss med myndigheter för att få professionell hjälp. I och med att man endast får hjälp för rent fysiska skador blir det oerhört svårt för soldaterna att fungera i samhället. Inte minst skall deras invalidisering bedömmas av AMF och kammarkollegiet som därefter fastslår möjlig ersättning de skall dessutom så snabbt som möjligt ut i arbetslivet igen. Det tas igen hänsyn till den psykiska handikappen personen ifråga kan lida av. En soldat uttrycker sin rädsla för att bli beroende av tjänstemän, vilka han tycker har en ”skyll dig själv” attityd till solaternas skador. Han känner sig oerhört nonchalerad, han har inte ens fått ett officielltt erkännande av samhället för sin fredsinsats. Detta bidrar till att soldaterna hamnar i en konflikt med sig själv. De fysiskt skadade soldaterna måste, samtidigt som de känner sig psykikst nedbrutna av kriget, bearbeta samhällets ignoranta syn på deras insatas och i värsta fall bli beroende av politiska beslut när det enda de egentligen vill är att åter bli produktiva människor med ett menigsfullt liv.

Hemkomstens och/eller fredens följder

Oavsett om man tjänstgör som FN-soldat eller som stridande i reguljära förband opererar man oftast långt hemifrån. Bara miljöombytet hemkomsten innebär kan vara obehaglig. Vidare känner många soldater sig rastlösa och har svårt att varav ner när dramatik och full rulle förbyts mot ett lugnt, makligt liv. Många känner också att kriget inte är över, att de ännu inte gjort upp med sitt förflutna och att de har många saker de vill säga och göra men att det nu är för sent. Aggresivitet är ett vanligt symptom på dålig anpassning, liksom att man känner främlingskap inför nära och kära. Alla har frågor och vill veta hur soldaten mår, men denne orkar ofta inte prata. Längre fram i tiden när krigaren är reda att berätta, är det ingen som vill lyssna.

Romanen Krigets sorger beskriver hemkomsten mycket gripande. Kien, berättelsens huvudperson, skiljs på grund av vietnamkriget från sin själsfrände, blott sjutton år gamla. 1975 återvänder Kien till Nordvietnam efter nästan tio år av hemska strider och lyckas aldrig anpassa sig till samhället igen. Han är alienerad och plågas av sina fruktansvärda minnen från kriget, börjar dricka och blir smått galen.

Bao Ninh, bokens författare, poängterar gång på gång skillnaden mellan för- och efterkrigstid. För Kien är tiden före krigets utbrott en vacker dröm som han vet aldrig kan komma åter. Efter intåget i Saigon och krigets slut är allting för alltid så mycket meningslösare, fulare och sorgligare. Kien kör ner sig i alkohol och blir en sjuk man bärandes på ändlösa smärtor. Ända sättet för honom att lätta på trycket, dämpa ångesten och få bukt med krigets sorger är genom att skriva. Skriva manuskript efter manuskript till en bok som aldrig blir färdig.

Bestående problem

Många veteraner plågas av mardrömmar om nätterna och återblickar om dagarna. Dessa kan återkomma åratal efter kriger. Soldaterna känner ofta av en oerhörd ångest efter krigets trauman och utvecklar i många fall en rädsla för att råka i obalans igen. Vanligt är PTSD, posttraumatiskt stresstilltånd, där den drabbade visar stressliknande symptom (se ovan) långt efter han eller hon råkat ut för krisen. Andra bestående problem/symptom kan vara sömnproblem, depressioner, skrämselreflex, isolering, starka känsloyttringar, dåligt samvete, rädsla för påminnelse om kriget och muskelspänningar.

När Paul i På västfrontet intet nytt sent omsider får återvända till sin hembygd på permission belyses problemet med hemkomsten. Han förgrymmas över människornas gnetande och klagande över små, obetydliga bekymmer. Lugnet, friden och freden som finns här hemma är allt Paul saknar, men snart märker han att han inte kan ta det till sig. Malplacerad drar han omkring i en främmande värld och upplever hur hans uppbyggda, psykologiska murar faller. Vid fronten var han en likgiltig, tom och härdad soldat, egenskaper som gjorde att han kunde stå ut med pina, helvete och död. Hemma igen börjar Paul tänka och undertryckta känslor och minnen av sorg och smärta och elände tränger igenom hans tjocka försvar.

Snart är han dock tillbaka vid fronten och förenas med sina kämpande kamrater, de som är kvar i livet det vill säga. Just kamratskapen är något Paul upplever som helt underbart, en vänskap som inte står att finna någon annan stans. Så nära som soldaterna kommer varandra vid fronten går inte att beskriva, de delar det viktigaste som finns med varandra: livet och döden. Och endast kamraterna vid fronten förstår vad för hemskheter man egentligen går egenom under kriget.

Tre FN-soldaters öden

Johan

Det här är berättelsen om 22 år gamla Johan och hans tjänst som FN soldat. Namnet är fingerat och platsen för tjänstgöringen är ospecificerade på den tillfrågades begäran.

Innan Johan åkte hade han stora förväntningar och en ganska glamorös bild av vad tjänstegöringen skulle innebära. Han skulle bli FN-soldat, han skulle rädda liv och bli en ”räddare i nöden” för de som bodde i det krigshärjade området. Hans flickvänn och hans vänner hade även de stora förväntningar och Johan blev en central figur i det lilla samhälle han bodde i. Hans hade valt tjänsten för att han ville göra något annorlunda medan han bestämde vad han skulle göra med sitt liv. Lumpen hade tänt gnistan för det hela och givit honom mersmak. Johans egen mamma var mycket orolig för sin son och ville helst att han skulle stanna hemma medan fadern uppmuntrade honom och menade att det var en bra erfarenhet. Fadern själv hade aldrig tjänstgjort som FN-soldat men om han haft möjligheten skulle han valt att göra det. Det var genom samtal med fadern som Johan till sist bestämde sig för att skrida till verket.

Så kom dagen för avresan och hela familjen önskade honom farväl. Gruppen av soldater sattes samman i Sverige och de hade någon veckas genomgång och förberedelse innan de reste till det krigshärjade landet. Johan själv och resten av gruppen brydde sig inte särskilt mycket om de varningar om det hemska som väntade dem. Alla hade de stora förväntningar vilket stängde ute all kritik från de överordnade. Väl nere i landet skulle denna fantasibild rivas ned och ersättas med sanningen…

De två första månaderna var allt chaos. Johans förväntningar och fantasier stämde inte alls överens med verkligheten. Hela Johans världsbild rasade. Han hamnade i en personlighetskris. Förr hade han varit en centralfigur som trodde sig vara viktig för omvärlden, nu var han obetydande och omringad av död och lidande.

Johans första insikt var att alla är offer i krig, det finns ingen fiende som man kan tillintetgöra med våld. Det finns bara kulor som slumpmässigt träffar mål. Humintär hjälp stoppar inte dessa kulor! Johan hade börjat förändras. Det som tidigare var viktigt i hans liv kändes obetydande, alla hans prioriteringar och referenspunkter hade rasat och ersatts av tomhet. Han började bygga upp en ny personlighet. Samtidigt som rädslan och den tragiska verkligheten fylld av död och misär hade suddat ut hans gamla jag och han kände sig vilsen och bortkommen hade han oerhörd ångest för att han förändrades. Detta visste han inte vid då mer än han kände att något var fel. För att dämpa ångesten och räddslan började inte bara Johan utan alla de andra soldaterna att dricka alkohol i stora mängder. Man förbannade befälen, landet man hamnat i och försökte endast hålla samman gruppen. Johans tänkte inte ens på Sverige, hela hans familj, alla hans vänner och flickvännen Sara kändes overkliga. De fanns inte i hans nya värld. Han upplevde att tjejerna i den by han befann sig i såg upp till honom och han hade en ny tjej vid varje permission. De samtal han orkade ringa hem irriterade bara honom. Människorna han kände hemma fattade inte vad som hände där nere. De pratade om tvättmaskiner och mjölkpriser. Johan tycket att de var idioter; ”Fattade de inte att folk dog här varje dag?”.

Johan och gruppen hade nu varit tre månader i det krigshärjade landet och börjat vänja sig. Döden förvånade inte dem längre och den misär de såg brydde de sig inte längre om. Men det betyder inte att de inte skulle komma att minnas dem senare.

Johan hade förändrat sin personlighet. Han hade byggt upp en ny identitet kring de nya värderingarna han fått. Det centrala i hans tillvaro var att överleva. Morgondagen var lika overklig för honom som hans hemland. Det tjänade inget till att tro på den. Gruppen hade blivit Johans nya familj och han ville leva upp till deras förväntningar. Johan hade även lärt känna en del av ortsbefolkningen och kunde kommunicera hjälpligt med dem på deras eget språk. Han hade lyckats få något sånär kontroll över tillvaron och sig själv.

De sex månaderna började lida mot sitt slut och ångesten kom tillbaka och liksom minnena. Nästan alla inom gruppen planerade att göra en till tjänstgöring så snart denna var över. Johan räds hemkomsten. Hans anhöriga blev verkliga igen och han började åter igen skriva brev till dem. Han fick oerhörd ångest för att träffa dem och skämdes för det han gjort. Undermedvetet var hans identitet i konflikt igen och det kom att bli värre när han återvände hem. Här i det nya landet hade han levt en radikal tillvaro. Andrenalinkickarna var vardagen som han blivit beroende av. Han hade inte tänkt själv utan bara behövt göra det som andra sagt åt honom.

Johans gamla jag, innan FN-tjänstgöringen, levde ett stilla liv i Sverige och hade en annan syn på den tillvaro Johans nya jag kallade för sitt hem. Johans gamla jag skulle fördöma de handlingar som hans nya ”familj”, d v s FN-gruppen, gjort medan den nya Johan såg dessa som ofelbara. Hans nya identitet var inte rädd för döden och skulle inte tveka att själv begå våldshandlingar, den gamla Johan hade aldrig fungerat så. Johan kastades mellan sina identiteter och börjar må dåligt igen. Han skämdes också för vad han gjort mot sin flickvän och fasade inför mötet med henne. Hur skulle han förklara allt? Skulle han säga något alls?

Då gruppen återvände hamnade de i ett så kallat ”debriefing läger”. En vecka av samtal och anpassning för återgång till det ”normala” livet i det ”normala” samhället. Johan var otroligt trött och mådde illa av att vara på detta läger. Han ville bara hem och sova.

Efter en vecka kom så en trött och förändrad Johan hem till sin familj. Han orkade inte träffa någon och det enda han ville var att sova. Detta är en normal reaktion som de flesta går igenom. Innan han fått sina primära behov tillgodosedda kunde han inte fungera som en normal människa. Dessa behov är ett varmt mål mat, en säng och en välbehövd kram av sin familj. Johan var tvungen att känna sig trygg innan han kunde bearbeta sina upplevelser och ta itu med sig själv. Innan dessa behov var tillfredställda hade Johan begränsad tankeverksamhet och levde kvar i sitt gamla tillstånd som soldat.

Efter att han sovit ut och vilat några dagar kunde han på riktigt träffa sin familj och sin flickvänn. Han började nu också prata om det han upplevt. Men Johan kände att något var fel. Han kände sig låst i en overklig värld där han inte passade in. Återigen matchade hans förväntningar inte den verklighet han befann sig i.

Johan hade kvar reflexerna från kriget. Vid häftiga rörelser och ljud duckade han instinktivt och han slog sig på bröstet när han lämnade huset för att se om skyddsvästen var på plats. Inom honom pågick en omedveten kamp att bygga upp en verklighet som det nya jaget kunde känna sig trygg i. I början tyckte alla hans vänner att han var en hjälte och de ville höra alla hans berättelser. Johan kunde relaterade hans vänner till den gamla soldatgruppen och följde ofta med dem och festade. Men till sist tröttnade de på hans historier och Johan blev ensam. Hans flickvän kände att något var fel och hon irriterade sig på att Johan drack i stora mängder. Johan hade skrytit för sina vänner med hur många kvinnor han legat med och hans flickvänn får till sist reda på det. Hon blir oerhört äcklad att får reda på att Johan inte bara varit med ett flertal andra kvinnor utan även besökt horhus under sin tjänstetid. Som tur var visade det sig att hon inte smittats av någon könsjukdom. Sara krävde att Johan skulle gå och undersöka sig men han orkade inte. Det enda han ville var att prata om sin tid som soldat men ingen orkade höra på längre. Han kände sig vilsen och missförstådd. Han bröt upp med sin flickvän och efter ett stort gräl hemma flyttade han till en egen lägenhet. Nu var han lämnad för sig själv. Det enda han kände för att göra var att sitta hemma och dricka. Hemmet orkade han inte sköta om och den enda mat han fick i sig var den hans mamma kom med någon gång i veckan. En enda tanke fanns i hans huvud. Han ville tillbaka till kriget och bort från denna overklighet han levde i. Han sökte ny tjänst men fick avslag. Johan hamnade i en oerhört allvarlig depression och slutade att gå ut. Han satt hemma i sin egen lort och drack allt mer.

Hans föräldrar märkte att det höll på att gå utför för deras son och efter påtryckningar och gräl fick de honom att besöka en pskolog. Genom samtal fick Johan nu reda på att han inte alls var annorlunda och att hans beteende var helt normalt. Han lärde känna sig själv och succesivt återfick han sin trygghet. Han fick också hjälp att sätta ord till sina uppleverer och känslor vilket innebar att han själv och hans familj började förstå vad som inträffat. Under denna tid grät han i timmar; ibland ensam, ibland i sin mors armar. Han återförenades med sin flickvän men endast som goda vänner.

Ett halvår efter att Johan kommit hem ringde en av hans vänner från gruppen honom. Hela gruppen skulle träffas över en bit mat och de undrade om Johan skulle komma. Han var tveksam men bestämmde sig för att åka. Kvällen var oerhört trevlig och den hjälpte Johan att indentifera sig ännu mer med livet i Sverige. Det visade sig också att alla de andra genom gått igenom samma kris som Johan, ettf aktum som stärkte honom ytterligare. Endast en av dem hade åkt iväg på en ny tjänstgöring.

Johan kommer alltid att minnas dessa sex månader av sitt liv som en rolig och givande tid. Hur bissart det än verkar kommer Johan inte att identifiera de traumatiska minnen från kriget med minnet från sin tid som soldat.

Så här i efterhand ångrar Johan inte att han åkte. Han minns sin FN-tjänst som en rolig del i sitt liv och den har gett honom nyttiga erfarenheter, tycker han. En sak är han dock säker på; han vill inte göra om det

Håkan och Bengt

Håkan genomgick en liknande kris efter sin tjänst som Johan. Skillnaden var att han blev antagen andra gången han sökte ny tjänstgöring.

Håkan berättar att andra gången var värre. Man ser ner på alla de nya killarna och märker hur illa de beter sig. Man är alltid på dem och klagar på dem vilket bidrar till att man inte blir omtyckt. Han vet själv hur han var och han vill att de inte ska göra samma misstag. De kan inte bete sig hur som helst, de är faktiskt i ett annat land på lånad tid och en FN-soldat i tjänst har aldrig permisson. Han fick få vänner under sin andra tjänstgöring men de han fick blev vänner för livet. Hemkomsten den andra gången var ännu värre än den första men han hade stor hjälp av sin familj och lever idag ett ”normalt” liv som skogsarbetare.

Många av hans vänner orkade inte med återgången till det normala samhället och gjorde flera tjänstgörningar. Dessa veteraner eller ”yxor” som de kallas blir ofta befäl. En av dessa är Bengt.

Bengt var befäl redan på sin första resa vilket var oerhört jobbigt. Samtigt som man skulle anpassa sig själv skulle man lugna de andra och hålla en god och stadig fasad. När Bengt kom hem anpassade han sig förhållandevis bra till samhället. En av hans underordnade klara det inte lika bra och ringde ofta sent på nätterna och grät. Bengt kände skuld och började besöka soldaten. Efter veckor av samtal blev soldatens tillstånd bara värre och värre. Bengt stälde ett ultimatum: han skulle inte träffa honom eller tala med honom föränn soldaten träffat en psykolog. En vecka senare ringde polisen på Bengts dörr. Soldaten hade begått självmord och lämnat ett brev åt Bengt. Bent tog på sig hela skulden och mådde självklart mycket dåligt. Även han fick till sist hjälp av en psykolog där han fick inse att felet inte var hans. Men än i dag ser han sig som delskyldig även om han samtidigt lägger skuld på Sveriges sätt att hjälpa soldater som återkommer till samhället. Bengt är mycket missnöjd med den hjälp han fått och skulle vilja se följande modell:

  1. Innan man åker iväg skriver man några rader om vad man förväntar sig. Dessa skall inte bearbetas nu utan arkiveras tills soldaten återvänder.
  2. När man kommer tillbaka till Sverige skall man få åka hem och vila ut en vecka innan man blir återkallad för debreifing.
  3. Nu skriver man en ny uppsatts om hur det var och i grupper läser man upp sina båda uppsatser och jämför och diskutterar. Detta hjälper soldaterna att blanda det nya och gamla jaget och hitta nya refersenspunkter.
  4. Efter ytterligare någon månad skall soldaten besökas för att se hur han anpassat sig. Om det finns skäl för ytterligare samtal skall dessa genomföras. Bengt påpekar även att man inte skall tvingas tala direkt efter tjänsten. Risken finns att man då istället stänger allt inom sig och bygger en falsk fasad av att man mår bra.

Bengt har sammanlagt gjort sju tjänstgöringar därav en som observatör. Han har lärt sig att inse krigets vansinne och FN-solaternas hemska tillvaro. Han berättar bland annat om en pojke som bodde i byn där de under en tjänstgöring hade sitt läger. Som följd av en granatattack rasar ett tak över pojken som blir klämd. Bengt överlämnar den döende pojken till en FN-soldat som skall föra honom i säkerhet. Efter attacken vet ingen var pojken tog vägen. Hade detta inträffat i FN-soldaternas eget hemland hade man antagligen brytt sig om pojken. Bengt menar att dessa så kallade neutrala FN-soldater tappar mänsklig form och mister sin humanitet.

Kristerapi och olika synsätt

Soldater som varit med om krig behöver utan tvivel stöd och hjälp, i de flesta fall av utbildad, professionell personal. Kristerapeuten skall: 1)Stödja patienten i sin självläkning, 2)Hjälpa veteranen att förstå och inte förneka händelserna, 3)Uppmuntra patienten att släppa fram sina känslor, vilket både hjälper denne att bearbeta sin ångest och terapeuten att förstå symptomen och slutligen 4)Uppmuntra veteranen, vara positiv och förklara att symptomen kommer gå över med hjälp av terapin, dock inte förringa problemen utan med en allvarlig och seriös inställning arbeta för att ge patienten stabilitet och stöd.

Kognitiv terapi kan utnyttjas för att få patienten att må bra, bli nöjd med sig själv och visa på att han/hon kommer att klara av ett civilt liv. Veteranen måste komma i kontakt med sina känslor och inse hur de påverkar honom. Den forne soldaten måste lära sig att acceptera sin nya identitet.

Klassisk psykanalytiskt behandling verkar aningen överflödig. Ångesten i fallet med krigsoffer har inget med barndomen att göra utan är mycket mer påtagliga än så. I vissa fall, exempelvis med FN-soldater, kan det dock ligga omedvetna orsaker bakom varför patienten sökte kriget. Johan (se ovan) kände kanske krav från sin far att åka, et cetera. Det psykodynamiska synsättet har hursomhelst en central roll när det gäller ångest och försvarsmekanismer.

Soldater får oundvikligen negativa, inlärda reflexer under sin tid i krigsområdet. Skrämselreflex nämnde jag ovan och respons utlöses av stimuli även efter kriget. Kanske kan den behavioristiska läran bidra till att hjälpa de ärrade soldaterna?

Det biologiska synsättet är viktig för att dämpa symptom såsom sömnsvårigheter och depressioner. Då många veteraner också fastnar i diverse drogmissbruk kommer de ofta i kontakt med sociala myndigheter vilket kan koppla in psykiatrin där psykofarmaka kan utskrivas. Detta är i o f sig också ett problem, många förlitar sig till lugnande medel istället för att grundligt ta i tu med sina problem. Dessutom finns risken för beroende.