Omslag för Vampirekrönika Giovanni

Ännu en fånig artikel om hur du som spelledare skapar den mest lyckade kampanjen som du och dina vänner aldrig kommer att tröttna på och som ni aldrig kommer att glömma? Nej. Det här är ett kort kåseri om en kampanj som jag och mina spelare aldrig kommer att vilja sluta spela och aldrig kommer att glömma…

Det hela började precis som det alltid gör. Vi hade kommit över ett äventyr, efter tips från några vänner vi stött på under ett konvent, och jag som spelledare ansåg att det var klart spelvärt. Karaktärer skapades i allsköns ro och inom kort spelades den första sessionen. Och något hände. Gruppen var perfekt, äventyret riktigt bra och spelledaren road. Jag kan inte med full säkerhet säga om vi redan då visste att detta skulle bli en klassiker i vår oskrivna, personliga rollspelshistoria som skulle bjuda på spelmöten som för alltid kommer att ha en speciell plats i våra hjärtan.

Äventyret var THE LAST SUPPER – Giovanni Chronicles I, det var sommaren 1995, vattenfestival i Stockholm, ensam hemma i två veckor hemma hos mig, levande ljus, gregorianska munkar som mässade ur stereon och nätter som blev till tidiga mornar och sedan till soliga dagar. Det var tider det, men andra ord.

Vampire har ända sedan första gången jag spelade det varit en obetvistad favorit. Mina rollspelsvänner delar mer eller mindre min kärlek. Det går aldrig att sätta likhetstecken mellan bra rollspel och lyckade spelkvällar, dock. Ursäkta mitt språkbruk, men Vampire kan, om det sätts i fel händer urarta till rena splatter-vampyr-orgier à la Blade. Vad som gör Vampire till ett bra rollspel, i min ögon, är att det uppmuntrar till sådant rollspelande som jag föredrar att spela, samt att det ger förutsättningar för det. Vampire är ett konstverk som sätter karaktären (i detta fall vampyren) i centrum, som spelar på (icke)livets blandning av hemskhet och skönhet, som leker med det förbjudna och sexuella, som utspelar sig i ett mörker där man finner gråskalor och ibland till och med ljus. Och det är när man finner ljuset som man förstår ondskan.

”Vad skiljer då denna kampanj från alla mina andra Vampire-kampanjer som inte nått ända fram?”, frågar sig följaktligen vän av ordning. Jag återgår först till själva stommen i mina spelares karaktärers existens: the Giovanni Chronicles. För er som inte spelat eller på annat sätt bekantat sig med krönikan börjar jag med att berätta mycket kort om den. Produktionen står Black Dog för, utgivningen självklart White Wolf. Själva idén bakom projektet är att dra Vampire till sin spets, att chockera, vidga vyerna och göra intryck. Det lyckas de definitivt med. Del ett, THE LAST SUPPER, är avstampet för krönikan (året är 1444), behandlar karaktärernas förvandling till vampyrer och inleder kampen mot Giovanni-klanen. Mycket bra, med möjlighet för spelarna att välja olika vägar åt sina rollpersoner. Del två, BLOOD & FIRE, är av lite sämre kvalitet, men den mycket intressanta episoden i det Svarta klostret gör den mycket spelvärd. Utspelar sig under 1660-talet. THE SUN HAS SET, del tre, är likaså ett guldkorn, speciellt med tanke på den avslutande episoden som utspelar sig i Egypten under 1880-talet. Den fjärde och sista delen, NUOVA MALTTIA, är i sig en mycket originell och lyckad skapelse som tar med rollpersonerna på en resa i Förenta staternas 1900-tals historia. Själva slutet är dock ett riktigt antiklimax, vilket i och för sig var säreget och nyskapande, men för mig personligen enbart avsmakligt. Jag reserverar mig också mot Black Dogs beslut att tvinga spelarna att skapa nya karaktärer i den avslutande delen, det var en stor besvikelse för såväl mig som mina vänner.

Detta ledde mig inte helt osökt in på karaktärerna. För visst kan ingen rollspelare med oberusat sinne påstå att dessa inte utgör basen i rollspelandet? Och i detta fall är det framförallt dessa som gör kampanjen så underbar! Som spelledare är det inte ofta man kan sitta i timmar och bara lyssna på rollpersonernas intressanta diskussioner. Det är inte ofta som man som spelledare måste avbryta rollpersonernas förehavanden för att spelgruppen skall komma någon vart i äventyret. Det är inte ofta som rollpersonerna tar kontroll över händelserna, tar initiativ hela tiden och till fullo konspirerar mot och med varandra. Jag skriver rollpersoner därför att det är just rollpersonerna som befinner sig i spelrummet när vi spelar, inte spelarna. Det är rollpersonerna som diskuterar vampyrsamhällets uppbyggnad, teologi, vetenskap, teosofi, filosofi eller vad som nu kan tänkas vara mer eller mindre relevant för stunden. Spelarna är besatta av sina rollpersoner (för att använda ett starkt uttryck som säkert kan felciteras sönder och samman av onämnd rollspelsmotståndare) och lever i den fiktiva världen.

Jag har nu kommit till den punkt då jag borde författa en liten slutkläm, beskriva en korsning som för de olika vägarna samman och förklarar vad allt jag skrivit går ut på och hur man kan applicera det i läsarens verklighet. Men jag vet inte vad jag skall säga. Och jag är nog den som sliter sig i håret mest av oss alla, det är jag som vill återskapa och återanvända mina kunskaper i framtiden. Jag har försökt, tro mig, men hittills utan framgång. Visst kan jag rekommendera er att köpa the Giovanni Chronicles, men jag tror inte att det är den mest smakfulla ingrediensen i soppan. Visst kan jag även ge tusentals råd och tips, men eftersom de uppenbarligen inte hjälper mig känns det ganska meningslöst.

Vad jag vet är att det finns ett begrepp som jag kallar den perfekta kampanjen. Vi lyckades finna en stig i rollspelsmörkret som ledde oss fram dit. Om någon nu kan förklara hur, skulle ingen bli lyckligare än jag.

Vito Fontane skuttade med lätta steg fram till ekipaget och vände sig om mot de andra. Hans entusiasm gick inte att ta miste på: ögonen lyste och hela kroppen skakade av iver. Hade det varit i hans unga ickeliv hade han för länge sedan gjort slag i saken och lyft av förtäckningen som dolde den stora upptäckten; nu lyckades han kontrollera sig så pass mycket att hans tre svurna vänner (och fiender) inte tappade uppmärksamheten.

Contessan satt på en stol i svartmålat stål, främst och störst kastade hennes skugga mörker nästa ända fram till Vito. Hennes tankar var dock på andra håll: Sabbaten rörde på sig i Spanien och hon skulle vilja hålla sig à jour istället för att som nu resa till Den nya världen, närmare bestämt Seattle.. Någon motarbetade henne i organisationen, en kraft hon länge känt av och länge velat demaskera. Att återigen träffa sina gamla vänner var oväntat och bådade inte gott. Det gjorde det aldrig.

Dimitrio var djupt försjunken i en bok. Varifrån den härstammade eller var han fått tag i den var det ingen som visste, det tjänade heller inget till att fråga. Om den skulle ge honom insikter i hans odöda existens eller hjälpa de fyra i kampen mot Giovanni-klanen kunde det bara spekuleras i. Som vanligt ägnade han föga uppmärksamhet åt de andras säregna upptåg. Bättre än de andra hade han över åren bevarat sin värdighet.

Längst bak in mot ett av de mörka hörnen i den svagt upplysta källarlokalen satt Georgio, tyst och uppmärksam. Han hade ett intresserat uttryck i ansiktet, som självklart var falskt som kattguld, och hade försökt ställa ett par frågor till Vito innan Toreadoren bestämt gjorde klart för honom att det hela rörde sig om en överraskning. Georgio beskådade Vito och konstaterade att vampyren var en fallen ängel: från att som framgångsrik Arkont stegat runt i de slutna salarna i Den gamla världen var han nu en stolle bortom all hjälp. Det kändes ju förvisso tryggt, men det grämde Georgio att det var Contessan som hade stuckit pålen i hans hjärta och att det var Dimitrio som hade hållit honom fången i över hundra år. Han kände sig liksom lite utanför…

…med en rörelse som ingen av de övriga kunde uppfatta slet Vito av övertäckningen och stirrade triumferande sina kamrater i ögonen, en efter en. Inte ens Dimitrio kunde låta bli att flämta till; inte ens Georgio kunde låta bli att tappa masken. Mycket hade förvånat de fyra, av ödet sammansvurna, vampyrerna under deras över 600 år långa oliv. Men inget hade förut kommit så oväntat…