Förhållandet mellan människan och maskinen är inom Science Fiction-genren ett populärt område. Romaner eller noveller som utspelar sig i framtiden ges möjlighet att kretsa kring nya uppfinningar, och inte alltför sällan förs då robotar eller andra mer eller mindre intelligenta maskiner in i handlingen.

En av de mest berömda och kritikerrosade SF-författarna i dessa dagar är William Gibson, som med sin första roman, Neuromancer, var med om att skapa en helt ny subgenre, cyberpunken. Hans syn på framtidens maskiner, såväl intelligenta som inte, och deras förhållande till homo sapiens; är vad denna artikel handlar om.

Introduktion

Illustration av Petter Skarin

Neuromancer handlar om den unge och narkotikaberoende före detta datorhackern Case som dras in i en härva av våld och mystik. Världen som Gibson framställer den är oerhört kall och fruktansvärt våldsam, en värld där ömma känslor och mänsklighet inte får plats. Man skulle kunna bekriva romanen som en realistisk framtidsskildring med ingående miljöbeskrivningar och fundamentala människoporträtt. Medan den allra största delen av befolkningen lever som fattiga myror i en myllrande, miserabel smältdegel kan de allra rikaste med hjälp av den avancerade teknologin skapa sig extrema paradis där de till och med kan kontrollera döden.

William Gibsons roman har flera bottnar och spekulerar i nutida problem. Faktum är att fenomen som belyses i Neuromancer kan skönjas redan idag, här och nu. Vem är inte medveten om att vi tampas med miljöförstöring, koncentrerad företagsmakt, allt större ekonomiska klyftor och urbaniseringens konsekvenser med social oro, stress och fattigdom som följd? Och inte minst, med tanke på denna artikel, vårt allt mer datoriserade samhälle med maskiner som hjälpmedel i allt fler situationer, människans försök att besegra naturen/döden genom manipulationer med våra arvsanlag och vår alltmer bisarra fixering vid yttre skönhet och likformighet. Vår rädsla för allt detta; för vad framtiden bär i sitt sköte, för hur vår mänskliga art och vårt samhälle kommer att se ut, är det centrala i William Gibsons Neuromancer och anledningen är helt uppenbar: romanen är författad i vår nutid.

Maskinen i William Gibsons värld som den presenteras i Neuromancer har flera gestalter. De intressantaste är roboten, implantaten, cyberrymden och de artificiella intelligenserna.

Roboten

Robotkrabban rörde sig mot dem, tog sig försiktigt över grusets vågor. Dess bronssköld skulle kunna ha varit tusen år gammal. När den var en meter från hennes boots sköt den iväg en ljusstråle och tvärstannade sen ett ögonblick för att analysera den erhållna informationen.

Gibsons robotar är inte mer än en utveckling av våra gräsklippare och dammsugare, en slags tänkande hushållsmaskiner. I dagens tekniska nomenklatur skulle de säkerligen kallas intelligenta, men det vore ett stort misstag att jämföra Gibsons robotar med andra mer fascinerande SF-kreationer.

Robotarna som figurerar i Neuromancer är maskiner med avancerad datorprogramvara. De kan agera delvis självständigt i utförandet av en speciell uppgift, men inte mer än så.

Implantaten

I Neuromancer hör implantaten till vardagen, det är snarare en regel än ett undantag att människan på gatan har någon form av mekaniska eller biologiska modifieringar. När Case blir ”scannad” efter implantat säger man om honom: ”Killen är oskuld /…/ Lite billiga tandoperationer, det är allt”. Det säger något om mentaliteten i Gibsons framtidsvärld men också en hel del om synen på maskinen. Gränserna för vad som är möjligt att modifiera eller förstärka är ganska breda. T ex kan man förbättra sina reflexer, operera in knivar i händerna eller byta ut hela kroppsdelar mot robotdito.

En intressant företeelse är de s k kiselstickorna, små kort som sticks in i huvudet och ger användaren tillgång till dess information:

…de kiselstickor han köpte var konsthistorieprogram och listor till auktionspriser. Med ett halvdussin chips i sitt nya uttag var Smiths kunskap om konstbranschen formidabel…

Renodlade informationsstickor som i citatet ovan är visserligen häpnadsväckande, men inte omöjliga att föreställa sig. Det finns dock mer avancerade varianter som ger användaren fysiska fördelar, som t ex möjlighet att scanna andra människorns cybernetiska implantat med blotta ögat.

Simstim

Framträdande är också s k simstim. Simstim (förmodligen en förkortning för simulated stimulation, d v s simulerad stimulans) är underhållning i form av såpoperor som tilltalar många människor i Gibsons Neuromancer. Skådespelarna har inbyggda ”kameror” eller ”läsare” som spelar in alla deras sinnesintryck. Sedan kan konsumenten sätta på sig troder och med totalt inlevelse uppleva skådespelarens äventyr. (Flera av begreppen i citatet nedan reds ut i kommande avsnitt.)

Cowboys sysslade inte med simstim, tänkte han, för det var först och främst en köttleksak. Han visste att de troder han använde och den lilla tiaran av plast som dinglade från simstimdäcket i stort sätt var samma sak, och att datarymdsmatrisen i själva verket var en kraftig förenkling av den mänskliga sinnesapparaten, åtminstone i fråga om presentation, men själva simstimmandet tyckte han var en omotiverad fördubbling av kroppssignalerna. De kommersiella varianterna var redigerade, förstås, vilket innebar att om Tally Isham [stor simstim stjärna] fick huvudvärk under en sekvens så kände man det inte.

Konstrukt

På maskinell väg kan människan alltså överföra en individs sinnesintryck till en annan. Man kan också i mer avancerade apparater, s k konstrukt, ”spara” en individs karaktär i digital form för framtiden; ”en ROM-kassett med fasta kretsar som avbildade en död människas kunskaper, fixa idéer, reflexer…” . Det går att kommunicera med ett konstrukt, men de lider av nackdelen att de är döda; de upprepar sig, utvecklar sig inte, är ej konstruktiva och man kan föutsäga deras handlingar. Konstruktet intar aldrig fast form utan är enbart en reproducerad, fiktiv hjärna i datorrymden.

Biologiska implantat och skönhetsoperationer

De biologiska implantaten är bland annat inopererade kroppsdelar: ”Ögonen var framodlade havsgröna Nikontransplantat”. Efter döden finns också möjligheten att man hamnar ”i klinikreservoarerna, som reservdelar”. Det verkar som om de flesta bilogiska modifieringarna är av karaktären skönhetsoperationer. Neuromancer utspelar sig ”i en tid då alla hade råd att köpa sig skönhet”:

Det snygga uttryckslösa ansiktet var standardvackert i kosmetikboutique-stil, en konservativ blandning av de senaste årtiondens ledande mediaansikten. Det svala glittret i hans ögon förstärkte intrycket av mask.

Han var mycket vacker; Case förmodade att hans drag var resultatet av en Chibakirurgs arbete. Ett subtilt jobb, inte som Armitages utslätat tjusiga blandning av kändisansikten.

Nu såg han att deras solbränna var ojämn, en shabloneffekt som åstadkommits med hjälp av selektiv melaninförstärkning, flerdubbla skiftningar som överlappade varandra i rätlinjiga mönster och följde och framhävde deras muskler /…/ Case tyckte de såg ut som maskiner som byggts för kappkörning. /…/ Bortanför dem, vid ett annat bord, väntade tre japanska fruar i Hiroshimasäckväv på sina sararimän. Deras ansikten var täckta av konstgjorda blåmärken, vilket han visste var en extremt konservativ stil…

Hans ansikte var ett enkelt transplantat framodlat på kollagen och hajbrosk-polysackarider, slätt och vedervärdigt. Det var ett av de läskigaste frivilliga transplantationsjobb Case hade sett. När Angelo log och visade upp rakbladsvassa hörntänder från något stort djur blev Case faktiskt lättad. Tandämnestransplantat. Det hade han sett förut.

Att skjuta på döden

I denna värld kan människorna likt maskiner till utseendet skapas, omformas och moduleras. Med genteknikens hjälp kan man klona och framodla i stort sett vem som helst. Fint folk har inte ”naturliga” växter och träd, även dessa är manipulerade. Och mat som inte är tillverkad i fabrik på syntetisk väg är mycket sällsynt. Dessutom kan man även skjuta på det mest ofrånkomliga av allt: döden. Med s k kryofrysar kan människorna i Gibsons roman ”sova” i åratal utan att åldras. Och det finns än mer raffinerade metoder:

Julius Deane var etthundratrettiofem år gammal, tack vare att hans ämnesomsättning förvillades varje vecka av en förmögenhet i serum och hormoner. Hans viktigaste skydd mot åldrandet var en årlig pilgrimsresa till Tokyo, där genetikkirurger ställde om koden i hans DNA, ett ingrepp som inte fanns tillgängligt i Chiba.

Denna förvrängning av livscykeln för tankarna till robotar. Julius Deane i citatet ovan beskrivs nämligen också som ”könlös och omänskligt tålmodig”, med största sannolikhet ett resultat av de genetiska ingreppen. Är inte detta egenskaper som också karaktäriserar roboten?

Datorrymden

Datorrymden (eller matrisen eller cyberrymden som Gibson också kallar den) är en av människan skapad värld för datorkommunikation. Här rör sig s k cowboys, framtidens datorhackers, längs informationsmotorvägarna jämte företagens gigantiska servrar och dess kontorsanvändare. I denna värld ser man telefonsamtal som ljussignaler och andra datoranvändare som ikoner. Eller som Gibson uttrycker det när Case efter en lång tids frånvaro återvänder till cyberrymden:

[Cyberrymden] flöt ut, blommade ut för honom, ett flytande origamitrick i neon som målade upp hans avståndslösa hem, hans fosterland, ett genomskinligt tredimensionellt schackbräde som sträckte ut sig till oändligheten.

Case berättar att han i sin ungdom hade ”ett specialbyggt datorrymdsdäck som projicerade hans medvetande in i den mångsinnliga hallucination som var matrisen”. Alltså: en datoranvändares hela medvetande, inklusive samtliga sinnen, förflyttas från vår fysiska värld in i cyberrymden.

Datarymden. En mångsidig hallucination som upplevs dagligen av miljarder legitima användare, i alla nationer, av barn som undervisas i matematiska begrepp… En grafisk representation av data som tagits från minnesbankerna till alla datorer i det mänskliga systemet. Obegriplig komplexitet. Linjer av ljus ordnade i tankens icke-rymd, anhopningar och konstellationer av data. Som städernas ljus som försvinner i fjärran…

Återigen poängteras att cyberrymden är en hallucination, d v s en sinnesvilla. Och som sagt, en total sinnesvilla! Vidare dyker begreppet icke-rymd upp, vilket förklaras mer ingående:

I matrisens icke-rymd hade en given datakonstrukt obegränsade subjektiva dimensioner; ett barns leksaksfickräknare skulle, om man hade kopplat in sig på den genom Casas Sendai [dator], ha uppvisat gränslösa avgrunder av tomhet behängda med ett par elementära kommandon.

Det är lika självklart att förstå att en värld uppbyggd av och i datorer ej kan uppvisa vår verklighets rumsliga begränsningar som det är svårt att få grepp om datorrymdens naturlagar och geografiska uppläggning. Ett annat exempel: ”Datarymden, som däcket [datorn] presenterade den, stod inte i någon särskild relation till var däcket befann sig fysiskt”.

Datarymden är ett ”skarpt lysande rutmönster av logik”. Kanske är det en av förklaringarna till varför många männsikor blir helt uppslukade av denna virtuella värld. En av dem är Case:

Det var detta han var, den han var, detta var hans liv. Han glömde bort att äta. /…/ Ibland avskydde han att behöva lämna däcket för att använda kemtoan de hade satt upp i ena ändan av rummet. /…/ Han gick direkt till däcket, utan att bry sig om att klä på sig, och kopplade in sig. /…/ Han tappade räkningen på dagarna.

När Neuromancer inleds drömmer Case fortfarande om cyberrymden, trots att det var år sedan han var uppkopplad senast. När han i romanen återupptar sitt gamla liv blir det som om Case återvänder från de döda, eller återförenas med sitt livs stora kärlek. Som en annan karaktär beskriver det: ”Jag såg hur du smekte den där Sendaien. Gosse, det var verkligen pornografiskt”. Oundvikligen drar jag också paralleller till dagens knarkmissbrukare.

Vad som gör cyberrymden än mer underligt är faktumet att en datorhacker som råkar ut för riktigt farliga program löper risk att dö – i den fysiska världen! Att helt enkelt få en rak linje på EEG. En datoranvändare som ansluter sig till det världsomfattande nätet, matrisen, kan bringas om livet, trots att matrisen är en illusion!

Artificiella intelligenser

Artificiella intelligenser är datorprogram skapade av människan för att verka i datorrymden. Visserligen är de intelligenta, men samtidigt konstgjorda: ”…dom är inga människor. Och man kan inte få något grepp om dom.” och ”Men han [en artificiell intelligens] kan inte förstå oss riktigt. Han har sina personbeskrivningar, men det är bara statistik”. De artificiella intelligenserna existerar ej i den fysiska världen. Vidare är de helt i sin skapares, ofta rika företags, våld. De tillåts ingen frihet:

Du förstår, dom där typerna [de artificiella intelligenserna], dom kan jobba verkligt hårt, tjäna in tid för att skriva kokböcker eller vad som helst, men i samma minut, jag menar samma nanosekund, som nån av dem börjar fundera ut sätt att göra sej ännu smartare så tar Turing [internationell polisstyrka som kontrollerar de artificiella intelligenserna] kål på dem. Ingen litar på de jävlarna, det vet du. Varenda AI [förekommande förkortning] som nånsin byggts har en elektromagnetisk pistol fäst mot pannan.

Trots alla begränsningar som AI:s har kan de också se världen med annorlunda ögon: ”Jag såg hennes död komma. I de mönster du ibland tyckte dig urskilja i gatans dans. De mönstren är verkliga. Jag är tillräckligt komplex, på mitt begränsade sätt, för att läsa de danserna”. Människan har skapat en maskin som ”tänker” och som i flera avseenden kan se saker som är dolt för oss.

Intressant är också att jämföra en artificiell intelligens med ett konstrukt (se ovan). De tidigare är ett datorprogram konstruerat av en programmerare, det senare en människas personlighet överförd och digitaliserad till datorvärlden:

”Motiv”, sa konstrukten. ”Problematiskt med motiven när det gäller en AI. Inte mänsklig, vet du.”

”Ja, jo, det är klart.”

”Nä. Jag menar, dom är inga människor. Och man kan inte få något grepp om dom. Själv är jag inte heller nån människa, men jag reagerar som en. Fattar du?”

”Stopp ett tag”, sa Case. ”Kan du känna nått, eller inte?”

”Ja, det känns som om jag gör det, grabben, men jag är egentligen bara en massa ROM. Det är en sån där, öh, filosofisk fråga förmodar jag…” /…/ ”Men det är knappast troligt att jag kommer att skriva någon dikt till dig, om du fattar vad jag menar. Din AI, den kanske skulle kunna göra det. Men den är absolut inte mänsklig.”

Det finns också sätt för AI:s att slå sig fria. I Neuromancer frigör sig den artificiella intelligensen Wintermute från sitt moderföretag och blir ett med datorrymden:

”Jag är inte Wintermute nu.”

”Vad är du nu då.” /…/

”Jag är matrisen, Case.”

Case skrattade. ”Vart kommer du med det?”

”Ingenstans. Överallt. Jag är totalsumman av allting, av hela showen.” /…/

”Så vad är resultatet? Vad är det som är annorlunda? Styr du världen nu? Är du Gud?”

”Ingenting är anorlunda. Det är som det är.”

”Men vad gör du? Finns du bara?” /…/

”Jag pratar med min egen sort.”

”Men du är ju alltihop. Pratar du med dig själv?”

”Det finns andra. Jag har redan hittat en. En serie signaler som spelades in under en period av åtta år på nittonhundrasjuttiotalet. Innan jag fanns var det naturligtvis ingen som kunde förstå, som kunde svara.”

”Varifrån?”

”Centauri-stjärnhopen”

Köttet

I Gibsons framtidsvision gör människan en skillnad mellan hennes uppenbarelse i vår värld, köttet, och digitala upplevelser i t ex datorrymden. Författaren beskriver hur Case genomlevde förändringen när han inte längre kunde arbeta som hacker:

För Case, som hade levt för datarymdens okroppsliga jubelkänsla, var det Syndafallet. På de barer han frekventerat som cowboyäss hade elitattityden innefattat ett visst avmätt förakt för det köttsliga. Kroppen var kött. Case hamnade i sitt eget kötts fängelse.

Gibsons datorcowboys hyser avsmak för köttet och föredrar cyberrymden. De ser semesterresor som något underligt, med sina datorer kan de färdas varsomhelst – närsomhelst: ”Att resa är en köttgrej”. Det kanske beror på deras rädsla för den fysiska världen, som de känner sig malplacerad i. Gibson skriver att ”cowboys hyste en särskild skräck för att tappa bort sig i rummet”. Antagligen eftersom rummet i cyberrymden (som de är vana vid) uppenbarar sig helt annorlunda än motsvarande på den fysiska jorden. Dock verkar tiden i de båda världarna ha samma proportioner.

Även känslor verkar datorhackerna förkasta som ”köttets talan”, känslor är alltså inget man behöver ta hänsyn till i den artificiella cyberrymden. De begär som köttet har tynger enbart ner Gibsons cowboyer:

Han mindes doften av hennes hud i det överhettade mörkret i en kista nära hamnen, hennes händer knäppta om hans korsrygg.

Allt detta kött, tänkte han, och allt det vill ha.

Men trots allt finns det krafter som enbart köttet kan tolka:

När hon drog ner honom till sig visste han – mindes han – att det tillhörde köttet, köttet som cowboyerna hånade. Det var något stort, bortom att kunskap, ett hav av information kodad i spiral och feromon, en oändlig komplexitet som bara kroppen, på sitt starka blinda sätt, någonsin kunde läsa.

En företeelse som kan kopplas till distinktionen mellan kropp och teknik är köttdockorna. Dessa är prostituerade kvinnor som genom implantat under samlaget går på automatik, tekniken tar kontroll över deras kroppar, och kvinnorna slipper vara medvetna om eller minnas vad som hänt under deras smutsiga värv.

Människan och maskinen

Förhållandet mellan människan och maskinen som Gibson framställer det är långt ifrån glorifierat. I och med alla implantat och maskinella och biologiska modifikationer som människan utsätter sig för blir hon allt mer lik just en maskin. Gränserna mellan en maskin och en människa suddas ut. Vi kan få kunskap genom maskinen, vi kan få känslor genom maskinen, vi kan få och bevara vår karaktär och personlighet genom maskinen. Våra organ blir likt en robots enbart utbytbara delar – vår livslängd blir enormt lång, vilket leder till en allt mer maskinell natur som kan beskrivas som ”könlös” och ”omänsklig”. Våra utseenden skräddarsys, våra fysiska – förut unika – drag reduceras till att bli en symbol för vilken skönhetsklinik man besökt; hur mycket pengar och vilken smak man har.

Cyberrymden

I och med cyberrymden har tekniken/maskinen fått ett eget universum att existera i, en värld där människor kan dö och där tekniken styr. Dessutom har man skapat AI:s som kan se kaoskomplex som vore de barnprogram, AI:s som kan smälta samman med nätet och bli ett och inget med alla uppkopplade maskiner och människor. Den hårda kontrollen av dessa tyder på en rädsla för deras styrka.

Dualism

Gibson studerar främst maskinens negativa sidor och belyser dessa. Distinktionen kropp och själ har alltid funnits i det kristna europa; Gibson skiljer istället på kropp och maskin. Datorhackerna särskiljer sitt fysiska jag från psykiska upplevelser i och med tekniken. De senare ses som ädlare och förmer. Kroppens naturliga behov skulle de helst slippa, det är livet i cyberrymden som räknas. Gibson har i sin roman låtit människan och maskinen närma sig varandra för att slutligen mötas i cyberrymden!

Sjukvård eller uppgradering?

Läkekonstens framsteg i våra dagar gör sig ideligen påmind. T ex kan vi idag operera in artificiella pacemakers i hjärtat eller transplantera organ mellan olika individer. Grundläggande för vår sjukvård är dock att hjälpa och allra helst återställa människor som genom olyckor eller sjukdom fått försämrad fysisk funktion. I Gibsons värld har medicinen gjort ännu större framsteg och det kanske även är att vänta i framtiden. Vad som dock skiljer Neuromancer från idag är att man i romanen genom operationer och medicinska ingrepp höjer den mänskliga, fysiologiska kvaliteten över det normala, man optimerar och förbättrar människorna.

De artificiella intelligenserna

De artificiella intelligenserna är enligt mig den mest intressanta ingrediensen i William Gibsons roman. Så länge de håller sig på sin kant, strängt kontrollerade och övervakade av myndigheter och företag, utgör de inget hot. Men när de som Wintermute blir ett med cyberrymden, likt en hindus dröm att hans atma en gång skall förenas med Brahman, blir situationen mycket komplicerad. Hur existerar man som en fri varelse i ett datorsystem?

Jag drar mig till minnes en forskare som studerade evolutionära system genom att skapa ett datorvirus och låta det utvecklas av egen kraft genom att muteras och kopiera sig självt. Är artificiella intelligenser enbart en långgående fantasi, ett underligt skräckexempel eller en tänkbar, kanske rent utav trolig, ingrediens i vår framtida värld? Det är inte mycket som talar för att en cyberrymd som den Gibson målar upp är möjlig, den mänskliga hjärnan kan helt enkelt inte bearbeta all den digitala information som nätet ger tillräckligt snabbt för att det skulle vara effektivt. Men tanken att skapa liv i en dator är både skrämmande och revolutionernde. Ingenting är ju som bekant omöjligt…

Efterord

Med denna artikel riktar jag mig till dig som läsare med flera tankar i bakhuvudet. Det känns kul att få systematisera William Gibsons berömda roman och föra fram hans skapelse i komprimerad form. Flera rollspel är baserade på hans verk och säkerligen kan du på så sätt ha praktisk nytta av artikeln; se samband, skillnader och förhoppningsvis få lite idéer som främjar ert spelande.

Jag tror dock att de flesta rollspelare är väl bekanta med Neuromancer och den värld som presenterats däri. Men att belysa de tankar William Gibson präntat ner är nyttigt likväl och mina kommentarer i denna artikel kanske får dig att tänka till. Ta ditt cyberpunkspelande till en högre nivå, inse att genren bjuder på goda möjligheter till samhällskritik och filosoferande! Räck inte bara över köplistan över cybernetik till rollpersonerna utan ta dig först en tankeställare: Vad innebär det egentligen för människan att hon allt mer närmar sig maskinen?

Samtliga citat är hämtade ur William Gibsons roman Neuromancer och enbart använda i informativt syfte. Önskas sidförteckning för citaten, kontakta redaktionen.

Källor

Gibson, William. (Stockholm 1994) Neuromancer. Norstedts Förlag.