Onsdagen den 8:e januari såg ut att bli en vacker dag. Redan innan solens strålar letat sig över Hakarpsberget hade fåglarna krupit ur sina bon och hararna smugit sig in på Huskvarnas villatomter. Ett tidningsbud skyndade över Drottninggatan och huttrade bittert i den kalla vinterkölden. Istappar hängde långa och vackra i stuprännor och lyktstolpar.

När natten övergick till morgon, i det vad många skulle kalla skymning, drog en ensam snöröjningstraktor fram längs Esplanaden och lyste upp gatorna med sina orange varningsljus. Längre bort bogserades en felparkerad bil med rutor täckta av frost bort mot okänt mål. Tidningsbudet pustade ut nu när halva arbetet var avklarat och bestämde sig för att köpa en kopp kaffe i Kiosken på Viktoriaplan.

Johan iakttog det ensamma tidningsbudet och tog ytterligare en klunk hett the ur kaffekoppen. Han satt som han alltid gjort, helt för sig själv vid fönstret i sovrummet, och tittade ut över torget. Johan satt faktiskt där i sin rullstol nästan hela dagarna.

Det fanns nämligen så mycket intressant och roligt att titta på här uppifrån, tyckte Johan. Han hade svårt att tänka sig en mer levande plats än Viktoriaplan. När Johan var liten och bodde med sina föräldrar – i en identisk lägenhet som den han bodde i nu fast i grannhuset – hade han trott att hela världen kretsade kring torget.

Utanför hade en uteliggare kommit linkandes ut ur en trappuppgång och slagit sig till ro vid busshållsplatsen. Han andades tungt och ansträngt. Varje andetag verkade vara en kamp för att lyckas pressa ner lite luft i hans slitna lungor. Och efter varje andetag såg han lika lättad ut över att ha klarat det. Den stackars mannen hade gjort Johan påmind om att det också hände otrevliga saker vid Viktoriaplan. Eller rent ut sagt hemska. Men av allt Johan sett från sitt fönster, från trafikolyckor och bränder till slagsmål och knivmord, så var det inget som fick honom att må så illa som Gråsvart. Johan kunde ligga under täcket i sängen i timmar och skaka av rädsla bara han anade hans närvaro. Ofta grät han också. Men mest av allt vid sådana stunder längtade han efter sin mamma.

Illustration av Petter Skarin

Johan rös till men tog sitt förnuft tillfånga. Han visste ju att det inte var någon fara idag. På onsdagar var han säker, det var Johan helt övertygad om. Under alla de år han tittat ut över torget hade Gråsvart aldrig, aldrig synts till på en onsdag. Idag var han alltså säker.

Mikrovågsugnen pep ilsket tre gånger och förblev sedan tyst. Johan sköt sig fram i rullstolen till köket och tog fram den osande pizzan och lade den på en papperstallrik. Sedan tog han sig snabbt tillbaka till fönstret och fortsatte sina studier.

Johan kunde inte riktigt minnas när Gråsvart dök upp för första gången, men han visste att han sedan den dagen fruktat denne hemske främling mer än något annat här på jorden. Han kunde inte heller säga varför, bara konstatera att så var det. Johan visste också att det var Gråsvart som dödat hans föräldrar, det tvivlade han inte på längre.

Det hade inträffat en regnig dag i maj, för så många år sedan att Johan hade tappat räkningen. Poliserna som kom upp till Johan för att meddela hans föräldrars bortfall hade påstått att det var en hissolycka. Att hissvajern gått av och att säkerhetssystemen av en ren slump varit ur funktion. Och att det inte var någon trevlig syn. Just så sa de: att det inte var någon trevlig syn. Johan förstod inte riktigt vad de menade. Att se sina döda föräldrar är väl aldrig någon trevlig syn? Men vad han och inte poliserna visste var att det inte rörde sig om en olycka.

Johans största intresse på den tiden, förutom att studera livet och människorna på Viktoriaplan, var faktiskt hissar. Han hade massvis med böcker i ämnet, han hade ritningar över hissar och fotoalbum. Han hade till och med ett styrsystem till hissmodellen som fanns i Eiffeltornet. Och han visste att det bara inte kunde ske en olycka som den hans föräldrar hade drabbats av utan att någon haft ett finger med i spelet. Det måste ha varit Gråsvart.

Johan tyckte livet var sällsamt roande. Han tyckte om att läsa böcker (helst av allt böcker om hissar förstås), se på TV, lägga patiens och dricka the. Mest av allt tyckte han om att föra loggbok över händelserna på Viktoriaplan. Johan hade hyllmetrar med böcker som han antecknat i – sida upp och sida ner – om människor, bussar, hundar, bilar, poliser, gamla tanter, kiosken, alkoholister, tokar, brevbärare och allt annat man kan tänka sig. Och så Gråsvart förstås. Johan försökte att inte tänka på honom – nu när det var onsdag och allt – men kunde inte låta bli. Det fanns anteckningar om Gråsvart på varje sida, säkert. Den skrämmande mannen var liksom Viktoriaplan centrum i Johans liv. Johan mindes inte första gången han såg honom, men visste att han sedan dess inte skulle glömma honom. Aldrig. Än en gång fick Johan kalla kårar där han satt vid sitt stora fönster och bevittnade människorna som började vakna till liv nedanför hans fönster där på översta våningen i det gula huset vid Viktoriaplan. Han gäspade och smuttade på sitt the.