Stanleys tio naturlagar
– att överleva i Staden

av Sven Folkesson

"Påverka ditt barns framtid – Rösta i 2051 års val!" Stanley iakttog uttråkat reklamskärmarna och log åt deras monotoma budskap. Rösta, viskade han och tog en stor tugga ur sin Krillburk. Påverka, tänkte han och log igen, denna gång med blicken fäst på sina slitna skor. Att de överhuvudtaget vågade påstå något sådant förvånade honom verkligen, men det var väl ännu ett påhitt av Georg Piffin, den nye revolutionerande och folkkäre borgmästaren. Stanley fnös. Att folket inte kan påverka och sålunda inte heller behöver rösta är ju för fan en naturlag! Att inbilla sig annat är meningslöst, nej rent av onyttigt, och det kommer bäste herr Piffin att få erfara. Ha, den tjockisen kommer de allt att klämma åt! Stanley lät Krillburken falla till marken och sträckte på sig så att bänken knakade.
    Ett par ungdomar sprang för full fart ut ur Cyberdome-butiken på andra sidan gatan. Efter dem jagade två säkerhetsvakter i cyberdomes silver-svarta uniformer med pistoler i högsta hugg. Utan att tveka slängde sig en av ynglingarna ut på gatan och drog med sig sin kompis in i den täta trafiken. Tutande bilar och skrikande däck blev för mycket för Stanley, som reste sig och promenerade därifrån. Samtidigt som han tog upp en cigarett ekade tre skott mellan husen. Och tre till. Sedan blev det tyst. Stanley tände cigaretten och funderade på vad han skulle stoppa i sig till middag.
    Alla går att köpa för pengar. Stanley hade precis avklarat ett sedvanligt möte med en representant för den Ryska maffian i Staden. Återigen hade han försäkrat sig om att hans verksamhet skulle få fortsätta utan inblandning av maffian. Återigen hade han fört över ett par tusen Ecu till deras konto. I morgon skulle han träffa en poliskommisarie, nästa vecka en gängledare och så snart som möjligt skulle han äta middag med en högt uppsatt kvinna i Yakuzan.
    Mutor hade alltid varit en naturlig del i Stanleys liv. Men det hade inte varit förrän han fick sitt första – och hittills ända – riktiga arbete som han regelbundet kom i kontakt med fenomenet. Som administratör vid den statliga miljöinspektionen och blott 23 år gammal tackade han gladeligen ja till alla extrainkomster han kunde komma över. Likaså gjorde de flesta på hans avdelning. Att Stanley blev syndabock när chefen var tvungen att ge sken av att vara rättskaffens, vilket han givetvis inte var, var givet. Stanley var ny på avdelningen, hade inte riktigt kommit in i gänget och dessutom ung och osäker. Det tog lång tid innan han kom över tre års fängelsevistelse och böter på nästan 100,000 Ecu. Nu visste han bättre och som sagt, alla går att köpa för pengar. Ännu en naturlag. Stanley log åt tanken att skriva en bok; "Stanleys tio naturlagar – Att överleva i Staden".
    I all hast beställde Stanley genmanipulerade alger med en tunn sås i en Food-O-Matic automat. Med den heta plasttallriken i handen småsprang han genom den obligatoriska trängseln i tunnelbanan. I sista sekunden kom han på tåget, bara för att konstatera att han hade alger över hela skjortan. Trots allt tog han det lugnt och undrade om snabbmat på skjortan kunde förklaras med någon av hans naturlagar.
    Stanley var på väg till sitt arbete. Egentligen jobbade han över hela staden, men det var i huset han nu skulle besöka som förutsättningarna för hans inkomster fanns. Här utkämpades blodiga strider – man mot man – i någon av de fem arenorna. Som halvskum bookmaker tjänade han ihop till brödfödan, och ganska mycket till.
    Efter bara ett par minuters tunnelbanefärd bestämde Stanley sig för att en annan människa skulle dö. Kim Nielsen var också bookmaker, men efter att ha brutit flera löften och inskränkt på andras kakbitar fick Stanley nog. Ett kort samtal var allt som behövdes, snart var Nielsen ett minne blott. Stanley lugnade sig med en lätt autoinjektion THC-2. Resten av resan gick genom ett färgglatt, sykadeliskt skimmer.
    Med staplande steg och en otrolig kallsvett gick Stanley runt i Fighting Fortress. Hans huvud värkte och han förbannade den dagen han slutade bära smärtstillande i jackfickan. Telefonen ringde, en välkänd röst i andra änden.
    "Goddag Stanley. Ont i huvudet? Inte bra. Nej då, det är ingen fara med mig. Jo, precis. På Blindshark. 1,000 Ecu. Hej så länge. Krya på dig."
    Stanley stoppade ner telefonen och nickade en hälsning till en passerande kund. Med skakande händer tände han en cigarett och fortsatte genom de smutsiga korridorerna.
    Ett längre toalettbesök senare satt Stanley med sin dator i knät och räknade ut kvällens odds. Det såg bra ut och hans skulle antagligen håva in en hel del pengar. Redan hade flera stamkunder hört av sig och med tanke på hur mycket folk det var i hallarna så kunde Stanley vänta sig ett stort antal kontantsatsningar. Huvudvärken var i stort sätt borta och han måddde mycket bättre.
    Några minuter efter fem på morgonen kom Stanley äntligen i säng. Kvällen och nattens goda förtjänst gjorde honom på gott humör och han hade påkostat sig god sömn på ett fint hotell. Efter ett besök i barskåpet somnade han raklång på sängen och sov långt in på dagen.




Ensam vid ett bord satt Stanley och drack hett kaffe med på tok för mycket socker. Omkring honom satt förväntansfulla turister och spekulerade i vad denna dag i Staden hade att erbjuda. Kaféet var av god klass och de två propert klädda servitriserna sprang plikttroget omkring och betjänade sina kunder. Stanley hade vaknat på gott humör men redan nu var han illa till mods. Först hade en kund ringt och krävt en stor summa pengar tillbaka, sedan hade hans livs dyraste köp, den cybernetiska armen, börjat krångla igen och som för att verkligen visa att detta var en riktig jobbig dag så hade de högre makterna fixat till det så att de endast serverade bakelser på hotellkaféet. Stanley hatade bakelser, inte bara för att de var så äckligt söta och klibbade sig fast i gommen utan också för att de var så förbannat dyra.
    Men nu satt han alltså på kaféet och tog ytterligare en tugga på det där wienerbrödet när han fick en av sina infall. Stanley fick det ibland och då var det bäst för omgivningen att se upp. Läkaren som han motvilligt gick för att prata med i fjol sa att det berodde på de syntetiska, designade drogerna som han käkade, men den teorin hade Stanley inte mycket till övers för. Och pillren som doktorn pratade om tog han ju bara ibland.
    Stanley spottade ut det han hade i munnen på bordet och reste sig upp med kaffekoppen i ena handen och wienerbrödet i den andra.
    "Det är ju helt jävla sjukt." Stanley skrek av allt han var värd. "Jag kan för helvete inte tro att det är sant. Här sitter jag med en hel drös idioter och käkar en förpestad jävla bulle!"
    Turisterna tystnade och tittade förskräckt på den tokiga mannen. Några reste sig upp för att gå. Stanley verkade inte ta någon notis om endera utan mässade på.
    "Helt jävla sinnesrubbat! Du, din tjocksmock, du verkar glad i maten!"
    Ett halvätet wienerbröd flög genom kaféet och träffade en välgödd utlänning på näsan. Stanley greppade sedan två negerbollar och kastade dem mot ett par i medelåldern som tidigare suttit och diskuterat huruvida Staden hade 64 eller 65 tunnelbanelinjer.
    "Ät! Ät! Ha, ha!"
    Människorna började titta sig omkring efter en vakt men insåg snart att de enda uniformerade personerna på kaféet var servitörerna.
    "Och förresten. Efter så här jävla många år borde mänskligheten ha lärt sig att koka drickbart kaffe, det är fan i mig en naturlag!"
    Stanley tog sin väska och promenerade snabbt ut ur kaféet. Han lämnade 49 oförstående och upprörda turister bakom sig.
    Ett par timmar senare satt Stanley och läste de senaste nyheterna på datorn i en bekväm taxi. Bakom de tonade rutorna gled Staden förbi. Då och då tittade Stanley upp från skärmen och blickade ut genom bilrutan. Han kunde se affärsgatorna i söder, nöjeskvarteren i norr och Tornet i centrum. Under vägen taxin nu gled fram på bredde sig mörka industriområden ut, sida vid sida med skumma bostadsområden. Slitet, skräpigt och farligt.
    "Vad har det hänt för skoj i Staden idag då´?"
    Taxichauffören bröt tystnaden och slängde en snabb blick bakåt mot Stanley.
    "Hurså?" Stanley var irriterad, men lugn.
    "Jag bara undrar, det kanske står om mig?" Han kluckade men slutade snart när han mötte Stanleys mörka blick.
    "Du grabben, en sak skall du ha klart för dig. Det händer inget ´skoj´ i Staden, och det står definitivt inget om dig. Vad sägs om ´tvåbarnsmamma styckad medan barnet såg på´, eller ´drogad galning gick lös på folkmassa med granatspruta´, eller ´kriget i öster har fått ny vändning – städerna bombas med biologiska stridsmedel´ eller ´militär sålde ritningar på nytt massförstörelsevapen till maffian´ eller..."
    "Det räcker, jag hajar. Du var mig en deppig jävel."
    "Deppig? Deppig?! Du vet ju för fan inte vad du snackar om! Jag hatar sådana som du, som inte öppnar ögonen och fortsätter att låtsas. Sådana som du som ser åt ett annat håll när grabben på bussen blir knivskuren och rånad. Sådana som du som tror att allt är så jävla trevligt, ser på TV och arbetar 14 timmar om dygnet. Varför inte se Staden i vitögat? Du kan ta din jävla positiva livssyn och stoppa upp den i ditt skabbiga arsle! I mina ögon är du bara en puckad fan i mängden, som jag definitivt inte har lust att sitta och snacka med när jag åker taxi!"
    "Visst, okej, jag fattar" Taxichauffören verkade snopen och på samma gång besviken, som om Stanleys ord slungat honom tillbaka till verkligheten. Han återgick till att trumma på ratten till reklamjinglarna på radion.
    "Och idag är jag på dåligt humör"
    Stanley var verkligen på dåligt humör. Visserligen var han inte känd som någon glad och positiv man, men han brukade inte heller gå omkring och beklaga sig. Men nu var det värre än vanligt. Att bli kallad till Spindeln utan någon som helst anledning bådade aldrig gott. Att överhuvudtaget ha med honom att göra var allvarligt nog, men nu hade Spindeln kallat honom personligen. Stanley hade allvarligt övervägt alternativet att fly från Staden, men vid närmare eftertanke insåg han att detta var meningslöst. För Spindeln fanns inga gränser. Men varför hade han kallat Stanley personligen?




Bar-Ilam Hashimotos Yehuda var en man med makt. Han funderade ofta på vad detta innebar och hur det kom sig. Många var de män och kvinnor i världen som rös vid blotta tanken på hans namn. Inte hans riktiga namn förstås, för det var det ingen som visste. Han var mer känd som Negato, Draken eller Spindeln.
    Bar-Ilam var ensam i sitt sovrum. Han satt med ansiktet begravt i händerna, försjunken i mörka tankar. Han tänkte som så ofta på sin barndom, uppväxt, skolgång och föräldrar. Han kunde sitta som nu, tyst och ensam, i timmar. Hans plåga var så svår att han måste blidka den dagligen. Under dygnets resterande timmar var han tvungen att vara social, närvarande och trevlig. Plågan gnagde honom alltid, trots att han försökte tränga tillbaka den. Vid dessa stunder för sig själv fick han äntligen släppa loss, krossa kedjorna, gråta och jämra sig.
    Stanley stod i ett stort, pråligt inrett väntrum och svepte starka drinkar likt en man som vandrat i öknen och äntligen fann en oas med vatten. Nervöst trummade han med fingrarna på bardisken samtidigt som han hällde upp ytterligare ett glas strårom. Den lättklädda uppasserskan, eller vad hon nu var, hade försvunnit ut genom en av de eleganta ekdörrarna och lämnat Stanley ensam. Detta gjorde honom om möjligt än mer nervös. Han hade väntat sig ett tjog cyberförstärkta gorillor, beväpnade till tänderna och med hotfull uppsyn. Tvätemot möttes han vänligt av en ensam kvinna, som till råga på allt sedan lämnat honom ensam! Vad var det som var på gång?
    Många svettdroppar och minst lika många drinkar senare återvände kvinnan, i sällskap av en städrobot vars like Stanley aldrig sett. Den måste vara det allra senaste, antagligen en modell som ännu inte fanns på den allmänna marknaden, tänkte Stanley och iaktog roboten när den vattnade krukväxterna i ett hörn. Han blev inte förvånad över att Spindeln hade äkta organiska växter. Det var mycket som skulle till för att överraska Stanley här.
    Men förvånad är det minsta man kan säga att Stanley blev när han klev in i rummet var i Spindeln skulle möta honom. Rummet var gigantiskt, eller såg i varje fall ut att vara det. Det kändes som Stanley klivit igenom en portal som förflyttat honom till en medelhavsö. Till höger låg ett ändlöst hav, han tyckte sig skymta en båt vid horisonten, och framför honom sträckte sig en sandstrand. Där låg hyddor, som tagna ur Robinson Cruse, och ovanför honom kretsade sjöfåglar.
    "Stå inte där och stirra"
    Stanley ryckte till i förskräckelse och höll på att fall handlöst ner i den varma sanden. Till vänster om honom, utanför en hydda tio meter bort, satt en man bekvämt i en solstol.
    "Välkommen herr Albright. Förlåt om jag skrämde dig."
    Stanley stod och gapade. Han trevade tafatt med vänsterhanden i byxfickan.
    "Du har inget emot att jag kallar dig Stanley?"
    "Öhh... Jo, jag menar nej. Visst, gör det."
    "Bra, då säger vi det. Slå dig ner, för all del."
    Mannen i solstolen såg ut att vara i övre medelåldern. Han var solbränd, hade ljust, lockigt hår och ett par bruna ögon tittade fram under en solhatt. Han ansikte var fårat och han såg ut att ha levt ett hårt och slitsamt liv. Trots detta gav mannen sken av att ruva på omätlig intelligens och när han iaktog Stanley fick han en obehaglig känsla av att han registrerade varenda rörelse Stanley gjorde.
    Utan att brådska tog Stanley ett par steg framåt. Han höjde en hans för att bita på naglarna med hejdade sig och kliade sig istället i hårbotten.
    "Hur gick resan hit?" frågade mannen när Stanley slagit sig ner i den tomma solstolen näst intill denne.
    "Jo tack, bara bra" Stanley kände sig illa till mods och kände hur munnen var torr av nervositet.
    Men efterhand, allteftersom mannen småpratat med Stanley en stund, lugnade han ner sig. Stanley fattade på ett underligt sätt tycke för den gamle mannen, han till och med beudrade honom för hans otroliga lugn och imponerades av hans magnifika karisma. Efter bara ett par minuter kändes det som om de var bästa vänner och bara satt här precis som vanligt och pratade om veckan som gått. Fiskmåsarna skirade avlägset.
    Det var hela tiden Bar-Ilam som drev samtalet framåt. Han avslöjade inte att han egentligen visste allt om Stanley, att Stanley varit bevakad en längre tid och egentligen inte hade några hemligheter för honom. När Bar-Ilam bytte ämne blev han inte förvånad att Stanley såg ut som om han sett en demon.
    "Jag behöver dig, Stanley. Du är viktigare för mig än du tror."
    En kort stund blev allt tyst, till och med vågornas brus verkade försvinna bort.
    "Jag menade vad jag sade. Du kanske finner det underligt. Att en mäktig man som jag, med undersåtar i varje kvarter i varje stad på såväl jorden som månen som mars har användning för en enkel man som dig. Men livet är inte alltid som det verkar vara och det kommer inom sinom tid även du att upptäcka. En man som i hela sitt liv vandrat i samma banor, som aldrig brytt sig om något utanför sitt egna trånga perspektiv och som bildat sig en egen uppfattning om livet och vår tid här på jorden, kan någon gång råka ut för något som rubbar hela hans tillvaro. Denne man är du, Stanley, och det är jag som rubbar din värld."




Stanley försökte febrilt fundera ut en förklaring. Inget stod längre klart för honom. Trots att hans hjärna arbetade på högvarv kunde Stanley inte förstå vad som hänt. Han klev ut ur hissen som tagit honom från Spindelns våning och funderade på vad som hänt där uppe.
    För det första hade Spindeln tagit emot honom som en vän. Spindeln! Stadens – kanske världens – mäktigaste människa! Varför? Stanley hade ingen förklaring. Spindeln hade heller ingen som helst bevakning. Han verkade lita på Stanley. Stanley förstod detta ännu mindre. Och vad menade Spindeln med att han behövde Stanley, varför förklarade han inte vad han menade? Men det kanske mest anmärkningsvärda var Spindelns gåvor. Stanley hade fått en stor summa pengar, 150.000 Ecu för att vara exakt, och så hade han fått nyckeln till en första klassens lägenhet i Tornet i centrum. Och om han behövde något mer så var det bara att höra av sig. Stanley var fortfarande helt chockad när han steg in i Spindelns privata vektorjet som skulle föra honom till hans nya lägenhet.
    Stanley svarade nekande på chaufförens erbjudande om whisky och funderade på vad det var för olustig känsla som gjort sig påmind under samtalet. Visst hade Spindeln varit trevlig och hans omtanke verkade äkta. Men det var något i Spindelns sätt att se på Stanley som fick hans nackhår att resa sig. Stanley var helt säker på att Spindeln visste något som inte han visste. Och det faktumet att Spindeln använde hans efternamn var mycket oroande. Det var nämligen bara han själv som visste om det.
    Bar-Ilam Hashimotos Yehuda satt återigen ensam i sitt sovrum. Han lutade sig bakåt och lät tårarna rinna nerför kinderna. Han snyftade och grät och höll en taggig ros i ett krampaktigt grepp. Sedan kom vreden över honom, och Bar-Ilam ställde sig upp och slog händerna i väggen. Rosens taggar rev upp hans händer och blodet rann sakta ner längs hans arm. Plötsligt slutade han, ställde sig stilla i rummets mitt med böjt huvud. Tårarna föll mot golvet.
    Stanley satt i sin nya boning och slötittade på den enorma väggteven. Han huvud bearbetade fortfarande olika teorier och han kände sig nu mer lurad än någonsin. Stanley hade låtit en man, vars riktiga namn fortfarande var okänt, ge honom en bostad och en stor summa krediter. Utan att få en förklaring! Han visste inte vad han skulle ta sig till. Drogerna låg i väskan men för en gång skull ville Stanley kunna tänka klart. Det gick inte. Han ångrade sig och tog en autoinjektion WIPER.
    Telefonen hade Stanley stängt av. Teven visade direktsända nyheter från Oljekriget. Neonljuset från gatorna hundra meter ner speglade sig i glasfönstret. Stadens ljud trängde in genom väggarna och sövde Stanley till söms. Någonstans en helikopter. Stanley försvann in i dimman.
    Stanley drömde. Han drömde att han sprang ensam i ett härjat ödeland. Precis som i den där teveserien. Han var jagad, man sköt efter honom och hungriga spårhundar skällde i fjärran. Precis när han trodde att han kommit undan tornade sig en stor attackhelikopter upp framför Stanley. Han skrek till och kulsprutan började smattra. Ungefär då insåg Stanley att han inte drömde längre.
    Bar-Ilam gick motvilligt till läkarrummet på sin våning där doktor Brian Heart väntade i sällskap med sina robotar. Ännu en gång fick han sin medicinska behandling. Ännu en gång grälade han med doktorn om hur de skulle fortsätta behandlingen. Och som vanligt var det Bar-Ilam som fick det sista ordet.
    Bar-Ilam visste precis vad det var för sjukdom han led av. Om man nu kan kalla det sjukdom. Doktor Heart, som han anställt på heltid för en enorm summa pengar, hade flera gånger klargjort vilken situation han befann sig i. Att hans DNA-struktur muterades på grund av de experiment han utsattes för i barndomen. Och att detta kommer att leda till att hans celler producerar felaktiga enzymer vilket i sin tur kommer medföra att flera system i kroppen slås ut. Än så länge kunde doktorn hålla honom vid liv men snart skulle deoxiribonukleinsyran deformeras och döden vara ett faktum.
    Doktor Heart var den absolut bästa inom sin kår här på jorden. Idag var han dock besviken. Han hade hoppats på att få tillgång till en av Spindelns släktingar för att en gång för alla bota sin patient. Men om man fick allt man blev lovad här i livet skulle allting bli ganska trist. Så resonerade i varje fall doktorn.
    Stanley vaknade till liv av att han skrek för full hals. Glassplitter yrde i rummet och inredningen i hans nya våning hackades till småbitar av helikopterns tunga kulsprutor. Stanley visste inte om han var oskadd, inte ens om han var vid liv. Runt honom där han låg under soffan och skakade utspelade sig ett brutalt och dödligt skådespel. Ytterväggen och panoramafönstrena var till största delen sönderskjutna och den massiva eldgivningen fortsatte. Trasiga stolar och bord rasade ihop och fyllningen i sofforna flög runt i luften. Sladdar i väggarna stack ut och gnistor dansade över rummet. Stanley kunde skymta, än mer höra, helikoptern utanför huset som höll på att rasera hela lägenheten. Konstigt nog var teven fortfarande hel och en reporter var upptagen med att rapportera från en hungersnöd någonstans.
    Stanley bestämde sig för att krypa ut till toaletten. Han skulle aldrig kunna förklara vad som fick honom att göra det. Han var livrädd, chockad och dessutom påtänd, men som beordrad från ovan tog han sig ut ur vardagsrummet, ner i hallen och in på toaletten. Precis när han skulle smita in i hallen hade det svidit till i underbenet. Han hade stannat upp en kort sekund, kastat en blick bakåt men sedan fortsatt att på alla fyra krypa över glassplittret till säkerheten. Han kom ihåg att teven var demolerad, men kvar på skärmen var en fryst bild av ett undernärt negerbarn.
    Först på platsen hade Tornets interna säkerhetsstyrka varit. Eftersom Tornet var ett av Stadens största arkologier hade man självklart ett fungerande säkerhetssystem. Och eftersom Stanleys lägenhet var en av de mest exklusiva fick incidenten högsta prioritet. När de anlände ett par minuter efter att Stanley satt sig i säkerhet på toaletten var dock helikoptern försvunnen bland Stadens skyskrapor.
    De första välbeväpnade vakterna fann med hjälp av sin infraröda detektionsutrustning Stanley omedelbart. Ihopkurad under det pråliga handfatet satt han med ansiktet begravt i händerna, skakande och tyst. Längs golvet rann en stril ström av varmt, rött blod.
    Snabbt och effektivt lade man första förband på den skottskadade mannen, i väntan på sofistikerad sjukvård. Man gjorde sitt bästa för att undvika att chocken skulle ta död på offret, samtidigt som han förflyttades på en bår till korridoren utanför. Snart anlände arkologins sjukvårdare och Stanley låg kort därefter på en sjukhussäng i en operationssal.
    Stanley kvicknade till fem timmar efter operationen. Han kände sig något omtumlad och förvirrad. Munnen var torr som en öken och han flämtade desperat efter vatten. När han insåg att han var ensam försökte han resa sig upp i sängen. Halvvägs upp högg en otrolig smärta tag i benet och han gled ofrånkomligt tillbaka i liggande ställning. Stanley andades hackigt och tungt. Han torkade tafatt en tår av smärta från sin kind och slöt ögonen. Det var dock ingen ide att försöka sova, det insåg Stanley ganska snart. Stilla låg han kvar och försökte minnas vad som hänt. När inte heller det gick försökte Stanley ta en titt på sitt skadade ben. Han bet ihop och lyckades slänga av sig filten. Det han fick se var ingen trevlig syn. Visserligen var skadan, ja hela benet, inlindat i förband, men Stanley förstod ändå att det var illa. Mycket illa. Fan och alla hans naturlagar, tänkte Stanley. Nu var det bara cybernetik som gällde.
    Minuterna gick. Stanley började fantisera att han var fängslad här, ensam och övergiven. Men en dryg halvtimme efter att han vaknat upp fick han besök. Det var en ensam gammal kommissarie vid namn Jakob Harper som något arrogant informerade Stanley om sitt yrke genom att vifta med en polisbricka precis framför ögonen på honom.
    "Jaha" suckade kommissarien och klottrade ner några kråkor på sitt anteckningsblock. "Du låg alltså och sov när helvetet brakade lös? Eller har jag fel?"
    "Jo visst, så var det nog"
    "Nog? Betyder det att du inte vill svara på frågan eller bara att du är lika slö i huvet´ som alla andra i den här jävla stan´?"
    "Jag vet inte, jag..."
    Polisen avbröt honom. "Jag skiter i dig, det skall du veta. Jag skiter i hur och varför du blev utsatt för mordförsök. Jag skiter i om det överhuvudtaget inträffade. Men jag gör mitt jobb och får min lön. Mitt jobb går ut på att sätta folk bakom lås och bom, men personligen ger jag fan i vem jag sätter dit. Så varför inte låsa in dig? Va? Ge mig ett intelligent svar på den!" Stanley han inte svara. "Jag skiter också i vilka som försökte blyförgifta dig, men nu råkar det vara så att bäste herr borgmästare Piffin vill ha bra statistik att visa upp för väljarna för att bli nöjd. Blir han missnöjd har jag inget jobb kvar. Fattar du? Så var nu en snäll liten medborgare och berätta vad som hände däruppe i din lägenhet."
    Stanley kom uppriktigt sagt inte ihåg varför han låg här med krossat ben. Allteftersom konversationen fortsatte kunde han dock återberätta korta minnesbilder och snart hade kommissarien hela händelseförloppen klart för sig.
    "Vi kollar din bakgrund efter eventuella motiv och så där så du behöver inte oroa dig. Du ser ut att vara straffad sen´ tidigare, sånt ser en man som jag i ögonen på folk. Men vi kommer inte lägga ner någon vidare mycket energi på det här, det skall du veta. Ganska hopplöst fall om jag skall vara ärlig. Men sånt är livet, inte sant?"
    Stanley nickade och muttrade något om poliser och naturlagar. Kommissarien verkade inte höra utan vände demonstrativt på klacken och spatserade iväg.
    "Hoppas jag slipper se mer av dig i fortsättningen" var Jakob Harters avsked när han passerade ut genom dörren och lämnade Stanley ensam igen.




Stanleys kände försiktigt på sitt cybernetiska ben. Det är nog en naturlag, tänkte han. Hur mycket robotdelar man än opererar in i sig är det ändå lika fascinerande varje gång. Eller skrämmande. Och så kostar det ofta en hel del. Det problemet hade dock inte Stanley denna gång.
    Stanley hade stannat kvar på arkologiens sjukhus bara över natten. Det hade inte varit någon vidare klass på den avdelning han fick ligga på. Tydligen hade kontot han fått utav Spindeln varit hemligt. Han hade nämligen fått höra att hans kreditvärdighet var låg och att han därför fick den billigaste vården. Men morgonen därpå hade han blivit erbjuden en plats på Olymposkliniken, en av Stadens mest respekterade vårdinrättningar. Vem som betalade framgick inte, men Stanley hade sina aningar. Han hade tackat ja.
    Olymposkliniken erbjöd Stanley det senaste inom medicin och kirurgi, tillsammans med högkvalitativ underhållning och avkoppling. Lokalerna var rena och snygga, personalen trevlig och tekniken det allra senaste. Stanley hade ganska omgående fått beskedet att han var bortom all fara, men att benet skulle behövas bytas ut. Även denna kostnad skulle han slippa betala själv. Stanley hade också passat på att få sin krånglande cybernetiska arm utbytt mot en ny och funktionell enhet.
    Stanley satt i en mjuk soffa i ett vilorum och tittade genom en glasvägg ut över ett av klinikens simbassänger. Han kände sig på gott humör och tillfreds, en ganska främmande känsla för Stanley. Men det låg också en konstig förnimmelse av overklighet över hela situationen, tyckte han. Som om det bara var en dröm. Å andra sidan kände han sig också ganska utanför gemenskapen på kliniken. Patienterna här var uteslutande överklassens män och kvinnor som levde i en annan värld än Stanley. Han kunde komma på sig själv med att sitta och fantisera om hur det skulle vara att leva som dem. Med obegränsat med pengar, stora villor, privatplan, höga befattningar inom Stadens företag och stort inflytande över politiken. Men förr eller senare styrdes hans tankar in på Spindeln och då blev han med ens mer allvarlig. Stanley hade visserligen förkastat teorin om att Spindeln skulle ha varit mannen bakom attentatet. Det var dock med ganska stor säkerhet Spindeln som betalade hans sjukvård och cybernetikoperationer. Men ändå var han orolig. Vad hade Spindeln för anledning att blanda sig i hans liv? Vad var det som flög i honom när han bjöd in Stanley till sin våning för snart en vecka sedan? Stanley hade fortfarande ingen förklaring, situationen var så absurd att det inte ens fanns någon naturlag att förklara den med.
    En sjuksköterska kom in i vilorummet och gick med bestämda steg rakt emot honom. Stanley hade stött på henne förut, hon var inte speciellt vacker men hade en enorm utstrålning. Det var något med henne som fick honom att bli oerhört upphetsad varje gång hon befann sig i hans närhet. Kvinnor och naturlagar, brukade Stanley tänka.
    Hon hade sitt lilla elektroniska anteckningsblock med sig och slängde en snabb blick på det.
    "Mr Stanley?"
    Stanley nickade och log åt hur konstigt det lät när hon använde hans förnamn på det sättet.
    "En man söker er." Hon pekade ner mot simbassängen. "Han sa att det var viktigt och att ärendet inte kunde vänta. Jag har letat..."
    Hon han inte avsluta meningen innan Stanley for upp ur soffan med en grymtning.
    "Mr Stanley?"
    Stanley lyssnade inte. Han iakttog noggrant den främmande mannen som stod ensam nere vid bassängen och pratade med en av patienterna. Stanleys hjärta bultade och kalla kårar gick längs hans ryggrad. Någonting var fel, det var någonting som inte stämde. Han visste det med en gång. Den här mannen, vem det nu var, aktiverade Stanleys intuition. Någonting var definitivt fel.
    "Jag måste..." Var allt Stanley fick ur sig och han började stapla bort mot en av dörrarna. Han öppnade dörren men vände sig mitt i rörelsen mot bassängen igen. Mannen därnere tittade nu rakt upp mot vilorummet och deras blickar möttes. En våg av rädsla svepte över Stanley.
    Mannen var här för att ta hans liv, Stanley visste det nu med säkerhet.




Stanley hade skyndat sig ut ur Olymposkliniken och med andan i halsen stod han och flämtade utanför en av garageportarna. Paniken och rädslan låg fortfarande som en dimma över hans sinne. Svetten klibbade fast hans underkläder mot kroppen och hjärtat slog tungt. Stanley visste att mannen som letade efter honom var ute efter hans liv. Vad han däremot inte visste var varför.
    Men det kvittar just nu, tänkte Stanley och lutade sig mot betongväggen. Jag måste bara bort härifrån och det illa kvickt. Annars kommer städpatrullen hitta mig död här i morgon.
    Stanley började småspringa längs gränden mot den stora gatan ungefär femtio meter framför. Han hoppades innerligt att ingen vakt eller sjukhuspersonal skulle dyka upp. Stanley bar fortfarande sina vita patientkläder och hade varken på sig ID-kort eller passerbricka. Med snabba steg rundade han en container för smutstvätt och stannade intill en röd, gammal van årsmodell -2043. Stanley lyssnade efter förföljande steg samtidigt som han med viss lättnad noterade att registreringsplåtarna var gröna. Alltså en statligt ägd kärra, tänkte han och slog in bakrutan på skåpbilen.
    Det var med blandade känslor Stanley steg in i sin bostad i Pölen. Han hade inte varit här på snart en månad, vilket i och för sig inte var något ovanligt, och undrade hur hans lilla odling trivdes.
    Lägenheten låg på vindsvåningen i ett stort bostadshus på nästan 20 våningar, beläget i en grådaskig, sliten förort väster om Staden, i folkmun kallad Pölen. Stanley kom hit ibland för att vila ut sig och slippa stressen i downtown, men återvände alltid med glädje till Stadens centralare delar. Härute var diverse kriminella element mer eller mindre legaliserade och brottsligheten utbredd och skoningslös. Arbetslösheten erbjöd brottssyndikaten en aldrig sinande källa av rekryter. Familjer förstörda av droger och depression tvingade ut unga pojkar och flickor på gatorna. På skolgårdarna cirkulerade vapen och narkotika även bland de allra minsta barnen. Polis- och sociala myndigheter hade inga resurser att bekämpa eländet. Politiker kunde bara ignorera problemen och låtsas som om allt var som det skulle. Ingen gick dock säker i Pölen efter mörkrets inbrott.
    Men värst av allt var nog ändå människorna, ansåg Stanley. Gråa, trista, lealösa och utan hopp vandrade de fattiga arbetarna genom sina enformiga liv. Man kunde se dem genom fönstret på morgonen när de modfällda gick till transporttåget som tog dem till fabrikerna eller kontoren. Och än en gång när de lika ledsamma, dock än tröttare, återvände och lunkade hem igen.
    Stanley slog sig ner i soffgruppen i det lilla vardagsrummet och slängde upp fötterna på en låg pall i cromfärgat stål. Soffan var klädd i ett glänsande svart plastmaterial som skar sig mot det i övrigt vita och gråa rummet. Soffklädseln var sliten och full av hål som han brukade stoppa in fingret i och dra ut soffans stoppning. Stanley log när han såg hur golvet var fullt av små hopknölade bollar av stoppning.
    Stanley drog av sig t-tröjan som han funnit i skåpbilen han stulit och gick omkring i lägenheten. Efter att ha konstaterat att fjärrkontrollen var borta gick han fram till teven och tryckte på den. Han svor när han kom ihåg att den gått sönder förra månaden. Lite purken satte han på kaffe och grävde efter något ätbart i skåpen i köket. Stanley fann mot förmodan en burk Krill, blev genast på bättre humör och laddade hem de senaste faxnyheterna.
    Det var under sin spartanska måltid som Stanley märkte att något inte stämde. För andra gången på en och samma dag slog hans undermedvetna larm. Det var något i lägenheten som var på tok. Trots sina ihärdiga funderingar kunde Stanley inte bestämma sig för vad det var, bara att det var. Efter att ha ätit och rapat gick han tillbaka in i köket och slängde Krillburken och plastkoppen. Till sin förvåning märkte han att MESSAGE-rutan på bildtelefonen blinkade.
    "Goddag Stanley" Den blonda mannen med sofistikerad, utländsk brytning satt på ett kontor och var klädd i en strikt kostym av senaste snitt. "Mitt namn är Jonathan Cladbury och jag önskar att vi kunde träffas omgående angående de transaktioner som gjorts på ditt personliga konto den senaste tiden."
    Stanley kliade sig i huvudet och sträckte sig efter en penna. Meddelandet fortsatte.
    "Från och med nu kommer jag att vara din personliga advokat, anförtrodd av en högst pålitlig källa som du säkert känner väl, men som av förklarliga skäl önskar förbli anonym. Jag hoppas du inte har något emot denna diskretion. Eftersom det vi skall diskutera är av något konfidentiell karaktär skulle jag vilja träffa dig mellan fyra ögon på mitt kontor."
    Stanley kladdade ner adressen till advokat Cladburys kontor. Det låg i det fashionabla företagskomplexet Zenit öster om centrum och Stanley förstod att Cladbury måste vara en riktig höjdarjurist. Dock stod det inte klart för Stanley vad denne Cladbury hade för koppling till honom. Vem var denna "pålitliga källa"? Med "de transaktioner som gjorts på ditt personliga konto", menade advokaten Spindelns stora bidrag? Stanley kunde inte samla tankarna. Han gick till toaletten och grävde vårdslöst i de dammiga skåpen. Till slut fann han vad han sökte. En tablett SUPRA. Med släpande steg tog han sig ut i vardagsrummet och somnade i den slitna soffan.




Stanley halvt satt, halvt stod i vardagsrummet och skrek för full hals åt telefonisten på OktaCom. Han var ursinnig och förbannad och önskade för tillfället inget annat än död och förintelse vid andra änden av telefonledningen.
    Stanley hade ringt upp till sin telefonoperatör för mer än en halvtimme sedan. Han satt lydigt i exakt 28 minuter i väntan på att komma igenom telefonkön. Under tiden hade Stanley förstrött pillat ur stoppning ur sin vardagsrumssoffa och lite mer organiserat försökt hålla tillbaka ett raseriutbrott.
    När han till slut kom fram visste han ungefär hur han skulle bära sig åt. Det hela var egentligen ett rent rutinärende som Stanley genomfört ett par gånger innan. Problemet var dock att han nyligen bytt telefonbolag, han hade nappat på en lockande reklamjingel på tunnelbanan, och på OktaCom hade man tydligen annorlunda tillvägagångssätt. Och en grov missuppfattning av mottot "kunden har alltid rätt".
    Stanley hade tänkt att kontrollera varifrån denne Jonathan Cladbury egentligen ringde ifrån. Det kanske inte var av så stor vikt, tänkte Stanley, men eftersom han hade en massa pengar på sitt konto som han förvärvat utan ansträngning och inte visste vad han skulle göra av dem, så tyckte han att det alltid kunde vara värt ett försök. Självklart var det fullkomligt olagligt, men alla går att köpa för pengar, inklusive telefonoperatörer. Det var ju för fan en vedertagen naturlag, tyckte Stanley.
    Samtalet med den trevliga, och antagligen automatiserade, telefonisten började smärtfritt. Stanley förklarade i vaga ordalag sitt ärende och den kvinnliga rösten på OktaCom hade samarbetat artigt. Men när det blev dags att genomföra själva tjänsten blev det tvärstopp. Visserligen ett artigt tvärstopp, men det gjorde nog bara Stanley än mer uppretad. Telefonisten berättade att Stanley var tvungen att ringa upp igen, till samma nummer och mottagare. Stanley protesterade, rösten stod artigt på sig. Han var verkligen tvungen att ringa en gång till för att OktaCom skulle kunna hjälpa honom. Stanley sansade sig och upplyste telefonisten om att väntetiden hade varit en knapp halvtimme och att han helt enkelt inte hade tid att ringa upp igen. Det hjälpte inte. Stanley tappade fattningen och nu halvstod han där i sitt vardagsrum och förbannade högljutt telefonisten, OktaCom, byråkratin och Staden i största allmänhet.
    Till slut orkade Stanley inte mer, sjönk ihop i soffan och började till sin förvåning gråta. Han snyftade som ett litet barn. Tårarna rann nerför hans kinder och Stanley kände sig paralyserad och skrämd. De senaste dagarnas hårda press och underliga händelser hade helt enkelt blivit för mycket för honom. Men Stanley kände också en känsla av lättnad, som om problemen rann ur honom tillsammans med de salta tårarna. Förvirrad torkade han av kinderna med en gammal pappersservett som låg på bordet framför soffan.
    Plötsligt stelnade han till. Han visste med ens vad det var för något som aktiverat hans intuition tidigare denna dag. Pappersservetten! Stanley använde aldrig pappersservetter, hade aldrig gjort och skulle nog aldrig göra det igen. Någon har varit här, tänkte han. Och varit klumpig nog att lämna kvar den här. Han log åt servetten och hans rädsla och paranoia blandades för en kort sekund av en känsla av triumf. Nu vet jag i alla fall att ni varit här, era jävlar, muttrade Stanley och plockade på nytt fram mobiltelefonen.




Stanley stegade bestämt in genom en av bakdörrarna till Fighting Fortress. Det var flera dagar sedan han var här sist och han hade endast följt matchresultaten över nätet. Han visste att kunderna hade sökt honom febrilt, men det var inte därför han begett sig till arenan. Stanley hade en stark aning om vem det var som skuggat honom den senaste tiden och nu skulle han undersöka om han hade rätt. Och i så fall åtgärda problemet.
    Efter att ha sovit oroligt ett par timmar i sin lägenhet i Pölen hade Stanley tagit en taxi till en obskyr tunnelbanestation i ett av de skummare kvarteren i östra delen av Staden, Westwater gate. Där hade han träffat en gammal kontakt, den ständigt påtända "Joker" Jefferson och utan att dra ut på tiden hade de genomfört bytet av 10 000 Ecu mot en modern automatpistol. Joker hade även gett honom två magasin, men tankspridd som han var, laddade med förbjuden och enligt Stanley helt onödig flechette ammunition. Visserligen var inte Stanley någon vapenexpert, men han visste att flechette drog till sig onödig uppmärksamhet från polisen – det hörde till allmänbildningen i Staden. Dock verkade Joker så desperat att Stanley hade avstått från att bråka. Och det som Joker sade var ju helt riktigt; flechette är ett bra val om man verkligen vill blyförgifta någon, eller snarare bokstavligen sprida någons lekamen över den närmaste omgivningen. Stanley hade först då insett att tanken på att göra något sådant inte längre var främmande för honom.
    Stanley såg sig omkring bland sina kollegor på läktaren och hejade tankspritt på några välkända ansikten som skyndade förbi i all hast. Men han fann inte den han letade efter. Som jägaren efter sitt byte spanade Stanley ut över folkmassan samtidigt som han med långsamma steg gick runt en av arenorna. Runt honom skrek och hejade upprörda åskådare på sin favoritkämpar som desperat försökte klubba ner varandra med allhända otrevliga tillhyggen som järnrör med spikar eller stora motorsågar. Bookmakers var omgivna av ivriga kunder som satsade sina hårt förvärvade slantar i hopp om att deras odds skulle ge utdelning. En röst i en högtalare förklarade ställningarna och teve-skärmar visade intressant statistik.
    Då fick Stanley syn på sitt mål. Dean Edmark satt med ett cocktailglas i ena handen och en fickdator i den andra och slängde då och då en blick mot arenan. Vid samma bord hade tre män i kostym slagit sig ner och satt nu uttryckslösa och studerade den allt blodigare matchen.
    Stanley kände hur svetten rann nerför pannan och sved i ögonen. Hjärtat bultade och fingrarna skakade. Han var inte rädd, han var inte tveksam och han var inte heller fundersam. Stanley visste precis vad som väntade och allt som brydde honom just nu var att han inte gjort det här tidigare. Redan igår hade tanken slagit honom att det kanske var Dean Edmark, en rik spelmagnat som var allmänt känd för att ta till okonventionella metoder för att stilla sin makthunger, som jagat honom och satt ett pris på hans huvud. Dean Edmark var ju faktiskt Kim Nielsens halvbror och bäste vän, och nu hade Stanley hoppats på att få svar på sina frågor och ett slut på sitt paranoida helvete. Men ändå kändes något fel.
    Stanley tog ett par steg till i riktning mot Edmark. Hans hjärta slog likt en gammal gasturbinmotor och hans hals var snustorr. Ett par steg till. Hans hjärna var raderad på data och hans sinnen helt inriktade på bordet och mannen tio-femton meter framför honom i folkmassan. Stanley tog ytterligare några steg och lade omedvetet handen på pistolen i jackfickan. En Luger LP-10, 9mm automatpistol med flechette ammunition. Han kände det kalla stålet och lade sakta handen runt kolven. Ett par steg till. Edmark verkade uppslukad av något på datorskärmen och ingen annan verkade lägga märke till Stanley. Snart framme. En av de kostymklädda männen vid bordet vände plötsligt på huvudet och mötte Stanleys kalla blick. Stanley stannade upp, kände hur hjärtat bultade med dubbel hastighet och kramade pistolen hårt i fickan. Mannen vid bordet iakttog honom noggrant och drog sakta handen längs bordet mot sig. Han stirrade fortfarande rakt in i Stanleys ögon och ansiktsuttrycket var stenhårt. Stanley kunde se hur mannen ryckte till i mungipan när han stötte till en kaffekopp med handen, men annars rörde han inte en min. Mannen drog fortfarande sakta handen emot sig och först när den var under bordet förstod Stanley att något var på gång… och drog sin Luger och sköt. Och sköt och sköt och sköt och sköt och sköt och sköt.




Stanley stegade bestämt in genom en av bakdörrarna till Fighting Fortress. Det var flera dagar sedan han var här sist och han hade endast följt matchresultaten över nätet. Han visste att kunderna hade sökt honom febrilt, men det var inte därför han begett sig till arenan. Stanley hade en stark aning om vem det var som skuggat honom den senaste tiden och nu skulle han undersöka om han hade rätt. Och i så fall åtgärda problemet.
    Efter att ha sovit oroligt ett par timmar i sin lägenhet i Pölen hade Stanley tagit en taxi till en obskyr tunnelbanestation i ett av de skummare kvarteren i östra delen av Staden, Westwater gate. Där hade han träffat en gammal kontakt, den ständigt påtända "Joker" Jefferson och utan att dra ut på tiden hade de genomfört bytet av 10 000 Ecu mot en modern automatpistol. Joker hade även gett honom två magasin, men tankspridd som han var, laddade med förbjuden och enligt Stanley helt onödig flechette ammunition. Visserligen var inte Stanley någon vapenexpert, men han visste att flechette drog till sig onödig uppmärksamhet från polisen – det hörde till allmänbildningen i Staden. Dock verkade Joker så desperat att Stanley hade avstått från att bråka. Och det som Joker sade var ju helt riktigt; flechette är ett bra val om man verkligen vill blyförgifta någon, eller snarare bokstavligen sprida någons lekamen över den närmaste omgivningen. Stanley hade först då insett att tanken på att göra något sådant inte längre var främmande för honom.
    Stanley såg sig omkring bland sina kollegor på läktaren och hejade tankspritt på några välkända ansikten som skyndade förbi i all hast. Men han fann inte den han letade efter. Som jägaren efter sitt byte spanade Stanley ut över folkmassan samtidigt som han med långsamma steg gick runt en av arenorna. Runt honom skrek och hejade upprörda åskådare på sin favoritkämpar som desperat försökte klubba ner varandra med allhända otrevliga tillhyggen som järnrör med spikar eller stora motorsågar. Bookmakers var omgivna av ivriga kunder som satsade sina hårt förvärvade slantar i hopp om att deras odds skulle ge utdelning. En röst i en högtalare förklarade ställningarna och teve-skärmar visade intressant statistik.
    Då fick Stanley syn på sitt mål. Dean Edmark satt med ett cocktailglas i ena handen och en fickdator i den andra och slängde då och då en blick mot arenan. Vid samma bord hade tre män i kostym slagit sig ner och satt nu uttryckslösa och studerade den allt blodigare matchen.
    Stanley kände hur svetten rann nerför pannan och sved i ögonen. Hjärtat bultade och fingrarna skakade. Han var inte rädd, han var inte tveksam och han var inte heller fundersam. Stanley visste precis vad som väntade och allt som brydde honom just nu var att han inte gjort det här tidigare. Redan igår hade tanken slagit honom att det kanske var Dean Edmark, en rik spelmagnat som var allmänt känd för att ta till okonventionella metoder för att stilla sin makthunger, som jagat honom och satt ett pris på hans huvud. Dean Edmark var ju faktiskt Kim Nielsens halvbror och bäste vän, och nu hade Stanley hoppats på att få svar på sina frågor och ett slut på sitt paranoida helvete. Men ändå kändes något fel.
    Stanley tog ett par steg till i riktning mot Edmark. Hans hjärta slog likt en gammal gasturbinmotor och hans hals var snustorr. Ett par steg till. Hans hjärna var raderad på data och hans sinnen helt inriktade på bordet och mannen tio-femton meter framför honom i folkmassan. Stanley tog ytterligare några steg och lade omedvetet handen på pistolen i jackfickan. En Luger LP-10, 9mm automatpistol med flechette ammunition. Han kände det kalla stålet och lade sakta handen runt kolven. Ett par steg till. Edmark verkade uppslukad av något på datorskärmen och ingen annan verkade lägga märke till Stanley. Snart framme. En av de kostymklädda männen vid bordet vände plötsligt på huvudet och mötte Stanleys kalla blick. Stanley stannade upp, kände hur hjärtat bultade med dubbel hastighet och kramade pistolen hårt i fickan. Mannen vid bordet iakttog honom noggrant och drog sakta handen längs bordet mot sig. Han stirrade fortfarande rakt in i Stanleys ögon och ansiktsuttrycket var stenhårt. Stanley kunde se hur mannen ryckte till i mungipan när han stötte till en kaffekopp med handen, men annars rörde han inte en min. Mannen drog fortfarande sakta handen emot sig och först när den var under bordet förstod Stanley att något var på gång…och drog sin Luger och sköt. Och sköt och sköt och sköt och sköt och sköt och sköt.




Stanley klippte målmedvetet av larmsladden och såg hur lampan på rörelsedetektorn slocknade. Klåpare, tänkte han och krossade rutan, ljudlöst tack vare ett gammalt lakan han hittat i en gränd tidigare samma natt. Efter att ha stuckit in handen, öppnat fönstret och klättrat in smög Stanley fram till datorn som låg hopfälld på det stora skrivbordet i grön kristall. Han öppnade datorn försiktigt och konstaterade att hans värd hade råd med toppgrejor, Stanley kunde uppskatta att apparaten kostade lika mycket som flera bilar. Men vad kunde man vänta sig, mumlade han och började knappa på tangenterna.
    Jonathan Cladbury slog upp ögonen och kände sig klarvaken. Konstigt, tänkte han efter att ha konstaterat att det var mitt i natten, klockan visade 03:21. Advokaten kunde inte minnas att han någon gång tidigare vaknat pigg under nattetid. Man börjar väl bli gammal, funderade han och försökte sedan få tankegången att gå ihop. Jonathan satte sig upp i sängen och tittade, bara för säkerhets skull, på klockan igen. 03:22. Han ställde sig upp och kliade sig i huvudet. Bredvid honom i dubbelsängen var det tomt, det var flera år sedan hans fru tröttnade på hans snarkningar. Jonathan kunde inte klandra henne, i varje fall inte när till och med grannarna beklagade sig över hans nasala kakafoni.
    Jonathan öppnade försiktigt dörren och gick på tå ut i hallen på övervåningen. Han passerade husets hemterminal där han och hans fru bland annat tog emot all elektronisk post. Datorn stod på och flera meddelanden väntade på att läsas, men det hade Jonathan skjutit upp till morgondagen. Förstrött lät han ögonen vandra över allt kommande arbete. Då stannade han upp. Jonathan markerade med fingret på skärmen ett brev och suckade ljudligt. Detta måste du ha glömt bort, sade han tyst och syftade på Catherine, hans fru. Brevet var precis som vilket som helst, adresserat till hans hem och med returadress till ett mindre företag i centrum. Överst stod det med diskreta, röda bokstäver: "Angående mina transaktioner till Mr Stanley Albright". Jonathan läste snabbt igenom brevet och försökte kväva sin ilska. Han intalade sig att det inte var hennes fel, hon kunde inte veta hur viktigt detta var. Hans fru kunde inte veta vad som händer med de som gör Spindeln besviken.
    Stanley stannade upp mitt i en rörelse. Var det verkligen steg han hörde på övervåningen? Han tvingade sig själv att glömma bort det och koncentrera sig på vad han höll på med. Filerna var tydligen belagda med svårforcerade spärrar och Stanley hade minst sagt problem. Det oroade honom också att Cladbury försett dessa rutinfiler med sofistikerade elektroniska lås. Men å andra sidan var paranoia en egenskap som var och varannan invånare i Staden tampades med. Svetten rann nerför Stanleys panna och han önskade att han hade något att dämpa nervositeten med. En injektion THC-2. Eller bara en liten tablett SUPRA. Han förbannade livet, bet sig underläppen och fortsatte sin kamp mot chiffret.
    Jonathan trodde självklart att det var hans fru som gått upp mitt i natten för att äta något, dricka lite vatten eller kanske ta en lugnande tablett. Catherine hade ju svårt för att sova, oavsett snarkande trogna män eller inte. Han blev bara lite misstänksam när han hörde att någon, han fru så klart, knappade på tangentbordet. Hon hade väl några bankärenden som hon inte kunde glömma, eller så kanske hon tankade hem lite musik eller något för att kunna slappna av. Men skrev hon inte lite för snabbt? Nej, hon har ju börjat använda datorer alltmer nu i och med sin förflyttning till utlandskontoret, och hon utvecklas ju snabbt! Dock, när Cladbury steg in i sitt arbetsrum och stod öga mot öga med en maskerad man och dennes cromade automatpistol, rådde det inte längre några tvivel.




"Om jag så bara hör ett pip ifrån dig så kan du räkna med att din fru kommer få tvätta ur din hjärna ur mattan i morgon. Är det förstått?"
    Stanley viskade lugnt och sansat, men det var nog också det som fick Cladbury att inse att inkräktaren menade allvar. Fast det var nog mer tanken på hans egen hjärna på golvet som fick Cladbury att tappa kontrollen över sin blåsa. Stanley log åt den blöta fläcken i advokatens byxor som sakta letade sig neråt golvet, kom med ens på sig och spände återigen ögonen i Cladbury.
    "Nu lägger du händerna på huvudet, tar fyra steg in i rummet, vänder på dig och lägger dig ner mitt på golvet. Gör du precis som jag säger kommer jag till och med skona din lilla leksak."
    Stanley pekade med pistolen mot datorn och tog ett par steg bakåt. Cladbury följde skakande Stanleys instruktioner och lade sig vettskrämd tillrätta på den exklusiva österländska mattan.
    Du har otur, herr jurist. Du har förbannad otur. Du vet mycket väl vem jag är och tyvärr befinner jag mig nu i en…medelålderskris. Att du fick för dig att gå upp mitt i natten och smeka dig själv eller vad fan folk som du nu sysslar med, var ett stort jävla misstag. Jag skulle bara göra ett litet besök i din dator. Undersöka din koppling…"
    "...till Spindeln" fyllde Cladbury i. "Du vill veta hur i helvete jag fick tag på dig och varför jag ville träffa dig. Rätta mig om jag har fel?"
    "Du verkar ha fått luft någonstans ifrån. Eller är det bara vätan mellan benen som väckt dig till liv? Men du har rätt" Stanley satte sig ner på stolen framför datorn och lade det ena benet över det andra. Hela tiden hade han pistolen riktad mot advokaten och hela tiden kämpade han mot en inre kraft som skrek efter hämnd och blod. Den skrek: Pumpa fanskapet full med bly!
    "Men ändå så fel. Jag vill också ha lite lugnt och ro, tillgång till en dator och helst av allt en god macka med mycket riktigt smör och en bit hederligt kött. Vi tar det sista först."
    Cladbury tittade oförstående på Stanley och skakade på huvudet. Han insåg plötsligt hur förvirrad och desperat denne herr Stanley måste vara. En viss herr Stanley som Jonathan Cladbury trodde skulle bli hans klient, dessutom en ytterst viktig sådan på grund av kopplingen till Spindeln. "Eh…ja. Du ska få din macka, det är ingen fara."
    "Ingen fara? Du har väl råd med det finaste, eller hur? Om du bara har konstgjort skit kanske jag ändrar i planerna och sprider ut din hjärna över tapeten ändå. Det är för fan en jävla naturlag; billiga mackor genererar sprängda huvudskålar. Se så, skynda på!"
    Efter att Stanley stigit in i köket efter sin gästgivare hände två saker samtidigt som avsevärt förändrade såväl hans egen som den kidnappade advokatens situation. För det första splittrades hela panoramafönstret i köket – det som vette mot vägen – i en svärm av glas. In genom öppningen flög sedan omedelbart efteråt en kropp i svarta kläder, tog mark, rullade ett varv och satte sig i stridsställning med en k-pist riktad rakt mot de högst förvånade männen i köket. För det andra kunde såväl Stanley som Jonathan i ögonvrån uppfatta hur en röd stråle letade sig in genom fönstret, genom glasdammet i rummet. Snabbt och målmedvetet rörde sig pricken över väggarna, över de vita köksskåpen, över den dyrbara diskmaskinen, förbi hyllorna med Quick-Cook micromat, snuddande vid kryddhyllan, för att stanna till i pannan på Stanley, skaka till lite och sedan förbli blickstilla.
    Stanleys pistol föll till marken. Han visste inte om han tappat den eller slängt den, men hursomhelst kändes det som om det var något överflödig just nu. "Hmpff…" var allt han kunde klämma fram.
    Cladbury verkade inte ha bestämt sig för hur han skulle reagera, om han skulle bli glad eller ledsen. Han var enbart chockad. Det lilla av färg han hade kvar i ansiktet försvann snabbt, tillsammans med ytterligare en skvätt urin som gjorde sällskap med resten i advokatens 300 Ecus skräddarsydda byxor. Cladbury lyckades inte ens förmå sig själv att andas.
    "Ni sköter er ju alldeles utmärkt" Kvinnan bröt tystnaden och ställde sig sakta upp. "Är ni ensamma i huset?"
    Cladbury hade totalt förträngt sin frus existens, nickade och blinkade nervöst. Annars stod de båda männen i rummet helt stilla, rörde inte ens en min.
    "Bra." Kvinnan i svart sträckte ner sin vänstra hand i fickan och drog fram en mindre elektronisk apparat. Stanley kunde skymta en skärm, ett antal knappar och ett par små lampor. Kvinnan hade hela tiden k-pisten och minst ett öga riktat mot honom och husets ägare. Stanley önskade sig långt bort.
    "En militär scanner i pocketformat, närmare bestämt en Twilight S45c. Tillverkad i Skandinavien." Kvinnan tryckte på några knappar och log. "God dag herr Stanley, mitt namn är Ursula Meadowcraft. Nu är din identitet bekräftad. Ursäkta den något dramatiska entrén, vi ville bara vara på den säkra sidan. Du gör bäst i att följa med oss, nu på momangen; vi väntar fler gäster." Ursula pekade med k-pisten mot fönstret, ändrade sig och visade sedan Stanley mot dörren. "Och ni, Mr Cladbury, borde se till att komma så långt bort som möjligt från ert hus. Jag kan inte garantera mina kollegors uppförande."
    Med snabba steg kom Stanley ut i natten tillsammans med Ursula. Tätt efter skyndade Cladbury, fortfarande utan att ha tillägnat sin fru så mycket som en tanke.
    "Du och jag Stanley, tar Audin i blå metallic på andra sidan gatan. Vad beträffar er, herr advokat, så har ni fria händer och fötter att ta er vart helst ni önskar."
    Ursula ledsagade Stanley till vektorjeten, bad honom slå sig ner i framsätet och tog själv kontrollen över spakarna. Med ett dovt susande från motorerna lyfte fordonet ett par decimeter från marken och automatiskt omslöts de båda av en säkerhetssele. Bildatorn mumlade på, frågade om destination och bad om att få guida Ursula för den snabbaste vägen dit. Hon stängde med en suck av eländet och fick istället farkosten att med en väldig kraft slungas framåt. Accelerationen var total, väglamporna förvandlades till tunna sträck av ljus och Stanley pressades bakåt i sätet. Han fick en sista glimt av Cladbury där han sprang som jagad av monster längst gatan. Och så en väldig explosion bakom dem, när advokatens villa förvandlades till ett skyhögt eldmoln som kastade splitter över hela kvarteret. Stanley log och borstade förstrött av glasdamm från sin blodiga t-shirt. Utanför gled Staden förbi, staden som aldrig sover.