Som en fortsättning på Joakim Löfs artikel om konsten att spelleda tänkte jag fundera lite kring konsten att spela. För visst är det inte bara spelledaren som gör rollspel så roligt? Och hur kommer det sig att ett gäng omotiverade spelare kan förstöra det bästa av äventyr och ruinera spelledarens goda insats? Ljuger folk som inte vill spelleda när de säger att det är för att det är roligare att spela? Och stämmer det att det är lättare att spela än att spelleda?

Sinnesnärvaro

Allmänt accepterad är teorin att en bra spelledare med ett schysst äventyr är det viktigaste för en lyckad spelkväll. Jag vågar ifrågasätta detta. Hur bra insats spelledaren än gör bakom sin skärm så blir det bara squash av det hela om spelarna sitter och pratar om hockeymatchen de såg härom kvällen. Hur mycket spelledaren än försöker bygga upp en total stämning med genialt spelledande, levande ljus och bakgrundsmusik så visar det sig omöjligt om spelarna ligger och snarkar i soffan. Visst har spelledaren en viktig roll i att motivera spelarna att rollspela, men det kan många gånger visa sig hopplöst. Vad jag försöker säga är inte att spelare i gemen är lata snubbar som ligger och sover mot spelbordet utan att det även är upp till dem om det skall bli något givande spel.

Slutsats

Spelarna måste vara motiverade, alerta, spelsugna och på hugget.

Improvisation

Spelledaren får ofta ansvaret att föra spelet framåt och att tillgodose spelarnas önskemål. Detta är ett ansvar som mer erfarna spelare tar allt större del av. Om spelarna sitter som apor i en bur och bara låter spelledaren dra i alla trådar blir a)spelledaren uttråkad b)spelet enformigt och c)spelarna uttråkade. För att få ett varierande spel måste alla runt bordet hjälpa till, spelarna ta eget initiativ och improvisera. Spelet måste föras framåt även av spelarna.

Slutsats

Spelarna måste ha god improvisationsförmåga, vara redo att röra sig fritt och föra spelet framåt och ta egna initiativ.

Ödmjukhet

Ovan konstaterade jag att spelarna själva skall föra spelet framåt. Men för att detta skall fungera smärtfritt måste spelarna också veta var gränserna går och ha en viss ”känsla” för hur spelet skall utvecklas. Det är aldrig roligt om en spelare förstör en hel kväll för såväl spelledaren som de övriga spelarna genom att på eget bevåg grusa hela äventyret. Varje spelare måste samverka med de övriga i spelgruppen och komma ihåg att inte förstöra nöjet för sina kamrater. Även om han/hon spelar en dödsläskig svartalv så behöver han/hon kanske inte döda alla de andra rollpersonerna redan efter tio minuters spel, vilket skulle förstöra medspelarnas kanske veckolånga förberedelser. Detta är extra viktigt vid kampanjspel.

Det är också nödvändigt att som spelare vara uppmärksam på spelledarens ”vinkar”. Om man som spelare märker på spelledarens reaktion att det inte är lämpligt att ens rollperson åker till andra sidan jordklotet för att studera arktisk fågelskit mitt under pågående äventyr så skall man kanske låta bli. Här är det igen fråga om känsla.

När det gäller ”känsla” så är det en klar fördel med god rollspelsvana och om spelarna känner varandra väl. Det är just därför gamla spelgrupper kammar hem så mycket priser på konvent.

Slutsats

Spelarna måste ha ”känsla”, vara ödmjuka och uppmärksamma på övriga spelares och spelledarens ”vinkar”.

Rollspelsförmåga

Nu kommer vi in på den riktigt svåra biten. Att spela rollspel går helt enkelt ut på att spela en roll. Detta är dock som ni vet inte så lätt som det låter. För spelledaren brukar det inte vara något problem, hans biroller kommer och går utan vidare. Ingen lägger allt för stor notis om dem och det är lätt för spelledaren att ”spela över”. Men en spelare gestaltar en mer ”verklig” roll, en huvudroll, som består en längre tid (speciellt i kampanjspel). Det är mycket viktigare att rollpersonen blir realistisk och känns ”rätt” i den värld han/hon lever i. Rollpersonen skall ha många sidor och outforskade rum som spelaren skall förmedla till omvärlden. Det är lätt att spelaren spelar över, att rollpersonen framställs som en galen karaktär med en massa heltokiga drag. Snart tröttnar dock spelaren och om det är fråga om kampanjspel är det enda rätta oftast att skrota rollpersonen.

Men självklart skall vi också få möjlighet att leva ut våra innersta lustar. Att skrika, klänga på bord och gestikulera kan vara en upplevelse i sig. För att göra spelet till något över det vanliga krävs ofta roligt agerande och tufft teaterspel.

Slutsats

Spelarna skall ha god rolltolkningsförmåga, kunna spela trovärdigt och intressant, inte ha några hämningar vad det gäller att leva ut och vara en hejare på teater.

Intelligens

Spelarna ställs inför en rad problem och konflikter som de genom sina karaktärer desperat försöker reda ut. Det enda de har till sin hjälp är en illmarigt leende spelledare som sitter och suckar åt spelarnas inkompetens. Nu gäller det att använda de grå, om inte för sin rollpersons bästa så för att knäcka den självgode mannen bakom spelledarskärmen. Ärligt talat så är det tråkigt med t ex en deckarnöt som inte kommer någon vart (lita på mig, jag har själv upplevt det), både för spelledaren och spelarna. Här måste spelledaren kunna anpassa sig efter sin grupps tankeförmåga, men spelarna måste också göra en insats.

Under denna rubrik gömmer sig även självklarheter som att inte ifrågasätta spelledaren, att inte starta regeldiskussioner under pågående spelmöte och att muta spelledaren (då lever du längre, tro mig!).

Slutsats

Spelarna bör vara något så där kloka i bollen och intresserade av alla de rikedomar spelledaren erbjuder rollpersonerna.

Kommentar

Denna lilla artikel hade inte för syfte att vara en komplett lektion i hur man spelar rollspel, utan mer att lyfta fram de svårigheter själva spelandet medför. Det är inte så lätt som man tror och spelledaren drar kanske det tyngsta, men inte det enda, lasset. Det är också meningen att artikeln skall få spelarna att inse att de inte bara är ett gäng hösäckar utan aktiva deltagare i en unik fritidssysselsättning.

Ett tips om du nu inser din suveränitet som spelare är att slopa spelledaren. Det går alldeles utmärkt att spela utan spelledare, så prova på det om ni vågar!

Det bör också nämnas att spelarna är de som har mest att ”förlora” på att spela. Om spelarens rollperson dör så dör han/hon, ingen återvändo. Alltså bör du illa kvickt ta chansen att spelleda och helt lagligt få chansen att driva med dina vänner!