Illustration av Petter Skarin

Den tidiga morgonsolen kastade långa skuggor mot väster. I Sierra Nevadas dalgångar och raviner dröjde sig enstaka dimslöjor kvar, i stilla väntan på dagens begynnande hetta. Gryningen längs de blåskimrande bergens trädklädda sluttningar var än så länge klar och frisk, då en lätt bris svepte ned från de evigt snötäckta topparna som nu brann i skiraste scharlakansrött. Likt en silverådra rusade en sprudlande bäck nedför bergssidan och på sin vilda färd mot flackare landskap passerade vattendraget en sömnig småstad vid foten av massivet. Broken Hope, en levande skapelse av människans drömmar om lycka och rikedom, nu fylld av uppgivenhet och missmod. Avsides och bortglömd men en gång uppförd av en enda anledning – guld.

I den tidiga timman var gatorna nästan tomma. Broken Hope låg öde och stilla så när som på enstaka skall från en skock herrelösa hundar som slogs om dagens första slaktrester från Mobsters Meat & Packing. Även en liten kolonn skogshuggare, kraftiga och väderbitna män, klättrade långsamt upp längs slingriga stigar mot Graham´s Lumber Ltd. för en veckas arbete någonstans längre norrut. Lika plötsligt som oväntat bryts den fridfulla tystnaden av ensamma hammarslag som ekar mellan de stumma husen. En del invånare nära kyrkan, som byggts genom en generös donation av Mr. Leonard Standell – stadens patron och delägare i det kommande järnvägsbygget västerut, vaknar av det rytmiska oljudet men de flesta faller åter i sömn igen. Men inte alla. En av dem är änkan Margret Swanson, tidigare Mrs. Swanson och hustru till den avlidne Erik Swanson, revisor och ättling till de första immigranterna från andra sidan Atlanten. Väckt av det ivriga hamrandet drar hon undan gardinen och kisar ut i det grådisiga morgonljuset. På den öppna platsen snett framför kyrkan, där kvacksalvare brukar sätta upp sina vagnar och tält och främmande herrar i kostym oftast håller långa tal, höll ett tiotal män på att sammanställa en enkel träställning. Trots att änkan Swanson nu var till åren kommen visste hon att lika säkert som hon stod med huvudet upp och fötterna ned, så skulle det idag bli tal om hängning och det innan solen hade nått sitt krön.

Vid elvatiden hade en ansenlig folkmängd samlats runt den nu färdigbyggda galgen. Solen hade klättrat över den högsta bergsryggen i öster och av den svala skuggan som ruvat Broken Hope syntes inte ett spår. Luften dallrade av hetta över den torra huvudvägen ned mot kyrkan och små dammoln virvlades upp när senkomna begav sig mot dagens ovanliga skådespel. Vid kyrkan låg ett växlande sorl av röster i luften och emellanåt hördes rop eller barnaskrik. I värmen var de flesta lättklädda och solfjädrar och bredbrättade hattar syntes överallt i den böljande folkhopen. En och annan torr strupe fick sig också en svalkande droppe, mest använd var Red Indian Label (som dock snarast kan beskrivas som flytande eld och inte svalkande förfriskning) i buckliga tennpluntor. I övrigt tycktes Broken Hope vara lika stilla som tidigare. Till och med hundarna hade tystnat och låg flämtande i skuggan under eken bredvid Johnston´s Barber Shop och i gränden mellan Mobsters och Chen´s Groceries. Gator och gränder låg tomma, affärer var stängda och hus övergivna. Alla, alla som kunde, hade tagit sig ned till kyrkan. Förutom gamle Al ”Digger” Neil som fått båda benen bortsprängda i en minolycka och varit sängliggandes i snart tjugo år och Miss Deidre Fulham, dotter till Mark Fulham som i sin ungdom vaskat fram en guldklimp på 211 gram, eftersom hon var så senil att hon för länge sedan slutat intressera sig för omvärlden, var det bara Sam ”Sammy” Tinker av stadens knappt trehundra invånare som inte var närvarande vid hängningen. Sammy, en gång i tiden en skicklig cowboy som så många andra lockades av rushens löften om rikedom och som nästan lika många andra fick sina drömmar krossade, låg nu med ryggen mot baksidan av Ted Lumner´s Trade & Commerce. Whiskeyflaskan han köpt för sina sista dollar låg tom i sanden. Sammy stönade tungt och hostade två gånger innan han vred sig om och viftade bort flugorna.

I den tryckande hettan bland de som trängdes för att få en bättre vy av galgen hördes nästan urskiljbara svordomar och klagomål. Det fläktades och stönades och suckades ihärdigt i den nu allt mer irriterade folksamlingen. Tom Royker, ägare av den blygsamma diligensrörelsen WindExpress som ständigt låg vid ruinens brant, hytte med näven och höjde rösten åt männen som i svarta och slitna kostymer stod runt den hastigt färdigställda galgen: ”JIMMY! Var e´ du din usling?! Vågar inte visa ditt fula tryne va´, Jimmy!” Glåporden drog ned spridda skratt i närheten men tystnade snabbt när rykten och rop gjorde gällande att Jimmy var på väg fram. Jimmy var naturligtvis Jim Longbrook, stadens sheriff. Jim var en man som själv inte ville ha bråk och gjorde därför inte mycket väsen av sig. Han var av den uppfattningen att staden i det längsta mådde bäst av att sköta sig själv. Andra ansåg att Jimmy var en lat och feg liten skit. Inför dagens händelse hade Jim sin vana trogen valt att visa sig från sin bästa sida (vilken samma andra menade var en omöjlighet). Han var uppklädd i rena plagg, hade vattenkammat hår och ansad mustasch och ta mig fan om han inte lämnade ett spår av rakvatten efter sig när han motvilligt bereddes plats genom folksamlingen.

Solen, ett vitt glödande klot som dränkte Broken Hope i klistrande hetta, stod högt och snart alldeles i söder. Jim Longbrook ställde sig trotsigt med händerna på höfterna när han tystade den ivriga församlingen: ”Gott folk, invånare i Broken Hope, kan jag få er uppmärksamhet?” Sorlet avtog snart helt och Jim fortsatte medan han torkade svetten ur pannan: ”Som ni som laglydigt och ordentligt folk vet, så tolererar vi här i Broken Hope inte lagöverträdelser och bråkstakar.” Han grepp tag om sina breda hängslen med respektive tumme och pekfinger. ”Nu har det tyvärr visat sig att någon inte accepterat dessa våra enkla regler och lagar. Och då går det, gott folk, som det alltid gör”, han gjorde en svepande gest mot det grova repet med öglan och muntra skratt hördes runt omkring. ”Jag lämnar ordet till Mr. Geffel”, förtydligade Jim när han drog sig tillbaka och håvade upp en näsduk till svetten som rann ymnigt i ansiktet. ”Visst”, hördes en grov röst bak i klungan, ”gör som du alltid brukar, Jimmy, backa när det bränner till.” Högljudda skratt hördes från folkhopens bakre regioner medan man mer försiktigt drog på smilbanden i de främre. Jimmy var kanske inte så omtyckt av flertalet men han var ändå Lagen i Broken Hope och fast han kanske kunde vara lite medgörlig ibland var han bättre än ingen sheriff alls.

Under tiden hade männen i de slitna svarta kostymerna, skarprättarens män, fört fram den skyldige till galgen. De höll honom väl dold mellan sig och var uppenbarligen på sin vakt då alla mycket väl visste att sådana här tillställningar lätt kunde urarta till blodiga lynchningar. Skarprättaren, som någon trodde sig känna igen som Harrold Geffel, en tidigare boskapstjuv och fifflare som nu nitiskt fullgjorde sin plikt i federationens tjänst, tog ett steg mot åskådarna och halade fram ett papper ur fickan. När han tittade upp tyckte Mrs. Ann Brom, vars man Henry Brom var på uppköpsresa åt Western Trainways i Sacramento, som höll hårt om femårige Henry Junior, att skarprättarens mörka ögon satta i det avlånga och bleka ansiktet utstrålade kyla och illvilja och hon vände genast bort blicken och tryckte Junior närmare sig.

Mr. Geffel harklade sig ljudligt och började tala med likgiltig stämma: ”Enligt federal och statlig lag, i hans ämbete av domare Nicholas Benker, efter noggrant övervägande av framlagda bevis och förhör med anklagade och vittnen, dömes till hängning för mord och rånmord…

Illustration av Petter Skarin

(föregående kväll, ett par timmar innan midnatt)

Gene Spundak. Han hade alltid hatat det namnet. Hela sitt liv hade han hatat det namnet. Det var säkerligen därför han så enkelt använde sig av andra namn. Andra namn men också andra personligheter. De hörde nästan ihop. Hade du ett annat namn kände du dig som en annan person och i dina försök att försöka gestalta denna andra förvandlades du och blev en annan person. I själva verket snuddade dessa tankar endast flyktigt vid Gene Spundaks sinne. Han bytte namn enbart därför att det var nödvändigt. Är man efterlyst är det ett enkelt sätt att försvåra spårandet. En ny stad, ett nytt namn och oftast en ny personlighet. För tillfället var Gene Spundak en viss Jeff Corall, guldgrävare och bara en i mängden av lycksökare som kommit in över bergen österifrån. Jeff var ganska tystlåten. En stabil och pålitlig karl. Inte rädd för hårt arbete och inte känd för att spotta i glaset.

Jeff hade hängt med ända sedan Little Sun, inte ens en stad utan bara ett läger för våghalsiga guldexpeditioner i norra Sierra Nevada, som skulle sprängas i luften tre år senare då en fyllbult vid namn Sammy Tinker en natt fumlade med dynamiten. I Little Sun hade en gubbe vid namn Arnold Tessier, tidigare dekorerad soldat i kriget mot Mexiko, gjort sitt livs fynd. Det var kanske det största enskilda fyndet i Kalifornien det året. Vem vet, stort var det i alla fall. Och det var guld. Den snikne gamle gubben försökte tysta ned händelsen och gav sig genast av med fem välbetalda, och skulle det visa sig, lojala livvakter. Eskorten var omutlig och gubben lämnade aldrig skatten ifrån sig. De färdades ute i vildmarken, långt från rykten och skojare men undvek skickligt också indianterritorier och banditer. Det var tydligt att gubben skulle bege sig mot kusten och med en ångare ta guldet med sig ut på havet. Men girigheten slog över i högmod och de stannade till i den lilla staden Broken Hill vid västra foten av bergen. Här fanns det knappast någon som visste sällskapets hemlighet och det fanns äntligen möjlighet att fira och rumla. Ingen visste vem de var eller vart de skulle. Ingen hade förföljt dem och visste sålunda ej heller var de kom ifrån. Ingen utom Gene Spundak. Och det hade ärligt talet inte varit särskilt svårt.

Gene steg ut i den mörka korridoren på ovanvåningen till Stan Jilly´s saloon Waterhole, i dagligt tal kallad The Hole av invånarna i Broken Hill. Gene stängde försiktigt dörren till rum nummer fyra bakom sig, såg sig snabbt om och fortsatte till rummet bredvid. Det var varmt och kvavt och stilla, dov musik sipprade upp från baren nedanför. Från rummen hördes ingenting. Han stannade utanför rum nummer fem och de torra golvplankorna gav ifrån sig ett lågmält knarrande.

Så, nu var man framme vid resans slut. Sista fasen i en väl genomtänkt och utförd liten plan. Visst, gubben och de andra hade varit ytterst vaksamma i början vilket försvårade situationen en del men till slut slappnade de av, precis som alla andra. De tappade skärpan och blev slarviga. Mönstret går igen och du har sett det hända åtskilliga gånger förut. Du hade nästan blivit lite förtjust i gubbens naiva misstänksamhet och vanebildande beteende. Ta till exempel det att han nu tre dagar i rad tagit ett bad efter kvällsmaten medan de övriga i sällskapet roat sig i baren. Det gick till och med att höra den gamle gubbens skvalpande i badet, där han satt ovetandes om den följande mycket händelserika och framför allt överraskande utvecklingen. Knack-illi-knack.

Gene tog fram en nyckel som rasslade i låset när han vred om. ”Är det du Billy?”, hördes en skrovlig röst från andra sidan som innehöll både lättnad och rädsla. Nej, det är inte Billy eller någon annan i ditt ynkliga sällskap. De har lite svårt att prata just nu. ”Nej, det är Liemannen”, svarade Gene och steg in.

Illustration av Petter Skarin

Gubben satt hopsjunken i ett stort badkar framför fönstret. En min av fullständig förvåning formade hans ansikte men han varken sade eller gjorde något. Det är ju förstås möjligt att han stirrar på min dragna revolver men inte så mycket som ett välkomnande, det gör mig besviken. Rummet var dunkelt och sparsamt möblerat. Allt var enkelt, grovt och odekorerat. Den fuktiga luften var fylld av doften från såpa och nyoljat läder. En kupad fotogenlampa stod på ett bord nära sängen och spred ett svagt gult sken i mörkret. I och vid byrån hade gubben staplat bagage och utrustning. På en stol en armslängd från badkaret hängde hans kläder. Gubbens fårade ansikte, lagd i djupa skuggor i den knappa belysningen, förvreds sakta till ett ansikte i skräck. Hans gnistrande ögon utstrålade rädsla lika starkt som Genes utstrålade triumf.

”Go´kväll”, sa Gene med ett brett leende. Arnold Tessier såg ut att skaka i badet och färgen försvann i ansiktet. Arnold kastade en flyktig blick mot stolen, där ett hölster skymtade under kläderna. ”Jag tror inte du hinner, men vem vet?”, fortsatte Gene överlägset. ”Sitt kvar, för all del, jag tänkte bara ta vad jag är ute efter och sedan ge mig av.” Gene granskade rummet igen, med ständiga blickar mot den darrande gamle mannen i badet. Kvickt fann han vad han sökte efter. Ett par fullpackade och slitna sadelväskor i sprucket ljust läder låg slängda på byrån. Återigen bröt ett leende fram på Genes läppar och han nickade nöjt för sig själv.

”Vem är du och vad vill du?”, frågade Arnold nervöst och kunde inte låta bli att darra på rösten. Ett meningslöst försök att vinna tid. Än har inte gubben gett upp, ovetandes om den säkra utgången. ”Jag? Jag är den okände besökaren om natten och jag är bara intresserad av dina sadelväskor där”, svarade Gene och knyckte med huvudet i riktning mot byrån. ”Sitt bara alldeles stilla, så är jag härifrån på ett ögonblick. Ett råd bara, spara rösten plågan av ett skrik, för innan det klingat ut har den här flickan sjungit”, sade Gene och vickade revolvern nonchalant. ”Det är ändå ingen som kan höra dig, det är ganska livligt därnere ikväll, förstår du.”

”Du har inte en chans. Jag har fem män härintill och-”, försökte Arnold desperat men blev avbruten.

”Du menar Billy och grabbarna? Nja, de är inte så pigga just nu. Du förstår, de fick en del att dricka tidigare ikväll och jag kan inte direkt förneka min egen inblandning i det hela. Nu sussar alla den sista sömnen härintill. Alla med ett extra rött leende över halsen. Ja, alla utom Billy förstås. Någon måste ju ta smällen och jösses vad han kommer att se skyldig ut.” Det kändes skönt att förklara för gubben, vars ansikte plågades av de nyheter han fått. Han började nog ana hur det hela skulle sluta i alla fall. Snart skulle han bryta ihop. Det var inget att skämmas över. Alla knäcks förr eller senare, då de inser att allt är över. Och då brukar de flesta göra något överilat, något drastiskt och desperat, som att plötsligt slänga sig efter sina vapen… Men gubben bara satt där och stirrade rakt ut i luften medan jag tog sadelväskorna och slängde dem över ryggen. När jag så var till att avsluta affären-

”Snälla mister”, kved Arnold och kunde inte längre hålla tillbaka tårarna, som rann nedför kinderna och föll droppande ned i vattnet. Han fortsatte, orörlig och med glansig blick från de vädjande ögonen. ”Snälla, gör det inte. Ta guldet men gör det inte. Jag säger inget om ni sparar mitt liv. Jag svär. Jag svär vid min mors grav. Vid Herren Jesus Kristus. Jag ber dig, gör det inte.” Här kom det. Vattnet i bägaren har runnit över. Nu dröjer det inte lång stund, när han ser att jag inte tänker lämna några vittnen, innan han försöker sig på något.

Men Arnold gjorde ingenting. Han sade inget mer heller. Han bara stirrade med sina tomma ögon och gråter som ett fruntimmer. Jaha, det var det det. Gene spände hanen och riktade revolvern mot Arnold Tessiers bröst. Musiken från undervåningen letade sig upp genom golvplankorna men Gene hörde den inte. Han märkte inte att hans hjärtslag och andning blev snabbare. Han märkte heller inte den obetydliga krusning på vattenytan som spred sig över Arnolds dolda högerhand. Han befann sig i ett sprudlande rus av inre tillfredsställelse. Tankarna virvlade runt ett ögonblick, sedan var allt han kunde tänka, allt han kunde känna, fingrets grepp om avtryckaren och en värmande känsla av fullbordan. I en bråkdel av en sekund insöp Gene Spundak denna blandning av euforiska känslor som om de vore för honom nödvändig livskraft och bara njöt. Sedan samlade han sig och… Ett skott brann av. Och till sin förvåning insåg Gene att det inte var han som skjutit.

…Bill Hartner. Må Herren hava förbarmande med dig. Har den dömde några sista ord eller önskningar, så tala nu eller tig för evigt”, mässade Harrold Geffer ointresserat medan han med en näsduk torkade den av svett blänkande pannan. Mr. Geffer vände sig om mot Bill Hartner som nu fördes upp på luckan medan snaran lades om hans hals. Bill tittade ut över folksamlingen och mötte deras blickar: ”Gud vet att jag är oskyldig och kommer att vara barmhärtig med min själ. Gud kommer även att straffa de skyldiga, vilket ni alla utan undantag är”, med det sista uttalandet gjorde Bill en svepande rörelse med huvudet då hans händer var bundna bakom ryggen. Det blev alldeles tyst ett tag. Solen vräkte torr hetta över Broken Hill och inte ett ljud hördes. Alla fläktade sig och pustade och de flesta ville få spektaklet överståndet då de var mer angelägna om att komma in i skuggan och svalka sig. Så hördes ett hest rop ifrån folkhopen: ”Häng den jäveln så ja´ kan få nå´t å´ dricka nå´n gång!” Som om detta var signalen man väntade på, slogs stödet undan. Det hela blev mycket okomplicerat. Bill bröt nacken direkt och den för många väntade kampen uteblev. Så trots att Bill dinglade livlöst i snaran stod många kvar en stund för att stilla besvikelsen eller av fascination av döden, medan de flesta sökte upp behagligare omgivningar.

Bland många andra lösgjorde sig en person ur folksamlingen och kom inom hörhåll av Harry Dotmar, en gång bankir och enligt hans egna berättelser hjälte under ett tiotal rån och överfall, som harklade sig och mumlade förmanande till omgivningen: ”Nä, se de´ lön´ sig int´ de´ dära. De hamna´ likt förbannat allti´ i galgen ändå. De´ e´ de´ ja´ allti´ sagt, bara hårt hederligt arbet´ e´ de´ som gäller.” Jag håller fullständigt med, tänkte Gene Spundak när han vände spektaklet ryggen och trängde sig genom den otåliga folkmassan, men du måste kunna ta vara på det du arbetat ihop, annars är ju allt förgäves, eller hur? Det visade sig turligt nog för mig att gubbfan var så sjukligt misstänksam att han badade med en rostig gammal Colt under vattnet. När han avfyrade skrothögen exploderade den i handen och slet med sig halva bröstkorgen. Gene rättade till hatten, torkade svetten med baksidan av handen och tog fram en vattenflaska mot törsten. Den enes bröd, Billy-boy, den enes bröd.