Rollspelstidningen Runan Rotating Header Image

Brian Ború – Irlands lejon

Brian Boru är Irland störste nationalhjälte. Han pekas ut som en som ena landet mot vikingarna. Tyvärr var nog inte verkligheten så idyllisk. Som jag har försökt att visa på i detta arbete så hade han stora problem med att hålla ihop sitt rike och motarbetades av de som borde stöttat honom.

Även om Brians plan om ett långlivat, unifierat och starkt Irland inte uppfylldes så stoppade han vidare invasioner från norden och landet var i varje fall stabilare än innan Brian kom till makten. Så på så vis kan man nog säga att Brian Boru stärkte nationalkänslan och skapade en legend redan under sin livstid vilken hans folk kunde enas under. Denna legend har sedan förstärkts och förvrängts av kyrkan för att passa dess intressen och Brian har förvandlats till en sagohjälte som slåss mot de onda hedningarna. Man har förändrat Brians kamp för frihet till en kamp mellan Gud och Satan, det goda mot det onda.

Bakgrund

Illustration

Vid tiden för Brians födelse var Irland på många sett likt antikens Grekland, splittrat i delstater vilka i sin tur var delade i de olika klanernas territorium. Svagare klaner svaldes ibland av de större och ibland styrdes en delstat av en dominerande klan. Det fanns en övergripande makt, högkonungen – Ard Ri på Gaeliska, belägen i Tara. Dock var det längesen denne haft någon egentlig makt och den regerande högkonungen, Donall av Uí Neill, hade knappast mer än symbolisk makt. Norra och södra delen av Uí Neill hade sedan århundranden turats om att sitta på tronen och i varje fall på officiellt regera över Irland.

Landet var då, som nu, uppdelat i de fem delarna Leinster, Munster, Connacht Ulster och Meth. Detta är ett av många spår efter den gamla druidiska tron, där talet fem var ett viktigt tal.

Irland var ju kristnat sedan femhundra år och till klostren i bland annat Iona, Kincora och Armagh kom det pilgrimer och vetgiriga från hela den då kända världen. Det sades att kunskapen på Irland hade överlevt oskadd därför att de aldrig blivit invaderade innan vikingarna kom. Inte ens det gigantiska Romerska Riket lyckades kväsa Irländarna.

Men Vikingarna kom på 700-talet och när dessa händelser tar plats så har de grundat ett flertal handelsstäder av vilka de starkaste var Dublin, Limerick och Cork. Jag skulle vilja säga att det var i Dublin som den största makten låg i form av Ivar och hans nordmän, härifrån styrdes vikingarna i de övriga städerna och därigenom Irland.

Brian Borus uppväxt

Brian föddes 941 i Boruma, faderns tuath i Thomond, klanen Dal Caís land sedan urminnes tider i County Clare i norra Munster. Yngst i en skara bröder som man var tvungen att ta till både fingrar och några tår för att räkna, de var nämligen tolv stycken: Lachtna, Niall, Echtigern, Donnchan som en dag skulle komma att bestämma över herdarna i tuathen, Dermott, Muiredach, Conn den bråkige, Benin, Marcan, Anluan och förståss Mahoun, Brians äldste bror och hans stora idol och fler därtill som jag inte kunnat finna namnen på. Jag kan tänka mig att Brian fick kämpa ganska hårt för att få sin röst hörd i syskonskaran och hans mor Bebinn måste haft ett slit att utfodra alla de hungriga pojkarna. Även om de som Thomonds kungahus hade mer mat än många andra under svältår så var fadern Cennetig bara en liten underkung i ett litet land.

En natt då Brian hade smugit sig ut för att sitta på vakt med Mahoun och några av sin fars män plundrades Boruma av vikingar från vikingastaden Limerick ledda av Erik Gunnarsson ”den modige” och Ilacquin Amlavson, Kung Ivar av Limericks yngste bror. Brian och de andra hörde ljuden från plundringen för sent och Erik och hans män var redan försvunna på floden Shannon i sina drakbåtar. Bröderna kunde inte göra annat än att försöka ta hand om de döda och sårade och börja ta sig mot det närbelägna klostret i Kincora i Thomond, dagens Killaloe i County Clare. Jag har läst att Mahoun bar Cennetig hale vägen till klostret. Bland de döda fanns Brians mor två av hans bröder och Fiacaid, Borumas seanchai, vilken förmodligen förmodligen den bästa i hela Munster. Många nätter hade Brian lyssnat till den gamle mannens berättelser om Tuathan de Danann de gamla Gaeliska gudarna och om hjältar som Cuchulainn mac Lugh som försvarade Ulster.

Cennetig återhämtade sig vid Kincora och snart lämnade han och de äldre sönerna klostret. De startade ett guerillakrig och hade som mål att avsätta Munsters kung i Cashel för att de tyckte att han var för feg som lät sig mutas av vikingarna att inte slå tillbaka deras ständiga räder in i Munster. Dalcassierna tyckte att Muster skulle styras av en stark ledare som kunde slå tillbaka mot vikingarna. Brian och hans bröder Marcan och Anluan sändes till klosterskolan i Clonmacnoise, till Brians stora förtret och Marcans stora lycka. Marcan var nämligen övertygad om att han genom att be till gud kunnat rädda en så stor del av familjen.

I klostret studerade Brian hårt och blev uppmärksammad av sina lärare som en intelligent och lovande elev. Här studerade han bland annat historia och han lärde sig mycket om stora ledare som Alexander den store och Julius Caesar. Förutom historiska kunskaper fick han så också en utbildning i militär strategi och taktik. Jag undrar om det inte var redan här som drömmen om att ena Irlands krigande nationer mot fienden utifrån föddes.

Under tiden stred Cennetig och hans söner mot ömsom nordmän och då i synnerhet Limerickvikingarna, ömsom klanen Eóganacht, vilken Munsters kung Callachan tillhörde. Deras skara ökade i antal och på grund av att de stod emot nordmännens invasion anslöt sig en del modiga män som tröttnat på vikingarnas räder. Cennetigs makt växte och då han dog kallades han till och med arvinge till Munster. Mahoun tog då över ledarskapet för Dal Caís och Thomond och kriget för Munsters krona. Snart kom budet till Clonmacnoise att bröderna skulle ansluta sig till armén. Brian var nu i tonåren och var led på klosterlivet, Marcan å sin sida älskade det och stannade därför kvar då Brian red iväg för att äntligen få slåss vid Mahouns sida. Av de bröder som överlevt slakten vid Boruma hade alla utom Mahoun, Marcan och Anluan som tyvärr dog i feber i klostret, dukat under i kriget mot Limerick och Callachan. Brian togs upp i träning och fick börja från grunden inom soldatyrket.

Efter fem år av småstrider mot nordiska läger och liknande fick Brian reda på att Mahoun tänkte dra sig tillbaka till Thomond för gott. Han ansåg att deras kamp var förgäves och att även om de förvisso kunde orsaka skada så var den inte tillräcklig för att förändra tillståndet. Brian anklagade Mahoun för feghet och menade att varken fadern Cennetig eller farfadern Lorcan skulle ha låtit vikingarna hållas. Mahoun tog avstånd från att Brian var beredd att offra livet på så många av hans följeslagare men Brian vägrade ge upp sitt ursprung till ”such foreigners as Back Grim Gentiles” (vikingarna) utan kamp. Med en skara män vars förtroende han förtjänat genom många strider under de fem år som de slagits ihop drog han till landsbygden och fortsatte sitt eget krig mot alla vikingar han kom över. Nu fick han användning av den militära strategi som han läst i Clonmacnoise och hans lilla arme lyckades mycket bra även mot större trupper. Brian hade också infört användandet av den stora nordiska stridsyxan. I denna självvalda exil började legenden om Brian Boru att växa. Man kallade honom ”Irlands lejon” mannen som med bara en jättelik arme slog tillbaka sekler av nordmännens förtryck. Naturligtvis var det bara en handfull män men det passade Brians planer att man trodde att det handlade om en hel här. Jag läste att männen fick slåss mot Brian med bara händerna för att få mat, det var ett sätt att hålla trupperna och sig själv i form och eftersom berättelsen säger att Brian för det mesta tog hem segern så kan jag tänka mig att deras tillit och förtroende för Brian stärktes. Naturligtvis fick de mat även om Brian slog dem.

Dal Caís på Munsters tron

Men kampanjen tärde hårt på Brian och hans skara, de var tvungna att lämna kvar alla som var för svårt skadade för att förflyttas snabbt. De var för få för att kunna ta risken att bli funna av en större skara fiender. Med förlusterna i krig och på grund av att de civila som fogat sig till Brian var tvungna att åka hem för att ta hand om sina åkrar då och då hade till slut hade Brian endast en skara på femton följeslagare.

Han drog då med sin skara till Boruma som under Mahouns fred med vikingarna vuxit sig rik för att be om mat och husrum för sina följeslagare. Han togs emot med öppna armar, Irlands lejon, klanen Dal Caís hjälte. Men de som trodde att Brian kommit hem efter flera år i vildmarken för att lugna ner sig tog miste. Han började genast försöka övertala sin bror att gå till anfall mot Cashel. Callachan hade nämligen nyligen dött och hans veke son Donogh som tagit över kronan hade också dött under mystiska omständigheter.

Brian lyckades till slut övertala sin bror att hålla ett möte med sina följeslagare och där höll man med Brian i att förklara krig mot vikingarna. Brian rådslog med både Dalcassierna och Eóganierna och lade upp strategier och planerade för logistik. Han höll inspirerande tal till befolkningen för att samla soldater och valde sedan de bäst lämpade till truppchefer. Så en dag kunde man se från Munsters hjärta, borgen Cashel, en armé på marsch mot staden. Då ingen ännu hade försökt ta kronan efter Donoghs död gick man bara in i staden och borgen utan motstånd. Efter bruklig tid sattes Mahoun på tronen och Brian började planera för nästa fälttåg, mot vikingastaden Limerick. De båda förenade klanerna med stöd ifrån nästan hela Munster bekämpade danskarna i Limerick och plundrade till sig en enorm skatt och tog många gisslan. Denna stora triumf var ett bevis för att Brians militära strategier fungerade.

Strider i 900-talets Irland

Sättet vikingar och irländare stred på var ganska likartat, man samlades mitt emot varandra och skrek lite åt varandra. Sedan sprang man rakt mot närmsta fiende och slog ihjäl honom, om man hade tur, annars slog han ihjäl en själv. De avståndsvapen som stod till buds var, åtminstone på Irlands sida stenslungor och kastspjut, den vanligaste beväpningen för en irländsk soldat var ett kort keltiskt svärd och ett kastspjut på strax under metern. Man använde också stridsyxor och jag har fått uppfattningen att vikingarna föredrog yxan framför svärdet. Vikingarnas yxor var dessutom snäppet större och manövrerades med båda händerna. Då räknar dom flesta snabbt ut att de var mer utsatta då de inte kunde ha någon sköld men till sin fördel så använde många vikingar ringbrynja. Irländarna vid den här tiden använde nästan aldrig ringbrynja och de ville inte ens vidröra den stora vikingayxan som lämnat så många lemlästade och döda fränder i sitt spår.

Hästar användes bara som transportmedel, man hade inget kavalleri utan man red fram till slagfältet och steg sen av och lät en skötare hålla hästen medan man stred till fots.

Brians förändringar

Brian revolutionerade stridskonsten på Irland genom att införa kavalleriet och han använde dess snabbhet och rörlighet till att spränga nordmännens anfallslinjer eller anfalla dem från flankerna. Han införde också den nordiska yxan i den irländska armen. Yxmännen hackade djupa sår i de nordiska härarna. Irländarna manövrerade yxan på ett annat sätt, man höll yxan i bara en hand längst bort från yxhuvudet och med tummen längs med skaftet. På så vis hade man bättre kontroll och dessutom andra handen fri till att exempelvis bära sin sköld i.

Brian hade till en början mycket svårt att få klanhövdingarna och generalerna att gå med på hans revolutionerande idéer. Men när han väl lyckats att övertala dem, som i attacken mot Limerick så var de inte dumma nog att bortse från det övertag som forna tiders härförare hade att erbjuda. Även om man fann det mycket underligt att han i sitt tält hade böcker och kartor över krig som utkämpats hundratals år tidigare.

Broderns död

Mahouns arméer fick, under Brians ledning, njuta segerns sötma åtskilliga gånger. Efter segern mot Limerick kontrollerade nu bröderna i realiteten hela Munster och Mahoun gjorde med all önskvärd tydlighet klart att han inte hade för avsikt att ge ifrån sig sin position. Men brödernas självförtroende hade gjort dem arroganta och att det inte gillades från alla håll fick de snart erfara. Eóghanacht fråndrog sitt stöd och gick samman med fienden, danskarna, och tillsammans planerade de mordet på Mahoun. Denne fick en inbjuden från en av Eóghanacht, en prins vid namn Donovan som delade samma förfäder som honom och där torterades och mördades han, ”i strid mot gästfrihetens regler” av Donovan och en annan lokal prins vid namn Moalmuah. De båda mördarna hade uppenbarligen missbedömt Brians hänsynslöshet och det var deras sista misstag här på jorden.

Jag har hört vissa muttranden om att Brian kanske var inblandad i mordet på sin bror och det finner jag inte alls omöjligt, även om jag inte tror på det. Jag har visserligen fått intrycket att han tyckte att broderns politik varit för feg, rent ut sagt farlig för landet. Men Brian var enligt min ödmjuka åsikt en man som satte hedern först och en sån man skulle inte ha lönnmördat sin bror. Dock skadar det ju inte att spekulera kring såna idéer. Han skulle kunnat konspirera mot sin bror för att sedan använda sig av mordet på sin bror och skymfen mot Dal Caís som drivkraft i utvidgningen av sitt rike. Men detta är förstås bara spekulationer.

Brian tog över kronan och flyttade sitt säte till Kincora. Hans första kungliga göromål skulle bli att hämnas broderns död. Han stormade in i deras territorier och lyckades förgöra majoriteten av prinsarnas styrkor. Donovan dog under striden, men det var Brians son, Morrough, som vid den här tiden inte kan ha varit mer än tolv år gammal, som enligt historien dödade Moalmua och ironiskt nog skedde det på samma plats där hans farbror lönnmördades.

Brian lät sig inte hejdas utav hämnden på sin broders mördare utan samtidigt som han attackerade Donovan och Moalmua skickade han sina män i en koordinerad attack med både landtrupper och båtar för att återta ön Inscathy vid floden Shannon. Brians arméer fortsatte att frita de övriga öarna i floden och krossade vad som återstod av vikingarna där.

En ny Ard Ri

Men Brian var inte ensam om att hata vikingarna, Meths kung, Malachi Mor hade i egenskap av att vara den starkaste Uí Neill hövdingen efterträtt Donall som Ard Ri i Tara och han hade själv intagit Dublin 981 och detta trots att vikingarna där fått avsevärd hjälp från sina fränder på Hebriderna.

Tyvärr låg nu Malachis intresseområde i vägen för Brians tänkta fortsatta expansion. Brians framgång hade tidigare satt honom i Malachis blickfång och denna hade då skickat en grupp män som fällde Dal Caís träd mitt i Thomond varunder sekler av kungar svurit Dal Caís kungaed. Detta gjorde att det förmodligen inte var så svårt för Brian att motivera sitt folk att räda Meth under 988 från en flotta han hade baserat i Lough Ree.

Efter åratal av småstrider och räder gjorde Brian gemensam sak med Connacht, som tyckte att Malachi krävde för stora tributer utan att ge någonting tillbaka. Tillsammans marscherade Brian och Connachts kung Conor marscherade till Malachis borg i Meth, Dun na Sciath – Sköldfortet. Nu var det så att Malachi, i egenskap av Ard Ri, vid denna tidpunkt var tvungen att närvara i Tara.

En diskussion utbröt nu i Munster – Connacht lägret och såvitt jag kan förstå så var det på grund av att Brian inte ville attackera borgen utan Malachis medgivande att det var krig medan Conor ville det. Brian återvände hem med Munsters armé och utan Munstermännens stöd var inte anfallet så lockande för Conor längre.

Som hämnd för detta marscherade Malachi Mor 996 in i Munster med hela den styrka han kunde uppbåda och brände och härjade. Han utnyttjade det faktum att Brian var upptagen med sin armé i norr och inte kunde komma till sitt folks försvar. Då Brian återvände hem började han fortifiera Thomond för att förhindra liknande saker i framtiden.

Brian hade vid det här laget insett att han hade mer att vinna på att försöka övertala motståndaren att underkasta sig honom, antingen på grund av Brians vision att ena Irland mot nordmännen eller på grund av att hans arme var den största och bästa i hela Irland. Irland måste komma till honom av sin egen fria vilja. Han hade lagt sig till med ett nytt ordspråk också: ”Den starkaste handen överst.” – på gaeliska ”Lamh laidir an uachdar.”. Ändå fortsatte han förstås att leva vid det gamla Dalcassiska mottot: ”Först till slagfältet och sist därifrån.”

Brian träffar Ard Ri

Fler och fler småkungar underkastade sig Brians styre och nu styrde han förutom Munster och Leinster även största delen av Connacht. Han marscherade 997 i spetsen för en stor armé, bestående av män från hela hans rike och Conor av Connacht hade inget val utom att ge Brian hela Connacht. Detta berodde förmodligen på att större delen av Connachts underkungar marscherade under Brians fana.

Malachi var till slut tvungen att möta Brian för att diskutera deras framtida relation. Detta skedde nära Tullamore dit Malachi marscherade med den största armé han kunde uppbåda, med soldater från hans Uí Neill allierade i Ulster. Han hade naturligtvis hört talas om den jättelika armé som Brian legat med utanför Dun na Sciath och försökt samla tillräckligt med män för att kunna stå emot en sådan här i strid.

Ard Rins jättelika armé slog nu läger och ännu syntes inte Munstermännen till. Men så till kvällen kom en ensam ryttare och förmedlade att ”Han kommer”.

Brian kom så, till fots och ensam, långsamt och majestätiskt och tillsammans gick han och Malachi in i Ard Rins tält där de stannade hela natten. Morgonen därefter upptäckte Methmännen att Brians armé, i skydd av mörker och in smorda i sot smugit sig fram och nu omringade hela deras stora armé. Strax därefter öppnades Ard Rins tält och Brian och Malachi steg ut och det proklamerades att Irland skulle delas upp mellan Ard Rin och Dalcassiernas kung. Malachi skulle få styret över Leth Conn – norra Irland och Brian över Leth Mogh – södra Irland.

Detta finns dokumenterat av Carroll, Brians skrivare, och översätts såhär: ”I nådens år 997, gav Malachi Mor styret över halva sitt rike till Brian Boru i utbyte mot militärt stöd. Inget kristet blod spilldes. Prisa Gud.”

Malachi hade i själva verket inte givit Brian något som han inte redan hade utan hade skaffat sig en mäktig bundsförvant, förmodligen mäktigare än han själv var just då.

Uppror ifrån Limerick och Dublin

Det dröjde inte länge förrän pakten mellan Leth Conn och Leth Mogh skulle få visa sin nytta. Maelmordah, prinsen av Limerick och Brians vassal, startade ett uppror mot unionen. Till sin hjälp hade han sin systerson Sigtrygg Silkesskägg vikingakungen i Dublin. Systern i det här fallet var Gormflaith, enligt legenderna den vackraste kvinnan i Irland och den farligaste. Hon hade varit gift med Malachi Mor men han hade stött bort henne och det var nog ytterligare en anledning till upproret.

Soldaterna från Leth Mogh och Leth Conn mötte rebellerna ledda av Maelmordah, Harold, Sigtryggs halvbror och Sven Järnknoge vid Glenmama utanför Dublin och rebellerna led stort nederlag. Malachi och Boru fortsatte in i Dublin som efter att Sigtrygg och hans män flytt den då de hörde om nederlaget vid Glenmama stod i stort sett försvarslös. Malachi lämnade staden men Brian och hans trupper stannade kvar hela vintern och skar av staden från omvärlden samt förstörde alla utländska borgar och fort. De krävde gisslan och en stor lösen i utbyte mot att sluta med förstörelsen.

Strax efter att Sigtrygg återvänt till den ruin som Dublin nu blivit kom bud till Kincora där Sigtrygg bad Brian Boru komma till Dublin för att diskutera stadens underkastelse. Brian for och för att säkra alliansen med Sigtrygg gifte Brian bort en av sina döttrar, Emer, honom och för att sedan stärka familjebanden ytterligare tog han själv Sigtryggs mor, Gormflaith, till fru.

Brian blir Ard Ri

Leth Mogh frodades under Brians styre, det splittrade irländska folket började känna sig som ett igen och även de nordmän som underkastat sig honom behandlades som hans egna. Brian hade efter ett halvt sekels hat mot nordmännen insett att det var för sent att göra någonting åt de som redan var bosatta på Irland sedan sekel tillbaka. Ofta var de gifta med irländska kvinnor, som fallet hade varit med Gormflaith, innan hon gifte sig med först Malachi och sedan Brian hade hon varit gift med Olof Cuarcan, kung av Dublin innan Sigtrygg. Brian ville ha stopp på vikingaräderna och angreppen från norden. De irländska vikingarna ville han bara göra till irländare de också.

I Leth Conn var situationen en annan, Malachi kunde inte hålla freden vid liv och landet anfölls ständigt av vikingar. Brian som inte gett upp sin dröm om ett enat Irland och han kunde inte längre se sitt folk lida under Malachis välmenande men felaktiga styre. Åtminstone är det vad eftervärlden fått höra.

Så år 1002 tågade Brian åter till Tara och Malachi mötte honom och gav honom landet utan motstånd. Han hade sett Brian i strid för många gånger tror jag, från båda sidor, både som allierad och som fiende och det verkar på mig som att han föredrog det förra över det senare. Han och hans vasaller slöt upp bakom Brian. Till våren skulle Irland få en ny Ard Ri, Brian Boru mac Cennetig, Brian hundra dödaren, Irlands lejon. Dalcassier ersatte Metamän som vakter i de fjorton jättelika portarna till Tara den mest historiska, heligaste och mest magiska platsen i hela Irland. Slutligen hade tiden kommit för Brian att bestiga ”the Stone of Fal” som enligt legenderna ska gråta då den bestigs av en äkta Ard Ri, och enligt legenderna om Brian Boru så var det precis vad som hände. Jag vet att inte stenar kan gråta. Men om jag vore sten och skulle gråta för någon kung så är Brian Boru den kungen. Brian var nu erkänd som Ard Ri över hela Irland.

Irland har inte under hela sin kända historia känt en tid av fred likt de första tolv år som följde efter Brians kröning. Redan under sitt första år vid makten lät bygga flera skolor och kloster och återuppbygga de som ödelagts under hans väg till makten. Därigenom förbättrade han kommunikationerna över hela landet. Vikingarna syntes inte till på hela tiden och det enda orosmolnet var Uí Neill kungarna i Ulster dit Brian ledde en här nästan varje år. Men då Brian inte ville döda irländare och Ulster vägrade ge upp så skedde ingenting och armén tågade tillbaka varje år.

Brian samlade den religiöse ledaren över Irland och fick honom att gå med på kyrkans stöd mot Ulster. Brian skrev in sig i ”the Book of Armagh” ,som enligt legenderna skrevs av självaste St. Patrick, hans titel var Imperator Scottorum – Kejsare över Irländarna.

År 1011 gjorde Brian en sista ansträngning för Ulster och ledde en kombinerad attack både över havet och över land och lyckades underkuva Cenél Conaill och tog med honom till Kincora där Uí Neillkungen officiellt tillkännagav sin underkastelse i utbyte mot sin frihet. Brian var nu äntligen Ard Ri, högkonung och Imperator över hela Irland.

Slaget vid Clontarf

Brians olycka skulle bli hans giftemål med Gormflaith och den avundsjuka som framgång alltid för med sig. Vid ett tillfälle då Gormflaiths bror Maelmordah fraktade tre stora träd att användas till master i tribut till Brian tappade han en silverknapp från sin guldkantade sidenkappa. Han bad då sin syster Gormflaith att sy fast den när han kom fram. Gormflaith blev mycket arg för att han vågade be henne, hans drottning om något sådant och hon slängde hans kappa i elden och hånade honom för att han var Brians slav. Maelmordah som suttit instängd i sitt slott i Naas på grund av dåligt väder en lång stund och svurit över de höga tributer som Brian krävde av honom gick till sitt rum och kom inte ut förrän dagen därpå. Då satt Brians äldste son Morrough och spelade schack med sin yngre bror Conaing. Maelmordah gav Morrough ett tips som ledde till att Conaing fick honom schack matt. Murrough blev rasande och frågade Maelmordah vem han var att ge råd ”Var det inte du som gav främlingarna råd vid Glenmama då de blev slagna” sade han. Gormflaith hånade åter sin bror och Maelmordah for ut mot Murrough ”Jag ska ge dem råd igen och den här gången ska de inte bli slagna”. Murrough skrattade åt honom och sa: ”Då är det bäst att du har en idegran till hands”. Det var nämligen så att vid slaget vid Glenmama så hade Maelmordah flytt upp i en idegran och det var så Murrough hittade honom då han tog honom tillfånga. Därefter lämnade Maelmordah slottet.

Maelmordahs klan började för att hämnas de förolämpningar som deras hövding utsatts för, som det hette, attackera hus över hela Brians rike. Maelmordah samtalade också med Sigtrygg och tillsammans attackerade de Meth och slog där Malachi Mor och dödade flera av hans släktingar. Brian blev rasande och övergav återuppbyggandet av landet för att samla sina arméer och vid sjuttiotvå års ålder åter tåga mot Dublin. Hans styrkor delades upp i två, den ena ledde han själv och befälet för den andra gav han åt Murrough att gå igenom Leinster och kväsa deras uppror medan Brian gick österut genom Meth. De sammanstrålade i September 1013 och belägrade staden i tre månader fram till jul sedan släppte han belägringen och återvände hem för att samla sina allierade.

Brian hade, som Malachi innan honom, skilt sig från Gormflaith och denne var nu rasande över att åter igen blivit av med sin ställning som maka till Ard Rin. Hon reste till Dublin och förenade sig med sin son och bror och Brians fiender hade inte varit sysslolösa. Sigtrygg reste runt i omkringliggande vikingakolonier för att söka hjälp i en sista strid mot Brian Boru, han fick hjälp ifrån Isle of Man, Hebriderna, Cornwall, Wales, Flandern, Frankrike och till och med från de Nordiska länderna, starkast av de alla var dock Jarl Sigurd Hlodvisson från Orkneyöarna. Man kom överens om att mötas i Dublin på Palmsöndagen. Vikingarna från Isle of Man leddes av bröderna Brodir och Olav (även kallad Ospak – stridslysten). Till Brians lycka lämnade Olav sin bror och lade sin lott med honom istället.

Brians stöd ifrån landet minskade, när han ville ha stöd för kampanjen var det till exempel bara en av Connachts kungar som gav honom hela sitt stöd, Tadgh Mor O’Kelly. Men vartefter de tågade växte Brians här i styrka ju närmare Dublin han kom. Frivilliga kom för att återigen hjälpa Brian Boru att slå tillbaka vikingarna.

Först till slagfältet och sist därifrån

Så, fredagen den 23 januari 1014 ”Good Friday”, möttes de bägge arméerna i vad som kom att bli det blodigaste slag som den gröna ön någonsin skådat, platsen var Ballybough Brigde i Clontarf, strax norr om Dublin. Anledningen till at det blev just på ”Good Friday” en helig dag, var att Sigtrygg fått reda på av en hednisk spåkärring att om slaget stod den dagen så skulle Brian säkert dö. I och med att vikingarna varit bosatta på Irland så länge, fanns det vikingar på Brians sida i ungefär samma utsträckning som det fanns Irländare på Sigtryggs. Jag har läst att det var ungefär tjugotusen man på varje sida.

Slaget varade en hel dag och det stupade stora ledare på båda sidorna ibland dem Maelmordah och Sigurd trots dennes legendariska standar på vilket var avbildad en kråka i flykt, legenden säger att vem som än bar standaret skulle dö men så länge det bars av någon skulle inte Sigurd dödas. Men efter att många vikingar hade dött då de höll upp standaret under striden var det ingen som hade lut att plocka upp det då det föll och så dog Sigurd den ståtlige för Murroughs svärd. På Brians sida dog både Murrough och dennes son Turlough O’Brian, blott femton år gammal red han med i täten för hären. Till kvällen hade musten gått ur vikingarna och de flydde mot sina långskepp fast många hann inte så långt.

Tadhg Mór O’Kelly hade som sagt anslutit sig till Brian med hela klanen i ryggen som den enda hövdingen i Connacht som var på Brians sida. Tråkigt nog var också Tadhg bland de stupade och han sörjdes av sina klanmedlemmar. Det är också från klanens hemsida som jag fått en av de bästa berättelserna.

Det sägs att striderna var så heta i vissa fall att träden grät blod och den närbelägna floden Tolka blev röd. Tadhg Mór O’Kelly sägs ha slagits likt en varghund innan han slutligen övermannades av vikingar och dödades. När han föll sprang ett fruktansvärt monster upp från det närbelägna havet för att skydda den döda hövdingens kropp till dess att den kunde hämtas av hans klanfränder. En väldigt underlig varelse, dess huvud var en rävs, bröstet från en elefant, manen var en hästs, frambenen en örns, kroppen och bakbenen kom från en hund och svansen var ett lejons. Det djuret återfinns i O’Kellys vapen sedan dess.

Följande text är skriven av O’Kellys vid tiden för att ge uttryck för sin sorg över den förlorade Tadhg:

Leasg amleasg sind gu Ath Cliath
co dun Amlaíb na n-orsciath
o Ath Cliath na lland ‘s na lecht
is dian is mall m’imthecht.
A lucht Atha cliath na clog
eidir abaigh is easbog
na cuirid uir tar Tadg toir
co tairig duinn a dechain.

Översatt:

Ovillig och villig färdas jag till Dublin,
till Amlaih av de gyllene sköldarnas fort;
från kyrkornas och gravarnas Dublin,
hård och långsam blir min färd.
Åh folk från klockornas Dublin,
både abbot och biskop,
lägg ingen lera över Tadhg i öst
innan jag haft möjlighet att se honom.

Det finns fler berättelser om övernaturliga fenomen kring slaget vid Clontarf, i en av dessa återupplivas många av gaelernas gamla mytologi.

There arose a wild, impetuous, precipitate, mad, inexorable, furious, dark, lacerating, merciless, combative, contentious badb, which was shrieking and fluttering over their heads. And there arose also the satyrs, and sprites, and the maniacs of the valleys, and the witches, and goblins, and owls, and the destroying demons of the air and firmament, and the demoniac phantom host; and they were inciting and sustaining valour and battle with them.

En liten förklaring kanske krävs nu, badb är ett samlingsnamn på de gaeliska stridsgudinnorna och de samlades över huvudena på krigare för att blåsa upp till strid. Sedan dyker det upp en massa magiska varelser och ökar kampviljan och gör det hela ännu blodigare.

Brian Borus död

Brian själv var sjuttiotre år gammal då slaget stod, för gammal för att strida satt han och bad i sitt tält en bit bort från slagfältet. När han och hans vakter fått reda på att slaget var vunnet skickade Brian iväg alla i sin vakt utom två Dalcassier och tackade gud då vikingahövdingen Brodir när han flydde mot sitt skepp hittade tältet. Brodir förstod att det måste vara Brians tält och stormade in och där fann han Brian Boru, Ard Ri över hela Irland med endast två vakter. Brodir tog vakterna med överraskning och dödade dem. Brian hade nu fått fatt i sitt svärd och högg enligt Irländska källor av Brodirs vänstra ben vid knät och det högra vid vristen, i samma ögonblick ”öppnade Brodir hans huvud med sin stridsyxa”. Njals saga däremot säger att Brodir klarade sig helskinnad ifrån tältet men att han sedan blev tillfångatagen av irländarna och torterad till döds. Jag tror att sanningen ligger däremellan. Jag har å sin sida svårt att tro att en sjuttiotreåring skulle kunna klara ett anfall av en kraftfull vikingahövding, men Brian Boru var inte en vanlig sjuttiotreåring. Då skulle han inte blivit sjuttiotre år med tanke på det liv han levde. Brodir kommer in i Brians tält.

Avslutning

Legenden om Brian var stor redan vid hans död. I ”The Annals of the Kingdom of Ireland by the Four Masters” står följande citat om slaget vid Clontarf:

The age of Christ 1014. […] at Clontarf, on the Friday before Easter precisely. In the battle were slain Brian, son of Cennetig, monarch of Ireland, who was the Augustus of all the west of Europe.

Efter Brians död återtog Malachi, som i sista stund innan striden började dragit sig ur striden och inte gått in i den förrän i slutet, återtog han posten som Ard Ri fram till 1022 varefter Brians ättlingar tog över platsen och blodlinjen O’Brian – Av Brian var styrande i Tara och Munster ända tills den Anglo-Normanska invasionen.

Brian lyckades nästan med sin dröm, men då Murrough dog i striden stod hans tron utan arvinge och det blev inte riktigt som han tänkt sig.

I övrigt har jag funderat lite på vad som hade hänt om vikingarna behållit sitt grepp om Irland. Hade Irland och Norden tillsammans kunnat avvärja den senare Anglo-Normanska invasionen? Jag har en vän från Irland som kom med den idén och hon menade att hon mycket hellre skulle vilja prata svenska idag än engelska om hon fick välja.

Ordlista

Callachan – Kung av Munster, den näst sista av Eóganacht.
Deidre – Brians första hustru.
Dun na Sciath – ”Sköldfortet” Malachi Mors Borg i Meth.
Emer mac Brian – Dotter till Brian, giftes bort till Sigtrygg.
Erin – Gammalt namn för Irland.
Gormflaith – Brians sista hustru.
Ireland – Bygger på namnet Eire och det germanska ordet land.
Lamh laidir an uachdar. – Starkaste handen överst.
Maelmordah – Kung av Limerick, bror till Gormflaith.
Malachi Mor – Ard Ri innan Brian och därefter hans vassal.
Morrough mac Brian – Brians äldste son och arvinge.
Ollahm – Mästare inom något yrke t.ex. läkare eller seanchai.
Seanchai – Poet eller bard.
Sigtrygg Silkesskägg – Kung av Dublin, son till Gormflaith.
Tuath – Betyder förmodligen samhälle eller liknande t.ex. en by och omkringliggande gårdar