Så, ytterligare gav jag mig iväg på ett konvent för att skriva ännu en konventsrapport. Denna gång var den rollspelsinfekterade staden Linköping mitt mål. Jag hade denna gång sällskap av ytterligare två Runanredaktörer som hade tänkt sälja lösnummer på konventet. Själv tänkte jag spela spel, mycket spel, fina spel…

Vi anlände till Linköping klockan tre på torsdagens morgon (gäsp!). Vi hade tagit den sista bussen och kände oss ganska förvirrade och frusna när vi anlände efter några timmar på vägen. Snabbt kom vi fram till att vi skulle bege oss österut, problemet var bara att vi inte visste åt vilket håll detta var. Efter att ha försökt stoppa x antal oskyldiga taxichaufförer utan vidare framgång mötte vi en trevlig konventsdeltagare som upplyste oss om färdvägen till konventet.

När vi närmade oss konventslokalerna tyckte jag först att det verkade väldigt stort, jag var lite orolig att det skulle bli lite folktomt på konventet. Ack så jag bedrog mig. När vi slog upp portarna klockan halv fyra och kom in i cafeterian möttes vi av ett sorl av spelsugna muppar. Hela lokalen var fylld! Magic turneringen var i full gång i rummet brevid (som tur var de svettiga magicspelarna avskärmade från oss andra med några glasväggar). Full rörelse överallt! Underbar känsla som lovade mycket för konventet. Vi anmälde oss, snackade skit ett tag, tapetserade om med de drygt 150 Runanreklamlapparna vi hade tagit med och gick och lade oss…

När vi vaknade slog oss något underligt. Det var inte doften, det var inte kroppshyddan, det var inte den enorma högen tomma panpizzakartonger. Nej, det var blicken från denna svettiga, glosögde magicspelare som satt och stirrade på oss sovande gossar från sin upphöjda plats bakom katedern. Vi klädde snabbt på oss och avlägsnade oss från rummet och lämnade de oskyldiga fjortisarna som vi delade rum med i monstrets händer…

Foto från LinCon -98

Likt natten innan var det full aktivitet i entrén. Vi satte snabbt upp vårt säljbord, till alla konventsdeltagares lycka! För att mätta våra magar begav vi oss sedan till cafeterian, som var en mycket välsorterad och effektiv sådan. Där inhandlade vi vad som måste vara konventsarrangörernas största genidrag någonsin; frysta hamburgare! Man fick en hel 150-grammare för 15 spänn, man fick grilla den själv ute på gården i en mycket trevlig grillpartymiljö. Man kunde också skaffa sig ett lyxkit för fem kronor, vilket rekommenderades stark av många deltagare, inklusive Runans Sven Folkesson.

Framemot kvällen vankades det vampyrlajv, eller rättare sagt; ghoullajv. Detta skulle vara en mycket trevlig upplevelse, trodde jag i alla fall…

För det första skall jag säga att jag inte är nån inbiten lajvare, bara så att ni vet. Många av lajvdeltagarna hade missuppfattat skillnaden mellan vampyrlajv och ghoullajv, ghouls har inga huggtänder, är inte vitsminkade och går inte omkring och ser ut som om de vill äta upp en. Det är så vampyrerna uppträder. Detta gjorde det lite knepigt att se skillnaden mellan vampyrerna och deras tjänare. Jag själv var vanlig människa, en reporter som skulle knäcka hela vampyr-affären och avslöja allt. Detta var inte ens hälften så svårt som jag trodde det skulle vara; alla köpte min historia om att jag var ghoul till en ”snubbe´” i Norrköping. Till och med prinsen gick på det! Jag lyckades även tidigt skingra alla misstankar mot mig och min okunnighet om vampyrsamhället. Alla stora hemska vampyrer trodde bara att jag var en av de många dåligt insatta vampyrlajvarna och, till min stora lättnad undvek mig. Jag hade efter första kvällens slut tillräckligt med bilder och material för att förgöra varenda vampyr i södra Sverige, så jag gick hem!

Foto från LinCon -98

Efter denna minst sagt obehagliga upplevelse gick jag och lade mig. Mina vänner hade dragit sig tillbaka för ett bra tag sen och låg och sussade när jag kom in i rummet, som var fullt upplyst. I ena änden av rummet, bakom katedern, satt en glosögd magicspelare och glodde på mig genom ett berg av McDonalds-skelett. Hans blick följde mig genom rummet och det hela slutade med att jag sov med kläderna på samt hänglås på mitt bälte…

Dagen efter besökte jag några av de mindre attraktionerna på konventet. Det pågick allehanda brädspel överallt, de flesta var lånade av receptionen, som hade ett mycket gott sortiment. Rollspelen var välbesökta och överlag var alla mycket nöjda med utbudet. De flesta på konventet, utom jag, hade prövat på minst ett rollspelspass. En sak som slog mig denna morgon var att det fanns mer tjejer än jag var van vid att se på konvent. LinCon tog bara halva priset för tjejer och detta hade tydligen gett utslag.

Återigen begav jag mig så ut till den underbara utegrillen och myste framför lågorna. Jag insåg då att det återigen var dags för lajv, vampyrlajvet var indelat i två kvällar. Föga entusiastisk gav jag mig alena till lajvlokalen, min kompanjon hade givit upp kvällen innan och vägrade följa med. Den andra kvällen inleddes i samma anda som föregående afton, väntan, väntan och återigen väntan. Hela lajvet präglades av att alla väntade på att någonting skulle hända. Detta tilltalade inte mig, så jag gick därifrån, säker på att de smutsiga vampyrerna snart skulle vara ett minne blott! Bwhahahah!!!

Hursomhelst, det fanns ju trots allt många andra trevliga saker att göra på konventet, som till exempel att spela Warhammer FB, vilket råkar vara en av mina favoritsysslor. Jag hade en mycket trevlig turnering och slutade på en ganska bra poängsumma, dock inte tillräckligt för att ta mig till final.

Foto från LinCon -98

Annars fanns det några virtuella och trevliga företeelser på LinCon -98 som jag seldom besöker på andra tillställningar. Det fanns både datorer för nätverksspel och några Playstation som den ytterst sympatiske Bazze släpat dit på fredagsnatten. Dessa attraktioner drog många ivriga spelare som inte hade något annat för sig. Mycket bra initiativ.

Så slutade även min sista natt med att jag gick ock lade mig. När vi kom in i rummet fann vi till vår lättnad att vår nattlige gäst inte ockuperade katedern, äntligen skulle vi kunna sova ostörda. Jag vaknade sedermera mitt i natten av att dörren öppnades, ljusen tändes, sedan en stunds tystnad. Plötsligt hörde jag det karakteristiska flärpandet av magickort som sorterades. När jag då med blodsprängda ögon satte mig upp och frågade varför vi inte kunde få sova ifred möttes jag av en blick som närmast kan liknas med hur en hungrig varg ser på en lammunge! Tyst lade jag mig ner och kröp så långt ner i min sovsäck som jag bara kunde…

På lördag kväll begav jag mig hemåt. Mina kamrater hade återigen (se StocKon rapporten i Runan #16) övergivit mig och rest några timmar tidigare. Jag tackade receptionen för ett trevligt konvent och gav mig av mot den fjärran busstationen. När jag senare på natten packade upp märkte jag att det saknades ett par kalsonger ur min packning. Någonstans sitter en mycket lycklig magicspelare, ty detta var första klassens boxershorts!

Totalt sett var konventet mycket trevligt. Mycket folk, fina arrangemang, trevliga (men stora) lokaler. Det enda som saknades var filmvisningen, av vilken jag inte såg en skymt. Cafeterian var mycket lyckad, där kunde man hitta ett fullständigt utbud av konventsdeltagarens basmat. Grillningen utomhus är ett genidrag, som LinCon inte verkar sluta med! Lajvet var inte mycket att hurra för, men man kan inte vänta så mycket av ett konventslajv. Det enda problemet var att sovsalarna ständigt terroriserades av folk. Om man hade tur kunde man hitta en sal som inte användes dynget runt! Jag tycket att man borde åtminstone få rätt till minst 5 timmars sömn per natt, men det kanske bara är jag som är mesig? LinCon får av mig ett klart mysbra betyg! Jag har redan börjat förbereda mig för nästa års tillställning!