Åke Rosenius

Runan vill gärna lyfta fram några av de kända hobbypersonligheter som gjort någonting fint för vår rollspelsrörelse. I detta nummer har lotten fallit på illustratören Åke Rosenius.

Hur kom du för första gången i kontakt med rollspel?

– Först såg jag annonser för AD&D i amerikanska SF- och fantasytidningar i slutet av 70-talet; reklamen lät bra, men jag begrep aldrig hur man skulle spela det (jag tror jag föreställde mig nåt i stil med Drakborgen). Under ett besök i Göteborg lyckade jag också besöka den klassiska spelbutiken Wizard utan att förstå vad det var de sålde – jag var mest fascinerad av en plastbyggsats av Battlestar Galactica som stod på deras tennfigursmonter (host).

Ett par år senare blev ett par av mina kompisar Avalon Hill-fanatiska brädspelare. Under sina räder i den lokala spelbutiken såg de att det också fanns några andra sorts spel där, som de inte förstod vad det var. Men en av killarna köpte ett på prov – gamla goa Traveller. Min allra första gubbe hette Solar Plexus och dog efter en kvart.

Fast i början var jag egentligen inte speciellt entusiastisk över dem; jag föredrog att spela soloäventyr ganska länge. Det första rollspelet jag köpte var Maelstrom, en ganska ballt litet medeltidsspel i pocketbokformat.

Du är numera en inom hobbyn känd och aktiv skribent och illustratör. Vilket var ditt första projekt och vilket är du mest nöjd med?

– I Sinkadus #7 finns det ett Chock-äventyr där jag har med en bild… fast den räknas inte. Jag fick kontakt med Lancelot Gatnes genom en kompis i slutet av -88 och mitt första jobb där blev att illustrera två artiklar i Rubicon #2. Mitt första riktiga projekt var att göra bilder till universaläventyret Koor-Maniarmodulen måste vara en av Sveriges minst köpta spelprodukter, men jag är rätt nostalgisk över den. Senare började jag göra äventyrsmoduler till Khelataar som jag både skrev och illustrerade. Den jag är mest nöjd med som har publicerats på papper är nog Wohlgoor; jag fick helt fria händer och kunde därför göra en modul baserad på min bild av spelvärlden. Min favorit rent kreativt är kampanjmodulen Weamhis, men den blev färdig lagom till att se Lancelot gå i konkurs. Den finns numera på Rävspels hemsida [www.rollspel.coml. Utanför Lancelot måste favoriten bli Hypnosis #4. Ambitionsnivån på den tidningen var nånstans uppe bland molnen, men på något vis rodde de den iland lik förbaskat. Sen är det en annan femma att det blev helt omänskligt att göra en värdig uppföljare…

Har du drivit något fansin eller arbetat på något konvent under din tid som rollspelare?

– Nej. Jag har väl bidragit med material ganska aktivt till en del kompisars fansins, framförallt Hypnosis, Raritet och ett lokalt Luleåblad som hette Vox Populi, men har aldrig varit i redaktionen för något. Det närmaste jag kommit konventsjobbande var som turnéarrangör på SnöKon -95.

Vad tror du om fansinhobbyns framtid?

– Svårt att säga… De kommer förstås att finnas så länge det finns eldsjälar som gör dem, men jag har sett upprepade gånger hur fort det kan gå för inbitna entusiaster att tröttna på alltihop och om tidningsfloran minskar för mycket blir det nog ganska grått för de redaktioner som är kvar. Jag har i och för sig sett andra subkulturer där folk önskar att de hade en fansinhobby, så situationen kunde vara mycket värre än den är idag.

Webzines är jag lite tvehågsen inför. De är fantastiskt mycket enklare – och billigare – att sätta ihop och sprida än vad papperstidningar är, och kan aktivera en hel del folk som annars skulle ha stupat på de praktiska svårigheterna att göra papperstidningar… men i slutänden är det ju ändå bara en sorts websida. Jag tror inte att de blir lika roliga att hålla igång i längden.

Du är som sagt hiskligt aktiv. Hur orkar du med allt jobb? Har du inget annat för dig?

– Hiskligt aktiv – jag? Om det vore såväl…

Jag lägger egentligen ner mer arbete som anime-freak än som rollspelare – i alla fall slukar mina websidor om Sailor Moon mer tid för mig än vad Sverox gör. Jag har något inbyggt behov av att pilla och pyssla och producera saker och ting i största allmänhet; det är väl bara mitt sätt att vara ett fan.

Jag brukar alltid sitta och klottra när vi spelar också (fast mitt spelgäng brukar ha lite blandade känslor över att se våra episka quests degraderade till en bunt skämtbilder).

På senare tid har du arbetat uteslutande med professionella produkter. Varför? Är det roligare, bättre betalt, intressantare?

– Givetvis är det bättre betalt, men det ger inte så mycket att pengarna i sig är någon primär morot. Proffsprodukter är roliga främst för att man når ut till fler personer (jag har blivit identifierad som “han den där tecknarn” på de konstigaste ställen, och intressanta i att de som regel är mer varierande – de jobb man tilldelas är inte alltid så himla lattjo. Fast om man bara gjorde sina favoritämnen skulle det bli lite blaskigt i längden. Vad gäller bilder i fansins och sånt, så var det alltid de som kontaktade mig. Jag blev ombedd att göra omslag och liknande ganska regelbundet förut, men det är ingen som hör av sig nuförtiden (jag hade några bilder i Armageddon #8, men de har flera år på nacken). Det senaste andra fansin där jag medverkade var såvitt jag minns Raritet #4, som kom ut -96. Idag jobbar jag ju med både Sverox och Rävspels grejor, så jag har tyvärr rätt lite tid över numera, men om det inte är någon akut brådska…

Din tecknande serie — Handbok i överlevnad — har blivit kult inom rörelsen. Hur ställer du dig till detta?

– Ja, om någon hade sagt det till mig när jag hittade på den där serien så hade jag väl inte trott det – den uppstod från början enbart för att Hasse Sundqvist behövde nåt att fylla ut sidor med när han layoutade Rubicon. Mitt första förslag var för övrigt en serie som hette Birger Barbaren. Jag har alltid undrat lite vad Rollspelssverige skulle ha tyckt om den…

Hur får du inspiration och varifrån tar du det stoff du behöver för att driva med rollspelare och lajvare?

– Idéstoff kommer från alla möjliga håll. Det mesta är nog baserat på egna upplevelser när man själv har sett vad som kan gå fel, fast själva poängerna kan bli ganska omgjorda i processen (t.ex. kom den där gamla ordvitsen om crossbågar från ett tillfälle när min SL felöversatte ordet “canines”; inspirationskällan var ett språkfel, men ett helt annat än det som hamnade i serien). Då är det knepigare att hitta på skämt om lajv, CCG och brädspel eftersom jag inte själv sysslar med de grenarna av hobbyn, men där får jag oftast inspiration när jag pratar med kompisar.

Sen är det alltid lite svett och ångest inblandat; varje gång jag ska försöka kläcka idéer till en seriestripp så blir jag övertygad att jag när som helst måste nå en återvändsgränd där det inte går att hitta några fler aspekter av hobbyn som går att driva med. Fast jag var å andra sidan övertygad om det redan på Rubicons tid.

Sysslar du med något annat inom Sveroks ramar?

– Nix. Jag är inte direkt någon föreningsmänniska och delar av Sverok sysslar med lite väl mycket Didifobisk självspäkning för min smak. Intern kritik är en sak, men när man börjar undra om en del av de egna debattörerna är Björn Sjöstedt med lösnäsa så har det gått rätt långt.

När bryter du av bläckpennan och hoppar sönder tangentbordet? M.a.o. när lägger du av?

– För dagen är det när figurerna börjar få sex fingrar och huvudlösa spjut, och jag upptäcker att jag måste tänka efter för att veta vad jag skrev i den förra meningen.

Det som skulle få mig att sluta för gott inom hobbyn vore väl antingen om den blir så tråkig eller olustig att det inte längre är mödan värt (ovannämnda självspäkningar gör i och för sig sitt till på den fronten), eller om det dyker upp något annat som är mer givande och tar all min tid. Det finns ett par möjliga kandidater till det senare, men ingenting som kommer att vara aktuellt på ett tag.

Vad tycker du om Runan?

(kryper ner bakom bordet) – Jo, den är säkert bra… Aldengran brukar ju gilla den i sin spalt, och… Alltså, jag har som aldrig läst den, liksom…

Fakta om Åke Rosenius

Namn: Åke Rosenius
Ålder: 33 och ett halvt (får jag det till; jag slutade räkna efter 30, och nuförtiden brukar jag glömma bort min egen födelsedag)
Hemort: Luleå, långt ”oppi” norr. Det är också förklaringen till varför jag så sällan dyker upp på konvent…
Favoriträtt: Älgstek med mörk brunsås och färskoptatis… fast en dubbelcheese sitter aldrig fel den heller
Favoritdryck: Kaffe!
Favoritrollspel: ”Khelataar” förstås. Av spel som jag inte själv har varit inblandad i, ”Taveller” eller ”Rolemaster” (lite för olika för att kunna jämföras inbördes)
Favoritfilm: ”Friday the 13th”, hela serien. Lite pilsner, en påse chips och en Jason-rulle i rutan – perfekta räddningen på en tråkig kväll
Favoritmusik: Tja, jag brukar regelbundet lyssna på allt från death metal till japansk trallpop… Numera blir det väl oftast det seanre. ”Peach Hips” rular!

Fotnot

När Åke Rosenius var ung för länge sedan så stavades fansins ”fanzines”, och det tänker han fortsätta med, trots Runans tappra försök till språklig modernisering. 😉