Tycker du att Diplomacy ger dig ångest och gråa hår? Tycker du inte att du får tillräckligt med ångest och gråa hår för att täcka dina behov av självpining? Testa i så fall Avalon Hills superba brädspel Hannibal – Carthage vs Rome. Andra puniska kriget är under uppsegling. Hannibal har precis belägrat och intagit Saguntum, en stadsstat allierad med Rom. Senaten har beslutat att gå i krig och den kartagiske fältherren Hannibal är redo att möta de romerska legionerna på slagfältet. Scenen är hela västra Medelhavet; Italien, Africa, Spanien, Silcilien och Sardinien. Vinstvillkoren är enkla; kontrollera en majoritet av de 18 provinserna på spelplanen vid spelets slut eller plundra och bränn Rom, alternativt Kartago.

Varje runda delas ett antal strategikort ut till varje spelare. Dessa kort kan användas antingen för att få politisk kontroll över stadsstater i västra Medelhavet, flytta generaler, men bara om generalens strategivärde är tillräckligt bra för att använda kortet, eller så kan korten användas som händelsekort. Strategikorten har en mycket stor inneboende flexibilitet. Med ett kort kan du förflytta en general och hans härskaror från norra Italien till Nordafrikas kust. Strategikortens variation gör det omöjligt att täcka upp och vara förberedd på alla möjligheter. Det är helt enkelt omöjligt att ha trupp i alla tänkbara konfliktområden.

Förutom strategikorten finns dessutom stridskort som delas ut i händelse av strid. Det antal kort man får tilldelat beror på ens generals stridsvärde, det antal arméer man för kommando över samt hur många provinser man kontrollerar i det land striden står i. Varje kort har en stridstaktik till exempel Frontal Assault, Flank Right, Flank Left, Probe, Double Envelopment eller Reserve (som kan spelas som vilket annat kort som helst). Anfallaren börjar med att lägga ut ett kort. Detta måste matchas av försvararen som sedan får slå en T6. Kommer han under sin generals stridsvärde (som varierar mellan 1-4) så får han initiativet och får spela ut ett av sina kort. Den som har initiativet har också möjligheten att retirera, men måste då slå under sitt stridsvärde och kan bli förföljd av motståndaren. Förloraren är den som inte kan matcha motståndaren när han lägger ut ett nytt anfallskort. Systemet är mycket elegant och enkelt utformat. Det är ett ständigt rävspel i strider; ”Han har spelat ut tre flank right, jag har inga flank right kvar, men jag har initiativet. skall jag chansa på att slåss vidare eller skall jag fly fältet?”. Stridskorten är olika bra dessutom. Vinner man på en probe tar motståndaren mycket mindre förluster och vinner man på en Double Envelopment kan helt plötsligt hela ens armé förintas fullständigt.

Det romerska befälssystemet förtjänar också en kommentar, eftersom det är så fenomenalt dåligt. Till skillnad från kartagen, som alltid har full kontroll över vilka generaler som han skall sätta i fält, har romaren på grund av den nyckfulla senaten inte det lika förspänt. Varje drag så slumpas två konsuler ut på planen. Dessutom får romaren i slutet av varje runda välja att behålla en general som blir prokonsul. ”Inga problem” tänker ni, sätt konsulerna i någon avlägsen provins med en liten skräparmé och låt prokonsuln ta hand om resten. Problemet är att det inte finns någon avlägsen provins i Hannibal. Vart man än placerar sina stridsodugliga generaler (som t ex skräckexemplen Titus Longus eller Terentius Varro) kan kartagen komma åt dem och köra över dem. Samtidigt är konsulerna så prestigemedvetna att de inte accepterar vilken armé som helst. För att de skall kunna känna sig viktiga kräver de en armé på minst 30.000 man! Om sedan prokonsuln går in i samma ruta som en konsul måste prokonsuln dessutom lämna ifrån sig trupper så att konsuln alltid har den större armén. Status är viktigare än strategiskt vettiga beslut för romaren.

Trots allt detta måste man nog säga att Rom trots allt är den något starkare makten av de två. Rom kan alltid rekrytera nya, villiga legioner, som visserligen slaktas i drivor, men ändå. Rom behöver bara vinna ett par slag i rad för att Kartagos fåtaligare trupper skall hamna i underläge. Som kartag har man i princip två strategival. Det första är högriskstrategin: att tidigt gå in i Italien med Hannibal och börja försöka vinna provinser på sin sida. Detta är inte någon strategi jag tycker om. Man får få förstärkningar och man får absolut inte förlora något slag. Om Hannibal dör är Kartagos dagar räknade. Den andra strategin är att spela på Kartagos överlägsna generaler och ta över Sicilien och Sardinien som ligger utanför Italien och lättare kan förstärkas. På öarna kan inte heller romaren få stridskort för allierade italienska provinser. Det här är den strategi jag tycker om och som har gett mig en hel del segrar när jag fört befälet över de kartagiska horderna.

Den riktigt stora charmen med Hannibal är dock att inget parti är det andra likt. Det är hela tiden tätt och jämnt och de många olika strategikorten borgar för ett nytt, unikt parti varje gång man sätter sig ned att spela. Detta är också den stora svårigheten. När man har blivit tilldelad en hand gäller det att planera noggrannt hur man skall spela ut den. Vilka motdrag kan motståndaren göra? Kommer jag lämna någon front obevakad? skall jag spara mina starka kort till slutet och riskera att den andre stjäl ett kort av mig med Messenger Intercepted, eller skall jag bolta ut mina tunga kort i början? Det finns ingen ände på bekymren i Hannibal. Ingen ände, förrän antingen Rom eller Kartago ligger skövlat för dina segrande härskaror.