Den stora salen, svagt upplyst av några enstaka ljuskronor, skulle för de flesta förefalla tom. Men på var och en av de 30 stolarna sitter ett levande väsen. Att de sitter är i och för sig inte riktigt sant, snarare låtsas de sitta för att få känslan av mänsklighet. Den äldsta av dem vars anlete numera hade kommit att likna en bleknande dimma inleder; ”Då har vi samlats denna mörka natt den 12 Augusti i Herrens år 1996.” Han vänder sig till den som låtsas sitta på stolen bredvid. ”Livius, har du må hända ytterligare något att förtälja oss om av de iakttagelser du gjort hos nattens folk?”

Den som kallas Livius ser mest mänsklig ut av dem, förmodligen därför att han är yngst. Denna Livius förkunnar att han nu varje möte kommer förtälja en berättelse om en grupp av Nattens folk, och tar sedan till orda med sin lugna röst och detta är hans berättelse:
”Jag befann mig i ett väntrum till Torinos prins, ventruevampyren Piedro Benedetto. Förutom mig fanns där sex vampyrer. Tre av dem var av klanen Tremere och experter på att jaga Sabbat vampyrer. Deras namn var Marie, Augustus och Carlos. De var inte från staden så Prinsen måste ha kallat dem av någon speciell anledning. Där fanns även ytterligare en vampyr som inte bodde i staden, Sheridan Blackwood. Denna tillhörde de klanlösa och hade just vaknat upp ur en lång sömn. De övriga två i samlingen tillbringade tydlingen sina odöda liv innanför Torinos gränser. Den ena, vars namn var Erik Mansfeld, var av klanen Gangrel och den andra, Ased Machar, var en lönnmördare av någon okänd klan. Dörren öppnades och de kallades in till Prinsen.

Prinsen förklarade för dem att han misstänkte en förrädare i staden, en vampyr som var i maskopi med Sabbaten. Han ville att de skulle hitta denne, om det visade sig att hans misstanke var besannad, ty det var mycket viktigt att Sabbaten inte hade några spioner i staden. Till sin hjälp skulle de ha Nosferatuvampyren Donatello Gemona som skulle försöka besvara deras frågor och se till att de inte ställde till det för sig.

Direkt efter Prinsens introduktion begav sig sällskapet ner till borggården där Donatello sades vänta. Jag följde lugnt efter och bildade snabbt uppfattningen att Prinsen hade en riktigt härlig residens; en gammal, medeltida borg som gick vid namnet Celliano, efter den ärofulla och vida kända korsfararen och tempelriddaren.

Ett stelt samtal inleddes med Donatello där de fick reda på att de kunde nå honom på en mobiltelefon. Det var nu den klanlöse vampyren avbröt: ”Ursäkta mig, en vadå?”
”Det är skadligt för dig att hålla dig inne så mycket, unge man” svarade han som verkade vara ledaren över Tremeren, Augustus. Efter vad jag fick reda på senare så uppger sig denna man för att vara en ättling till en av det enade Roms siste kejsare; Julianus Apostata. Hurvida detta är sant kan jag icke säga.
”Det är en telefon som går att bära med sig” upplyste en av Augustus följeslagare, Carlos.

Efter detta lilla underliga avbrott fortsatte de samtalet, och när de språkat färdigt med Donatello begav de sig av till en bar där de trodde att det fanns andra vampyrer. Mycket riktigt fanns det en vampyr i baren, en anark av klanen Bruja vars namn var Fabello. De tog ut denna för att fråga honom några frågor. Han visade tydligt att han tyckte att Sabbaten skulle krossas och vidare att Prinsen var för feg. Ased träffade även på Toreadoren Rusko Portiko som tillhör Prisens primogen. Denne hyste vissa mistankar mot de Malkaver som hade sin hemvist i staden.

Dessa mistankar bestämde de sig tydligen för att undersöka närmare eftersom de natten därpå begav sig till Malkavernas hus. Då Malkaverna inte ville släppa in dem så de gick ut ur huset igen och då stötte de på sju stycken anarker ledda av Fabello. Dessa tog fast Sheridan och började släpa honom därifrån. Förvirring uppstod och de andra i sällskapet krävde att få reda på en andledning till detta agerande och några drog fram sina vapen. Men anarkerna sa bara åt dem att inte bry sig. Eric, som verkar ha ett ovanligt hett blod i sina vener, kastade sig då mot en av anarkerna bara för att få smaka på densammes k-pist. Eric flög tillbaka samma väg som han kom men kom upp igen och försökte utan resultat med samma strategi ytterligare en gång. Efter att ha smakat på en skur från en anarks hagelgevär så lugnade han sig dock. Då var det Maries tur. Denna unga Tremere visade prov på ett föga anat mod när hon med kniv i hand lyckades hugga en av anarkerna i sidan. Även om detta inte såg ut att oroa vampyren i någon större skala, så gjorde Carlos pistol det i varje fall. Han föll bakåt in i mörkret med ett fruktansvärt skrik. Den totala tumult som jag nu väntade mig skulle följa blev dock aldrig av. Räddaren i nöden var Donatello som hoppade in bland kombatanterna från en balkong. Till och med jag blev mycket överraskad av detta. Då anarkerna fick syn på honom släppte de Sheridan och flydde ögonblickligen. Donatello var mäkta förgrymmad och sa: ”det var det här som inte fick hända, nu skulle de [anarkerna] förmodligen hämnas”.

När de träffades natten därpå ringde det på Aseds mobiltelefon. Det var Donatello som sa att han behövde deras hjälp. De tog sig till hans lägenhet där han berättade att Sabbat vampyrer anfallit honom och att han behövde beskydd om de försökte igen. Sällskapet gick med på att hjälpa honom. Då knackade det på dörren så Marie gick för att öppna. Det visade sig dock vara en Sabbat vampyr, med ett mycket besynnerligt ansikte; långa öron och en lång näsa. Samtliga i sällskapet drog upp sina skjutvapen och sköt så mycket de kunde mot den anstormande vampyren. Men han stod kvar trots alla dessa kulor och hagel som trängt in i hans kropp. Marie och Carlos blev kvar i hallen medans den första vampyren tog sig in och anföll Ased. De övriga i sällskapet flydde ner för brandtrappan. Ased högg mot Sabbat vampyren med otrolig snabbhet men huggen lyckades inte däcka honom. Ytterligare en Sabbat vampyr gav sig på Ased som då snabbt hoppade iväg och försvann i skuggorna. Carlos sköt ihjäl en av dem och flydde därefter han med. Men Marie blev kvar.

Samtliga som flytt ner för brandtrappan flydde vidare i Donatellos bil. Dock uppstod ett mindre gräl i bilen och man beslutade att några av dem skulle tillbaka och försöka rädda Marie. Sålunda stannade man bilen och endast Ased, Erik och Donatello fortsatte resan i den sistnämdes fordon, för att till slut stanna i ett zigenarläger. Det var Eric som kände ett par av zigenarna och visade vägen.

De som tog sig tillbaks till lägenheten hittade där ett kvitto till det pensionat där Sabbat vampyrerna måste befinna sig. De tog sig dit. Väl där sparkade de in dörren och anföll de två Sabbat vampyrerna. Med mycket tur lyckades de döda dem och frita Marie. Därefter tog sig också de till zigenarlägret. Marie hade hört Sabbat vampyrerna prata om Donatello som en förrädare.

När slutligen samtliga var samlade viskades det bakom Donatellos rygg. Han blev då misstänksam och kanske genomskådade han de övrigas avsikter med hjälp av någon av sina vampyrkrafter. Han hoppade upp på biltaket och började predika sin oskuld, och de andra omringade hoonom. Donatello misstänkte att de visste om hans förflutna och tänkte ta honom till Prinsen.”
”Vilket förflutna, vad hade han gjort för något?” undrar en av de samlade som har formen av en liten pojke.
”Att du aldrig kan lugna dig Mauritsio, du ska alltid avbryta mig när jag närmar mig slutet!” ”Förlåt” säger den lilla pojken.
”Nåväl, Donatello stod alltså på biltaket och sa att han ju räddat deras liv och undrade vad de ville honom. Samtidigt stod Sheridan och skrek att han skulle komma ner därifrån. Tillslut klarade inte Donatello det hela längre så han berättade sanningen. Han hade tillhört Sabbaten men ändrat sina åsikter. Han sa att han inte kunde rå för att han blivit född in i Sabbaten. Han bönade och bad att de inte skulle säga något till Prinsen, som han påstod skulle döda honom omedelbart. På grund av de Sabbat vampyrer som skickats efter Donatello för att döda honom trodde de på hans historia och bestämde sig för att inte säga något till prinsen om Donatellos bakgrund. De rapporterade till Prinsen att de dödat tre sabbat vampyrer och att de dragit slutsatsen att det inte fanns någon förrädare. Prinsen berömde dem för att de lyckats göra allt så bra och på så kort tid.

Men min berättelse tar inte slut riktigt än. Marie skrev ett brev där hon angav Donatello och detta brev skulle ges till prinsen om Marie av någon anledning dog den slutliga döden.
”Men varför gjorde hon det, hade inte Donatello bytt sida?” undrar Mauritsio.
”Man kan aldrig vara säker med nattens folk, och dessutom litar de allra minst på sig själva. Det har vi ju lärt oss från Livius tidigare iaktagelser” svarar den äldste i sällskapet.

Så var Livius berättelse slut för denna gången.